Lite om ingenting

och ändå något.

Jag är så löjligt nöjd över min färgkoordination på mitt scrappade födelsedagskort och födelsedagspresenten. Ibland bara händer det :)

Bilder på scrappade kort blir ju onekligen lite platta. Det här är gjort med en upphöjd gratulationshälsning, namnet är tygbokstäver och diabildsramen är i plast och ligger uppe på pappret med text, blommorna är också de en upphöjd bukett. Känslan är verkligen svår att fånga på bild.

När jag gjorde födelsedagskorten så rotade jag runt bland alla prylar som jag har. Det var länge sedan nu som jag scrappade något (bokskrivandet har kommit lite emellan), förutom när jag gör födelsedagskort. Då hittade jag de här som jag måste ha gjort för många år sedan. Jag hade helt glömt bort dem. Små minibokmärken. Lite kul! Dessutom blev jag påmind om att börja göra julkorten i tid. Jag sitter annars alltid i sista minuten och knåpar och knepar.

Det har inte blivit tid för en enda sekund med mitt manus idag. Trist, men livet pågår verkligen för fullt nu. Vi har köpt julklappar som ska med till Uppsala. Jag har varit på utvecklingssamtal och skickat två födelsedagsmail. Det tog lite tid eftersom jag vill att även födelsedagsmail ska vara personliga. Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska ha på mig på festen, men det brukar vara så. Ofta bestämmer jag mig inte förrän när jag ska klä på mig inför festen. Jag får väl ta med mig flera alternativ :)

Så var det det där med chokladpuddingen som jag läste om hos Maria Engelwinge och som öppnade upp härliga minnen. Jag och mina allra bästa kompisar, som jag växte upp med och som jag blev vuxen tillsammans med, åt ofta chokladpudding tillsammans. En nyårsafton åt vi mat med våra föräldrar och sedan samlades vi tjejer hos mig och åt chokladpudding. Vi var 6 tjejer som alltid var tillsammans. Så mycket att en del i skolan faktiskt retade sig på vår närhet. Jag kan förstå att det skapade avundsjuka för vi var alltid vänner och bråkade verkligen aldrig och hade alltid så roligt tillsammans. Den här nyårsaftonen var vi fyra 14-åringar som satt i mitt rum i källaren i vårt hus utanför Karlskrona. På golvet hade jag en nålfiltsheltäckningsmatta. På väggarna hade jag planscher av olika slag. Jag vet inte hur jag vågade bo därnere i källaren helt själv, men det gjorde jag. Jag hade förstås min goa golden retriever som sällskap. Tillbaka till kvällen. Vi hade gjort en stor skål chokladpudding med grädde till. Vi åt och pratade och skrattade, så som bara vi kunde göra, tills vi fick ont i magen.Till slut slickade en av tjejerna skålarna, precis så som hon brukade göra eftersom hon alltid orkade äta mest. Efter det skulle vi gå ut och driva omkring lite i området. Fortfarande fnittrande och skrattande. Som vanligt en fantastisk kväll tillsammans med de bästaste vännerna. Dagen efter fick våra föräldrar höra hur fulla vi hade varit. Fast det enda vi var höga på var chokladpudding. Våra föräldrar försökte att tala om hur det var, men jag tror inte att någon trodde på dem. Snacka om jante och tråkig småstadsmentalitet, det gick alltså inte att vara glad utan sprit. Och så kan det gå när inte haspen är på :) Själv drack jag ju dessutom inte alkohol överhuvudtaget innan jag fyllde 20, precis så som jag hade bestämt med mig själv :D 

För ett tag sedan gjorde jag chokladpudding till barnen och kände starka nostalgikänslor. Det gick inte hem alls, smaken föll inte alls i god jord. Barnen är vana vid smaken av chokladmousse, som jag numera också föredrar själv.