Tro, vikt och tankens kraft

Jag läste hos Maria Engelwinge om vikt och vikten av våra tankar. Jag tycker alltid att man ska vara kritisk i sitt tänkande. De flesta så kallade sanningar är påhittade i alla fall. Man ska ifrågasätta och hitta sin egen tro. För mig är det självklart att jag styr en stor del av mitt liv med min tankekraft. Det är självklart eftersom jag har sett att det fungerar. Första gången jag började fundera över mitt utseende och  bantade, var jag 13 år och hade en fullkomligt normal vikt, då startade jag den destruktiva viktcirkeln som fick mig att istället gå upp i vikt. Att aldrig vara nöjd gör inget nytta för varken kropp eller själ och min tid som jojobantare tog fart. Jag tror att jag hade klarat mig mycket bättre både viktmässigt och på andra områden, om mina tankar inte hade börjat fokusera på det omöjliga här.

Jag har också, kanske hänger det helt enkelt ihop, haft dåligt självförtroende under min uppväxt. Av en mängd olika anledningar, så trodde jag aldrig att det jag gjorde hade någon egentligt värde. Uppvuxen som jag är tillsammans med herr Jante och hans vänner. Däremot tror jag att jag faktiskt är född med en extremt stark självkänsla. Inget har kunnat rubba mig i min tro, på vad det än må gälla. Jag vet vem jag är och vad jag står för. Här vänds aldrig någon kappa för någon vind.

Sammanhållet så ledde  min väg i livet mig mot en hel del jobbiga tankar och lätt depression i omgångar. Jag kunde inte för mitt liv hitta den inre och trygga harmonin. Trots att jag hade precis allt man kunde önska sig, så gnagde det i mitt inre av en odefinierbar längtan efter något. Bara att inte veta vad det var, gjorde tillståndet så mycket värre. Man känner sig rätt misslyckad när man inte ens vet varför man är ledsen eller vad man vill och vad man längtar efter. Man får dåligt samvete inför dem som faktiskt ger en så mycket. Här spelade vikten också en väldigt stor roll i mitt liv, för samtidigt som jag saknade och längtade, så var jag så rädd att den giriga längtan efter mer, skulle ta allt ifrån mig. Så övervikten blev det som skulle väga upp för allt det perfekta i mitt liv och skapa en balans. Mina märkliga tankar gjorde mig till ett offer och min tro fick mig att inte våga söka efter den totala lyckan.

Jag var i desperat behov av rejäl  soul seaching, så för några år sedan började jag läsa alla möjliga böcker i ämnet om att hitta tillbaka till kärnan i mig själv. Att hitta den som jag egentligen skulle ha varit, om jag inte följt alla de så kallade sanningar och andras tankar som dykt upp på vägen. Jag fastnade till slut för mediet Carmen Harras böcker. Hon har en andlighet som tilltalar mig och en stark tro på kraften av våra tankar. Jag har läst och lärt av många, däribland Carmen Harra. Jag började snart läsa en bön varje kväll, som hon har ett exempel på i en av sina böcker. Tanken är att visa sin tacksamhet över livet och att bli påmind varje dag om allt det fantastiska som vi har. Den hjälper mig hitta min styrka. Sedan den dagen så har min själ blivit lugn. Det var också då jag började skriva och hittade min stora passion i livet. Det är också anledningen till att jag aldrig kommer att ge upp mitt skivande. Vägen till skrivandet har varit alldeles för lång och ibland smärtsam och lyckan över att ha hittat rätt väg i mitt sökande är för stor för att jag någonsin skulle kunna lämna det bakom mig igen. Det är vad som gör mig lycklig och harmonisk. Jag tar tag i det jag vill själv och litar på min egen förmåga.

Bönen ser ut såhär:
Be om uppmärksamhet för de tecken som visar vägen till kunskap.
Be om kunskap som hjälper dig att upptäcka signalerna.
Be om visdom och självinsikt.
Be i tacksamhet över livets mirakel.
Be om beskydd från negativa krafter, både yttreoch inre.
Be för din hälsa och ditt välbefinnande.
Be för dina närståendes hälsa och välbefinnande.
Be om sinnesro.
Be om allt som gör livet rikt.
Be om välgång för dina vänner och tacka för deras vänskap och generositet.
Be för dem som har det svårt.
Be om andlig utveckling.
Be för de döda.
Be om förmåga att lyssna till Guds röst och att rätta dig efter hans vishet.
Be att du ska bli en bättre människa.
Be om förlåtelse för de negativa gärningar och ord du gjort dig skyldig till under dagen.
Be för fred på jorden.
Be för en bättre värld.

Här kommer också min religiösa tro in. Där har jag också hittat min väg. Religion gör så mycket illa i världen, så min tro finns bara i det goda och det som bejakar livet. Jag backar långt ifrån det som vill ge pekpinnar och regler att följa. I min tro är det viktigaste att söka lycka och harmoni på det sätt som passar varje individ. Men jag tror på en högre makt, jag har varit med om för mycket som visar på den, att det skulle vara vansinne för mig att förneka den. Hur den ser ut däremot är också helt min egen tanke. För mig finns den inte i någon kyrka. Den finns i mig och runt mig hela tiden. En andlighet och ett enormt lugn.

Min dotter som är elva år är en riktig tvivlare. Hon tror inte alls på något högre väsen. Inte än i alla fall. Vi diskuterar det ibland, hon och jag. Jag är stolt över att hon redan tänker själv. Det ger mig hopp om att hon ska slippa en del av de fällor som jag själv ramlade i. Men hon har tid än. Tid att uppleva och lära sig nya saker. Hon har tid att hitta sin egen väg.

Och jag har äntligen hittat min och är så tacksam och lycklig över det! Allt för många människor lever hela sina liv utan att hitta sin väg. Den som ger lycka men framför allt inre harmoni. Jag känner att när jag äntligen  tog kontroll över mina tankar, så kunde jag hitta tillbaka till mig själv igen.

Sedan är det de där karaktärerna i berättelserna som tar sina egna vägar titt som tätt. Jag måste ju ta upp dem, eftersom jag tycker att det är så spännande. Jag tror att våra tankar och allt som vi gör i livet gömmer sig långt  inne i vårt medvetande, för att, när tillfälle ges, kunna ta sig fram på olika sätt. Alltså tror jag att vi omedvetet använder vår tankes kraft i allt vi gör. Även om vi inte alltid vet om det.

Hoppas att ni orkat läsa ända hit. Det var nog mitt längsta inlägg hittills. Jag tänker avsluta med Bibeln på en minut för oss som inte har tid att läsa bibeln utan mycket hellre läser något annat.

Måste försöka behålla

glädjen!

Jag har vunnit en bok, bland annat, hos Christina Stielli. Underbart! Sådant gör mig glad. Jag ska läsa den för min lillkille som inte ser särskilt mycket fram emot att tappa någon tand. Vilket också var vad jag skrev som anledning till varför jag ville vinna just den här boken. Tack snälla Christina!

Sedan har jag fått ännu en underbar sak i  min brevlåda. En som jag har hunnit längta efter ett tag nu. Nära dig av Joanna Björkqvist. Jag ser mycket fram emot att få läsa den. Tack gulliga, duktiga och modiga Joanna och tack för den fina texten inne i boken till mig.

Idag har jag fortsatt med redigeringen av min andra bok. Nu har jag inte många sidor kvar och det känns härligt! Sedan borde det vara dags för att skicka den till lektör. Jag är rätt så stolt över att jag har skrivit två hela manus färdigt. Det trodde jag ALDRIG att jag skulle lyckas med för några år sedan. Nu har jag gjort det! Nu är det bara resten kvar!!!

Nu är det bara en sak som gäller, The World Or Nothing:

Men va fan

Det är så att man vill kräkas. Och nu måste jag svära för det måste ut. Det gör mig lika förbannad varje gång jag läser om sådana saker. Hur i helvete kan man få för sig att lägga sin 3-åring  i tvättmaskinen och slå på? Hur fan tänker man överhuvudtaget? VAD kan en 3-åring ha gjort överhuvudtaget, för att utsättas för någon typ av straff? Jag kan inte ens hitta ord för min ilska. Och i mitt hjärta gör det fysiskt ont.

Här finns hela artikeln.

Ondska, ren ondska, det finns inget annat sätt att beskriva det på. Jag vet mycket väl att man inte kan besegra ondska med ondska, men jag kan inte ens beskriva vad jag önskar dem. Jag vill inte att de ska får finnas nära ett barn någonsin igen. Jag tänker också avhålla mig från att berätta vad jag vill göra med sådana så kallade människor. Jag kan ha fel, men jag kan inte se någon annan lösning på ett så fruktansvärt problem än att avlägsna dem från allt de kan göra illa. När en människa utövar den värsta sortens maktmissbruk på barn, ja det är faktiskt den enda gången jag kan säga att jag hatar. Jag är inte en godare människa än så.

Refusering, jo man tackar

I morse fanns det ännu en refusering i inboxen. Föga förvånad, eftersom det var ett av de stora, skulle jag bocka av dem i listan. Där fanns de inte, jag kollar igen. Nej, de finns inte där. Jag har inte skickat mitt manus till det förlaget. Inte den här gången. Den här refuseringen kom på den versionen av mitt manus som jag skickade förra gången. Så ett år och två månader tog det att få en refusering från det förlaget. Rätt fräckt faktiskt om ni frågar mig. En standardrefusering kan rimligen inte ta så lång tid. Eller, det kan det ju uppenbarligen göra.

Nåja, jag fick en refusering till idag. Yay!! Jag är lite chockerad över hur snabba de är den här gången. Den här gäller den nya versionen, den som jag har skickat nu. Fast lite glad blev jag faktiskt över den. Om det är möjligt? Det står så här:

Det är verkligen en gripande och viktig bok du skrivit! Den passar dock inte in i vår utgivning just nu och vi önskar dig därför stort lycka till på annat håll.

Ett förlag som faktiskt verkar ha läst mitt manus. Härligt! Dessutom väljer jag att tolka det som att jag faktiskt har skrivit något som fungerar. Ännu mer härligt! Så jag fortsätter att hoppas att något förlag faktiskt kan hitta en plats för mitt manus.

Dagen efter

stormen.

Nere vid havet städas det och bortforslas vatten från vägarna. Men idag var solen framme och gjorde så att förödelsen inte kändes riktigt så ödesmättad som den kunde ha gjort.

En strandrestaurang har fått in en hel massa sjögräs in  i sin glasade utedel. Dörrarna hade öppnats av vinden och sedan var det bara för havet att lämna efter sig en del av sin botten.

Av badbryggorna syntes det ingenting mer än räcket.

Den plats som befolkas av en grillande, solande och allmänt njutande massa under våren och sommaren, ligger nu under vatten.

Solstolarna har kunnat erbjuda en kylig tångmassage under natten.

Stenarna längs strandkanten är totalt täckta av tång.

Möjligen skulle en sjöjungfru gilla att bada här.

Vattnet står så högt att det når över kanten och väller in över gatan.

Havet tar och det ger. Tillbaka!

Tänk om man fått den här i huvudet.

Min promenadväg är täckt av höstlöv.

Så återgår vi långsamt till vardagen utan stormvarning och hoppas på en vit jul istället.

1:a advent

I dag har vi tänt det första ljuset. Årets adventsljusstakedekoration går i grönt och vintervitt. Alla stjärnor och ljusstakar och Nalle Puh slingor finns nu i våra fönster och de lyser upp en kväll då det inte går att gå ut. Det viner utanför och alla varningar om att inte gå ut känns relevanta. Desto mysigare är det då att vara inne och se på film och njuta av alla nya ljuspunkter i huset.

Nu är snart ännu en helg till ända och vardagen tar vid igen. Jag gillar måndagar, det gör jag för att jag då precis har haft en skön helg med familjen och kan med gott samvete jobba med mitt manus igen, när de är i skolan. Då har jag bara lillkillen hemma och han lever på något sätt med oss och runt oss samtidigt som vi arbetar. Ibland får man göra ett avbrott för att handla i hans butik eller titta på hans teckningar eller kramas en stund. Hur skulle vilka dagar som helst kunna bli bättre än så.

Nu kan jag börja lyssna på julsånger igen. Vi startar lite lätt utan att dra in varken tomtar eller att vi blir för juliga.

Tiden som vi har

bör användas på ett sätt som gör dig glad och lycklig. Helger brukar vara lätta att fylla med sådant. Så också denna.

Jag fick tag i en kul t-shirt i Ullared till mig själv. Den kommer att bli perfekt att ha på sig på bokmässan nästa år :)

Jag har skickat mitt manus till ett par nya förlag. De tog emot manus på mail, man måste bara tycka om sådana förlag. De små förlagen känns trevliga på något sätt. Ett av förlagen skriver: Vi återkommer alltid med besked och synpunkter. Det känns väldigt förtröstansfullt med tanke på debatten vi haft om respons från förlagen. Ett annat förlag påpekar att en refusering inte nödvändigtvis beror på kvalitén på arbetet, eftersom ekonomiska ramar och förläggarens tycke och smak ofta avgör vilka böcker som blir publicerade. Var det inte det vi trodde i alla fall. Jag känner mig ganska övertygad om att det gäller för alla förlag. Det gäller "bara" att hitta rätt förläggare med andra ord. Så då hoppas jag helt enkelt på det, att rätt förläggare lägger vantarna på mitt manus.

Dessutom har jag funderat lite på mitt bokomslag. Google och Youtube gör ju så att man helt plötsligt kan hamna på helt osannolika och otroliga vägar. Jag har hittat en fantastisk illustratör som kanske ska få hjälpa mig helt enkelt, i alla fall om jag inte får ordning på photoshoppandet.

Reklam då. Reklam är viktigt när man ska ge ut en bok. Det finns så mycket dålig reklam och minst lika mycket bra. Här kommer en reklamfilm som om inget annat, i alla fall gör mig glad.

En refusering att starta helgen med

och det går undan den här gången. Snart räcker det inte att ta fram tequila och salt till citronerna längre. Nej, här kan det behövas förstärkning!



Nu när manuset är 1000 gånger bättre än förra gången när jag skickade in det till förlag, så verkar det ändå mycket lättare att refusera det. Skumt! Ännu en refusering där man framhåller att manuset inte passar in i förlagets begränsade utgivning. Lite måste man ju undra vilken typ av bok som passar. Teoretiskt borde det väl vara en som är tillräckligt bra, oavsett genre. Det är tungt när man inte ens vet om manuset blir läst. Nåja, om man skickar sitt manus till förlag, så får man också snällt finna sig i att vara helt utlämnat till deras godtycklighet. Så man flyter omkring i förlagsvärlden utan att veta hur manuset uppfattas av dem som tar emot det. Någon typ av respons skulle uppskatas enormt mycket. Och man får kämpa hårt för varje refusering man får, med att hålla kvar tron på att manuset faktiskt håller, trots allt. Och jag tror fortfarande. För jag tror inte att förlagen är gudar som har makten och kunskapen att bedöma alla manus på ett totalt felfritt sätt, för om de skulle ha det, så skulle ju alla deras böcker vara bästsäljare och de skulle aldrig missa ett manus som sedan blir en bästsäljare på annat förlag. Därför tror jag inte på att ge upp. Den som alltid  reser sig upp ännu en gång, kan inte misslyckas!

Fast nu finns det viktigare saker att fundera på. Det är fredag och vi behöver dansa. Det är helg och det svänger ju, nu kör vi så det ryker!! :D

Julshopping

och mission accomplished.

Idag tog jag mig i kragen och åkte till Ullared utan familjen. Det kändes som om det var den absolut sista dagen innan julshoppingsvansinnet bryter lös i den lilla byn. I morgon kommer lönen och då börjar det riktiga julshoppingsupploppet där. Därför lämnade jag sonen och dottern i skolan på morgonen och så åkte jag iväg. Det tog emot lite, men jag vet ju hur mycket man får gjort på några timmar, så det var bara att ge sig iväg. Det gick faktiskt bra. Ingen kö och inte galet trångt därinne. Fast jag irrar runt som en bortkommen iller, eftersom det är så stort och de flyttar och ändrar hela tiden. Trots det så är det inte svårt att handla vagnen full :D Det känns så skönt, för nu har jag köpt de flesta julklapparna till barnen. Maken är också klar sedan tidigare. Nu hoppas jag på en skön och njutningsfull december.

Böcker köpte jag såklart till mig själv också. Jag har ingen aning om när jag ska läsa alla böcker som väntar på sin tur, men någon gång ska det i alla fall bli.

Jag känner mig nöjd med väl utfört arbete för dagen. Nu ska det bli exeptionellt skönt att få sätta sig i soffan. Fötterna behöver verkligen vila. Imorgon hoppas jag kunna återgå till datorn och mitt andra manus igen.

Okej, refusering # 2

Surt sa räven, men själv säger jag som Maria Engelwinge. When life gives you lemons - add tequila and salt. Så det är bara att ta fram tequila och salt :D Fast idag kan inget förstöra mitt goda humör. Inte ens en standardrefusering. Kroppkakorna var SÅÅ goda och livet börjar, kanske om vi har tur nu, se lite ljusare ut i horisonten. Dessutom finns det fortfarande flera förlag kvar, som har chansen att upptäcka mitt manus :)



Nejdå, jag skojar bara. Allt är fortfarande möjligt!!! :D Fast jag brukar sjunga den här för maken ibland på skoj, när livet inte riktigt vill som jag vill. Den är så pigg och kul att man inte kan annat än att bli på bättre humör :D

Kroppkakor

Nu ska vi ge oss iväg till min mamma som bjuder på kroppkakor idag. Jag älskar kroppkakor och det var faktiskt min favoriträtt när jag var liten. Det är ju lite pyssel med den rätten, men sedan kan man njuta desto mer. Min mormor gjorde kroppkakor en dag i veckan när hon var ung. Hon hade 9 barn så det blev säkert en och annan kroppkaka gjord hemma hos henne. Hon rev potatisen på ett rivjärn för hand och eftersom jag vet hur mycket tid det tar även med bättre hjälpmedel, så kan jag inte annat än att vara imponerad över hennes hårda arbete. Det var ett bra tag sedan jag åt det nu, så det ska bli riktigt gott.

Bilden är lånad från nätet.

Tävla hos Kim

Nu kan du vinna en bok av otroligt duktiga Kim M Kimselius. Hon lottar ut en av sina böcker där man dessutom kan välja på två. På flykt från andra världskrigets fasa eller På liv och död i andra världskrigets fasa. Kika in hos henne och var med och tävla, det ska jag göra.

Det spritter

i min kropp idag! Det känns som om det är något riktigt bra på väg till oss. Vilken fantastisk glädje det är att få känna så igen. Som om jag har vunnit högsta vinsten.

Det flyger liksom runt glada små fjärilar i hela mitt inre. Jag vet varför, men borde kanske hejda mig en aning. Öppningen med det strålande ljuset, som visade sig för oss för några dagar sedan, känns ännu mer lysande. Och ändå är det så osäkert och nytt och inte alls något jag borde glädja mig åt ännu. Men jag känner en sådan stark känsla av tilltro. Det känns bra och hoppfullt. Jag kanske har fel och det kanske landar platt fall, men jag passar på att ta ut lite skön glädje i förskott, för jag behöver den.

Jag har petat lite i photoshop idag. Det går sådär. En och annan häftig bild har jag fått till, men inte den som jag har tänkt mig för min bok. Men övning ger färdighet. Dessutom har jag lagt in mina redigeringar i mitt andra manus. 73 sidor och 72 nya ord blev det och nu är jag snart igenom. Det känns så härligt!

Och så hoppas jag att ni inte ledsnar på mig, men Dj Tiestos musik bär mig just nu, så här kommer musiken som mina efterlängtade härliga fjärilar får dansa till idag.

Äntligen Nära dig

Passa på att pröva din lycka för att vinna boken Nära dig av Joanna Björkqvist. Den är rykande färsk och själv hoppas jag verkligen på tur den här gången. Och har jag inte tur, så ska jag självklart köpa den istället.

Ett spinnande i huvudet

gjorde mig vaken trots att jag var supertrött i morse. Vad gjorde min hjärna så tidigt på morgonen egentligen. Ingen annan del av kroppen var redo för att vakna. Jo, den hade börjat fundera över omslagsbild på första manuset. Det var en bra idé, det ska jag erkänna, men varför så tidigt och under den tid som jag annars sover som bäst. Nu är tanken igång i alla fall. Jag vet hur jag vill att min framsida ska se ut och jag tänker jobba lite med den om det blir dags för egenutgivning. Joannas mod och tro på sin egen förmåga, har hjälpt till att starta den tanken. Att faktiskt göra sitt eget omslag. Den tanken hade aldrig korsat mitt sinne innan hon helt sonika gjorde ett fantastiskt omslag till sin bok själv. Kanske fungerar det inte alls för mig, men jag tänker försöka i alla fall. Början gick väl sådär, när jag tog mig an Photoshop för ändamålet. Tålamodet var inte på topp idag, och tålamod måste man ha när man ska mixtra med bilder där. Vi har tränat ett och annat inte så barnvänligt ord här i arbetsrummet idag kan man väl lugnt säga. Så jag har egentligen inte kommit någonstans än, men är det något jag är så är det envis, så jag tar nya tag imorgon igen. Många gånger har jag suttit med till synes omöjliga uppgifter framför mig. Jag har svårt, för att inte säga omöjligt, att ge upp om det är något jag verkligen vill lösa. Så jag ger mig inte innan jag kommit längst ner i botten bland smulor av möjligheter, som jag sedan, ibland mycket mödosamt, bygger ihop till en färdig lösning. Att ge upp är liksom inte min grej.

Den absolut mest mödosamma och viktigaste av dem, var när jag vid 40+  fick veta att jag hade en annan pappa än mina syskon. Jag var ju helt enkelt tvungen att hitta honom.  För mig fanns inget annat. Ytterst få saker fick jag veta, på min väg att hitta honom. Att han ursprungligen var från Ungern, staden och området han bodde i på 60-talet, att han spelade gitarr, att hans intressen var fotografering och sport. Inget namn utan bara ett smeknamn. That´s it! Nål i en höstack var bara förnamnet. Inte ens släktforskaren trodde på att det var möjligt att hitta honom med så lite information. Själv började jag söka under varje liten sten och i varje möjlighet som jag överhuvudtaget kunde komma på. Och hittade honom :D  Trots det så fick jag aldrig träffa honom, eftersom han dog redan när jag var 16 år, alltså många år tidigare. Han fick aldrig veta att jag fanns. Nu träffar jag hans andra två barn, mina halvsyskon, regelbundet. Jag har genom dem fått veta vem han var. Jag har fått se bilder och filmer på honom. Jag vet att han var en god människa som skulle ha velat veta att jag fanns. Tack vare hans änka, som även hon har tagit oss, vår familj, till sitt hjärta. Hon ser honom i mig och inget kan göra mig stoltare. Jag hittade mina rötter och en bit av mig själv, som jag hade saknat i många år. Jag kände tidigt i livet på mig att jag inte riktigt hörde hemma där jag hade hamnat. Men jag hittade vad som saknades. Jag hittade en av de viktigaste pusselbitarna i mitt liv. Det är värt allt sökande och den mödosamma vägen dit. Min pappas närhet har jag känt runt mig i många år nu, så jag tror faktiskt att han vet nu, trots allt.

Award som värmde hjärtat

Nej, jag har inte glömt den fina awarden som jag fick för ett tag sedan av duktiga och mycket inspirerande Ord, idéer och inspiration. Det har bara varit lite mycket på senaste tiden.

Den fina motiveringen är:
Anneli, inte bara för att hon är en härlig skåning utan för att hon har en personlig och öppen blogg. Den har betytt mycket för mig under hela min egen blogg- och skrivresa!

Det finns inget som är roligare än att kunna inspirera andra.

När man har fått den här utmärkelsen är det tänkt att man ska göra det här:
1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personen som gav dig awarden och länka till bloggen.
3. Välj ut fem personer/bloggar som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

Den här gången skickar jag den vidare till alla fina bloggare i min bloggroll som gör mina dagar så mycket roligare och trevligare och ibland också mer överlevbara.

When you know better

you do better!

Så jag försöker lära mig så mycket jag bara kan.

Någon gång kommer jag säkert att berätta om vad som hänt i vårt liv, men just nu känns det för nära och jobbigt. Men var så säker på att vi har tagit tag i problemet och jobbar hårt på att lösa situationen på bästa sätt, så vi är positiva och tror på framtiden precis lika mycket som vi alltid gör. Jag tror faktiskt att det kan vara en av de där sakerna som visar sig vara en väg till det bättre. Vi har redan fått se en liten strimma hopp, även om den fortfarande är mycket svag. Den finns i alla fall och det får räcka än så länge. Dessutom fick vi ett riktigt wake-up-call som gjorde att vi vaknade till och fick ny eld i baken. Vi har tagit tag i saker som legat och väntat på vårt engagemang. Det är aldrig fel :D

Okej, jag har snöat in lite på my man, Dj Tiesto just nu. Men hans musik hjälper mig med mitt jävlaranamma, så att jag kan ta mig framåt på ett bättre sätt. Musik och dans har alltid varit en helande kraft för mig. Trycket i musiken gör mig starkare. Här har Dj Tiesto tagit sig an en annan av mina favoriter, Adagio for Strings och gör en suverän remix. Jag blir salig av lycka och den låter kroppen få utlopp för allt det som behöver komma ut. Fatta när man kan ösa på med ljudet och bara dansa sig in i en jävlaranamma-dans. En som hjälper mig ta mig både framåt och uppåt :D
Ledsen Ebba men jag älskar det :)



Idag har vi en slö skön söndag. Dottern och jag har sett Tre män och en baby. Några små tårar lockades fram ännu en gång av denna film. Nu håller den här helgen på att ta slut och ännu en vecka ska ta vid. Jag ska försöka komma igenom mina ändringar i mitt andra manus, men sedan skulle det behöva få komma iväg till en lektör. Det är nog bra om nya friska opartiska ögon får läsa och ge tips. Kanske måste jag läsa igenom den en gång till för mig själv först. I morgon är det måndag och jag är redo för att ta nya friska tag!

Yes box allright

Vilken märklig dag det blev idag. Igår kväll bestämde vi oss lite hastigt och lustigt för att ta en husbilstur till Ullared för att handla lite. Så i morse packade vi ihop oss och drog iväg. Vi tänkte oss lite shopping och en övernattning med lite mys i husbilen. När vi kom fram så såg vi en vansinnig kö  framför oss och det var verkligen folk överallt. Det kändes inte kul, men vi bestämde oss för att handla i affärerna runt omkring det STORA varuhuset först, i hopp om att köerna skulle minska. Icke sa nicke. Vid halv 3 var det fortfarande kö och vi såg inte något trevligt i att köa in, trängas därinne och samtidigt försöka hålla ihop alla 4 barnen. Dessutom var det grått, grått, grått och regn. Så vad gjorde vi? Vi ät en varm munk och så åkte vi hem igen. Utan att gå in i varuhuset. Nu är vi hemma igen och ska vi ha mys i soffan istället. Så av turen blev det en trevlig åktur med husbilen då maken och jag kunde smida planer inför framtiden. Det gjorde gott för själen och för framtidstron. Vi har en hel del intressanta saker med oss hem av de tankarna, som vi ser fram emot att ta tag i. Dessutom köpte vi ju faktiskt trots allt, ett par vinterskor till äldsta sonen, ett par tofflor till nästyngstingen, papper för tillverkning av julkort, en skål för vatten till kaninen och tre plagg till dottern samt en t-shirt till nästyngstingen ifrån Rabalder. That´s it! Billigt blev det i alla fall. Vi hade med oss en gediger lista på saker som skulle inhandlas, men ALDRIG att vi åket till Ullared i november igen. We will be back, när det inte är helt hysteriskt där.



Bilden är lånad från nätet.

Refusering, one Element of life

Den första dök upp idag. Ganska precis efter 3 veckor. De tackar nej, men enbart för att manuset inte passar in i deras utgivning. De ger ut mer lättsam underhållning, skriver de i mailet. Ja, vad ska man säga? Lättsam är den inte hela tiden. Bitvis är den väldigt tung och sorglig, så ... Men det betyder att vi är igång igen. Kanske är det en av de där olyckorna som inte kommer ensam. Eller så är det vägen till något fantastiskt. Tur eller otur, vem vet? Bara tiden kan utvisa.

Hur det än är med det så är det fredag och jag tänker dansa som aldrig förr. I dag kom jag på vad jag skulle älska att få göra i mitt liv om jag inte skulle få skriva. Dagens dansvideo visade mig vägen. Nu får ni helt enkelt tänka er mig istället för killen på scenen.

Då så, är ni redo att köra igång helgen? Ok, då är helgen officiellt invigd!!!!! Detta ÄR riktigt dansmusik för mig. Den får hela min själ att dansa och gudarna ska veta att den behöver dansa :D



Vilken grej va! Vilket ös. Det är ju inte ens ett jobb, bara hur häftigt som helst. Och precis här får vi väl bortse ifrån att jag helt enkelt är för gammal för uppgiften. Men ponera att vi också bytte ut publiken mot ett gäng härliga snyggingar i den gyllene medelåldern. Då skulle det kunna bli hur übercoolt som helst.
Sedan får jag lite i smyg erkänna att jag blev lite småförälskad i Dj Tiesto. Vilken charm, vilket leende! Han får mer än gärna vara med mig däruppe på scenen :D

Life lessons

Jag var tvungen att få bli lite arg för att komma vidare. Lite barnslig ilsken musik och bara att vara riktigt arg en stund kan göra underverk. Men på eftermiddagen igår satte jag mig ner och fortsatte med att redigera i mitt andra manus. Att dyka in i berättelser och ord igen, kan också göra underverk och jag började känna mig harmonisk igen. Okej, vi hamnade någon helt annanstans än vi hade önskat, men vi är ändå kvar här och vi tänker inte ge upp någonting. Never, never, ever! Vi svänger av på den nya vägen och ser vart den tar oss och vad vi kan göra och uppleva på den.

Jag har haft en helt galen dag idag. Direkt på morgonen så ringde maken som skulle lämna nästyngstingen i skolan. Sonen hade snubblat i stentrappan och slagit i tänderna och läppen. De ringde ifrån skolsystern som trodde att det behövde sys och tänderna behövde kollas upp. Hjärtat slår dubbla slag och fantasin skenar iväg i vad som kunde ha hänt. Bilen stod hemma så jag åkte snabbt och hämtade maken och småkillarna och så åkte vi till akuten. Sonen och jag satt sedan i 2 ½ timme och väntade på vår tur. Han var superduktig och klagade inte en enda gång. Dessutom fick vi tid att träna på klockan. Vi fick faktiskt en riktigt mysig stund tillsammans, bara han och jag. Otippat, men vi gjorde verkligen det bästa av situationen. När jag satt där funderade jag på livet en stund. Man kan lätt tänka sig att en olycka aldrig kommer ensam, men den fällan tänker jag inte gå i. Jag tror mer på att livet ville visa mig på vad som är viktigt. På sjukhus ser man sjuka människor. Man ser sorg, smärta och rädsla i deras ögon. Man kan inte låta bli att fundera över hur svåra problem man egentligen har. Så länge man själv och ens nära och kära är friska så finns det inget annat man  kan önska sig. Inte egentligen, allt annat man får i livet är bara bonus. När vi väl kom in till läkaren så tog det 2 minuter för honom att se att det inte behövde sys. Det var skönt. Efter det åkte vi hem och hann snabbt få i oss lite mat innan vi skulle vidare till tandläkaren. Tandläkaren såg att en bit av framtanden hade gått av, så han slipade till den för att den inte skulle vara vass. Han ville att läppen skulle läka innan de tittar närmare på hur det gick för tänderna, så det får vi göra om en vecka. Sedan tog vi oss snabbt hem för att vända ingen för ett utvecklingsamtal med nästyngstingen. Han måste vara helt slut efter alla äventyr han varit med om idag. Själv har jag fått en viktig och nyttig lektion. Jag har allt det jag behöver här hemma. Bonusarna, som jag vet kommer, får helt enkelt komma när de kommer. Med min och makens hjälp såklart, man kan ju inte få något gratis! Man måste alltid kämpa för att nå sina mål och drömmar. Och ha roligt på vägen! :D

Inspirerande människor är en fantastisk källa till kunskap och eftertänksamhet. Här är en av dem som kan få mig att både skratta och gråta (jag gråter just nu när jag precis har hört slutet på hans lektion i att leva, vilket han själv tyvärr inte gör längre).

Resten av mitt liv

Jag har känt mig både ledsen, deppig och nedslagen om vartannat. Idag bestämde jag mig för att jag behövde ta en promenad och rensa i hjärnan lite. Jag förväntade mig att få igång livsandarna igen. Precis så som jag alltid får ute i friska luften längs havet. Det fick jag väl också, på sätt och vis. Fast jag blev bara mer och mer arg ju längre jag gick. Arg på dem som satt oss i den här situationen. Irriterad över bristen på moral, etik och helt vanligt sunt förnuft. Förbannad rent ut sagt.



Nu har jag gått igenom den fasen och tänker försöka med all kraft jag har, att inte lägga mer tid på det. Nu vill jag vidare. Framåt och uppåt igen. ALLT är fortfarande möjligt. Det må ta mycket längre tid, men fram ska vi. Hela vägen fram.

Det ser möjligen lite dystert ut just nu ...

Tack för all underbar peppning från er här på bloggen, den betyder mycket mer än ni någonsin kan ana.

Om att hitta en ny väg

Vi försöker fortfarande hitta ett sätt att ta oss igenom och ut på andra sidan igen. Stegen är aningen tunga just nu. Så mycket har förändrats och drömmar och mål som vi hade försvinner långt bort i dimman. Och ändå är det bara som det är. Drömmar är till för att jagas. Nu ligger de kanske lite längre bort, men de finns kvar därborta. Redo att uppfyllas.

Inspirationen är borta, för jag måste lägga all energi jag har kvar på att hitta den nya vägen för oss. Ett sorgearbete måste gås igenom för att krafterna och de nya tagen ska komma tillbaka. Maken och jag gör det tillsammans och våra fantastiska barn finns med oss hela tiden. Därför vet jag att allt kommer att bli bra. Mer än bra.

Tur eller otur

Igår fick vi ett besked som gör att vårt liv vänds helt upp och ned. Det har inte med sjukdom att göra, vilket gör problemet världsligt, så egentligen gäller det bara för oss att hitta ett sätt att lyckas att landa på benen igen. Nya tankar och  vägar måste hittas och formas. Fokus har landat någon annanstans än bland mina manus för ett ögonblick.

Hoppet är trots allt alltid min ledstjärna så jag tror på en ny väg, jag tror till och med på en bättre väg. Vi ska bara hitta den.

Här får ni en gammal kinesisk berättelse som handlar om en
fattig jordbrukare, som bara hade ett lite stycke jord, en son
och en häst.
En dag rymde hans häst och sprang sin väg upp i bergen.
Byborna kom till honom och sade: "stackars dig. Nog hade du
otur, nu har du mist din häst."Mannen skakade på huvudet och
svarade: säg inte det, för man vet aldrig vad som är tur eller otur
här i livet.
Efter en tid kom hästen tillbaka i sällskap med en flock
vildhästar, den ena ståtligare än den andra. När byborna såg
de vackra hästarna, sade de avundsjukt: " ja du, nu hade du allt
tur, när du fick så många stiliga hästar." Den gamla mannen skakade åter på huvudet och svarade: " säg inte det, för man vet aldrig vad som är tur eller otur här i livet."
Den gamla mannens son började tämja vildhästarna.
En dag lyckades en av dem kasta honom av sig med en
sådan kraft att han bröt benet och blev sängliggande.
Byborna kom tillbaka till honom och sade: "Stackars dig.
Nog hade du otur när din son blev skadad och inte kan arbeta."
Åter skakade den gamla på huvudet och sade: Säg inte det för
man vet aldrig vad som är tur eller otur här i livet."
Snart utbröt det krig i riket och alla unga män blev inkallade.
Den gamla mannens son, som ännu inte kunde gå på sitt ben,
var den ende man inte ville ha ute i kriget ...

Så om vad som händer oss i livet är tur eller otur, kan bara framtiden utvisa.

Äntligen hemma

Det är så skönt att vara hemma hos mina älsklingar igen efter en mycket intensiv helg. Så trött, återkommer i morgon!

11-11-11

som jag bara är tvungen att ta upp. 11-11-11, things are really going to start get crazy. Nu kan mystiska saker hända!

Här skriver man om apocalypsen 11-11-11. Nu stundar galna tider säger de, vilka de nu är? Själv tror jag att det är början på något nytt. Något bättre, något mycket bättre! Om man inte tror på det, så vad är det för mening med någonting? Nej, från och med nu kan allt bara bli bättre. Allt kommer att kulminera i Mayaindianernas tidräkning den 12-12-21. Är det slutet eller är det starten på den nya, mycket, mycket bättre tiden? Jag tror på det nya och det goda! Flum, flum, hej och hå, men så måste det bli :D

Snacka om att jag skulle vilja ha en sjuhelvetes fest 12-12-21! Någon som är med?

Tills vidare tänker jag skåla med er alla i kväll. 11-11-11 klockan 11:11. Vad säger ni, är ni på?



Till det behöver vi lite riktig partymusik!!!! Nu ska jag mysa med barnen tills 11:11 för då ska jag skåla med er! Och ja, jag vet att den tiden har har passerat med råge och att vi överlevde, so far! Men hur kul är det att skåla 11:11 på förmiddagen?!! 23:11 blir 11:11 om man vill riktigt mycket, så det är den tiden som gäller i min värld! :D

Dags för fredagsdans

I morse när jag vaknade hade jag inte, INTE lust att åka någonstans i helgen. Precis så som det kan kännas ibland. Jag vill vara hemma och mysa med barnen istället. Nu känns det lite bättre, även om jag ser fram emot att vara hemma igen ...

Därför laddar jag den här fredagen med lite nya moves. Nu är det fredag!

Lite om ingenting

och ändå något.

Jag är så löjligt nöjd över min färgkoordination på mitt scrappade födelsedagskort och födelsedagspresenten. Ibland bara händer det :)

Bilder på scrappade kort blir ju onekligen lite platta. Det här är gjort med en upphöjd gratulationshälsning, namnet är tygbokstäver och diabildsramen är i plast och ligger uppe på pappret med text, blommorna är också de en upphöjd bukett. Känslan är verkligen svår att fånga på bild.

När jag gjorde födelsedagskorten så rotade jag runt bland alla prylar som jag har. Det var länge sedan nu som jag scrappade något (bokskrivandet har kommit lite emellan), förutom när jag gör födelsedagskort. Då hittade jag de här som jag måste ha gjort för många år sedan. Jag hade helt glömt bort dem. Små minibokmärken. Lite kul! Dessutom blev jag påmind om att börja göra julkorten i tid. Jag sitter annars alltid i sista minuten och knåpar och knepar.

Det har inte blivit tid för en enda sekund med mitt manus idag. Trist, men livet pågår verkligen för fullt nu. Vi har köpt julklappar som ska med till Uppsala. Jag har varit på utvecklingssamtal och skickat två födelsedagsmail. Det tog lite tid eftersom jag vill att även födelsedagsmail ska vara personliga. Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska ha på mig på festen, men det brukar vara så. Ofta bestämmer jag mig inte förrän när jag ska klä på mig inför festen. Jag får väl ta med mig flera alternativ :)

Så var det det där med chokladpuddingen som jag läste om hos Maria Engelwinge och som öppnade upp härliga minnen. Jag och mina allra bästa kompisar, som jag växte upp med och som jag blev vuxen tillsammans med, åt ofta chokladpudding tillsammans. En nyårsafton åt vi mat med våra föräldrar och sedan samlades vi tjejer hos mig och åt chokladpudding. Vi var 6 tjejer som alltid var tillsammans. Så mycket att en del i skolan faktiskt retade sig på vår närhet. Jag kan förstå att det skapade avundsjuka för vi var alltid vänner och bråkade verkligen aldrig och hade alltid så roligt tillsammans. Den här nyårsaftonen var vi fyra 14-åringar som satt i mitt rum i källaren i vårt hus utanför Karlskrona. På golvet hade jag en nålfiltsheltäckningsmatta. På väggarna hade jag planscher av olika slag. Jag vet inte hur jag vågade bo därnere i källaren helt själv, men det gjorde jag. Jag hade förstås min goa golden retriever som sällskap. Tillbaka till kvällen. Vi hade gjort en stor skål chokladpudding med grädde till. Vi åt och pratade och skrattade, så som bara vi kunde göra, tills vi fick ont i magen.Till slut slickade en av tjejerna skålarna, precis så som hon brukade göra eftersom hon alltid orkade äta mest. Efter det skulle vi gå ut och driva omkring lite i området. Fortfarande fnittrande och skrattande. Som vanligt en fantastisk kväll tillsammans med de bästaste vännerna. Dagen efter fick våra föräldrar höra hur fulla vi hade varit. Fast det enda vi var höga på var chokladpudding. Våra föräldrar försökte att tala om hur det var, men jag tror inte att någon trodde på dem. Snacka om jante och tråkig småstadsmentalitet, det gick alltså inte att vara glad utan sprit. Och så kan det gå när inte haspen är på :) Själv drack jag ju dessutom inte alkohol överhuvudtaget innan jag fyllde 20, precis så som jag hade bestämt med mig själv :D 

För ett tag sedan gjorde jag chokladpudding till barnen och kände starka nostalgikänslor. Det gick inte hem alls, smaken föll inte alls i god jord. Barnen är vana vid smaken av chokladmousse, som jag numera också föredrar själv.