En positiv refusering

hur ska man se på en sådan egentligen?

"The rejection slip the motion picture studio Essanay Film Manufacturing Company (1907-1925) sent screenwriters whose submissions were found wanting. Essanay is best remembered today for its series of Charlie Chaplin films."

Inte en sådan dum idé egentligen. Det är ju verkligen den här lilla förklaringen till en refusering som vi som skickar in våra manus önskar oss.

Jag fick en ännu bättre refusering idag. Det var på manus nummer ett. De skriver så här:
"Utgivningsgruppen har läst och diskuterat ditt manus och du får mycket bra betyg men för närvarande passar den inte in i vår utgivning. Jag önskar dig lycka till och hoppas att se boken utgiven på annat förlag i framtiden. Fortsätta att skriva för du gör det riktigt bra och lycka till!"

Klart man gillar det här förlaget. Klart man blir glad, klart man känner sig stolt över att någon tycker att det man skriver är bra, att det fungerar. Samtidigt är det ännu en refusering. Trist som tusan! Men sådant är livet.

Är det något jag är så är det envis, är det något jag verkligen vill och tror på så ger jag aldrig upp.

Så jag jobbar vidare, nu med manus nummer två. Och det finns faktiskt ett magiskt svar på hemligheten om hur man lyckas. Passion, hårt arbete, bli riktigt bra på något, fokus, driv på, utmana dig själv, betjäna, gör något någon annan vill ha, bra idéer och fortsätt alltid kämpa. 

Så det är bara att stå på!

När drömmar grusas

ännu en gång och lämnar en förvånad och förvirrad vet man inte riktigt åt vilket håll man ska gå i fortsättningen.

Så tills vidare får det bli lite pick-me-up-djävlar-anamma-musik, inte förrän 4. 36 kommer mitt budskap till mig själv. Nu ska jag på utvecklingssamtal.

Skrivande och rädslor

är något som upptagit mina tankar de senaste dagarna.



Tänk att vi är mer rädda för att prata inför publik än att dö. Ibland så tror jag att vi inte alls vill lyckas med saker som vi håller på med. Jag älskar att skriva, berätta berättelser och befinna mig i en ocean av ord. Men jag tvekar ibland inför allt det andra. Att skicka till förlag och sedan bli refuserad är så fruktansvärt tråkigt, samtidigt är det väldigt säkert. Man slipper utmana sina rädslor, man slipper fundera över vad som ska hända sedan. De som blir antagna av förlag verkar uppleva precis det och frågar sig, vad händer nu, är jag redo och har jag verkligen vad som behövs?

I videon ovanför får vi fundera på det vi inte lägger märke till, det vi inte frågar och det vi inte ser. Vad är vi rädda för egentligen? Är det att misslyckas, vad folk ska tycka eller är det helt enkelt att lyckas. Vad händer om vi misslyckas och hur går vi vidare då? Om vi funderar på det ordentligt och föreställer oss ett misslyckande, så hittar vi förmodligen ett svar och förhoppningsvis vet vi också hur vi ska hantera det. Det blir kanske jobbigt, men det blir hanterbart. Om vi däremot inte gör någonting och förväntar oss att det inte ska hända någonting alls, så har vi förmodligen fel, livet går antingen uppåt eller neråt. Fundera på vad som händer om du inte gör något alls åt dina drömmar mot att göra något, misslyckas och sedan återhämta dig. Tänk sedan på om du skulle lyckas, fundera på hur livet skulle se ut om du hade tagit dig dit. Glöm alla rädslor och misslyckanden, du är där! Hur ser livet ut, hur känns det, hur smakar det? Hur känns luften mot ditt ansikte på den platsen? Det går ju inte att leva sitt liv utan att ta risker, utan att våga göra det man verkligen vill göra och låta det bli verklighet, av rädsla. För tänk om du verkligen lyckas!
(En av mig, mycket förkortad och fritt översatt version.)

Livet är verkligen ett underbart äventyr, det gäller bara att våga hänga med på det!

Och äventyret börjar nu. Häng på, det är dags att dansa. Nu kör vi igång en härlig äventyrlig helg! Idag med underbar sommarkänsla.

I refuseringarnas bakvatten

sitter jag och undrar om jag gör det jag gör i rätt ordning.

Bild hittad här.

Kanske skulle jag ha redigerat manus två färdigt först och skickat iväg det till förlagen innan jag började läsa igenom manus nummer ett ännu en gång. Att vänta på svar från förlag tar ju så oändligt lång tid. Men eftersom jag inte har de rätta svaren jobbar jag vidare som jag gör. Jag är dessutom snart igenom, så det blir nog bra i vilket fall som helst.

Idag behöver vi prata om refuseringar på Debutantbloggen. Det är en värld där tvivel kan växa sig starkare och starkare om man inte förstår hur svårt det är att bli antagen av ett förlag. Man får inte ta det personligt, man måste bara gå vidare tills man lyckas. Dessutom är artikeln i Expressen intressant läsning om hur det börjar gå rundgång i kultursystemet, vilket gör det ännu mer omöjligt att bli antagen som debutant. Vill vi verkligen bara läsa sådant som skrivits av redan kända författare? Det vill inte jag i alla fall, hur trist skulle det vara? Nej, jag tror det är dags för förlagen att tänka om och tänka rätt, annars kommer de små modernare förlagen och egenutgivningen till slut att ta över. Vi människor behöver nytänkande och det innebär också nya författare. Det vore allt för andefattigt i böckernas värld annars. Nej, jag tror inte att debutanter och vardande debutanter är ett utdöende släkte, för vi är envisa och har vårt mål inställt på målgång. Vi är obändiga, vi kommer att hitta en väg!

Sista refuseringen

för det här utskicket har landat i min mailbox. Två så snabbt efter varandra tar lite extra på självförtroendet får jag erkänna. Någonstans där inne viskar en liten röst saker som jag inte vill höra. Tänk om det verkligen inte är bra, trots att jag tycker att det är det.



Med detta klipp vill jag egentligen inte alls göra det till en tävling där någon vinner eller förlorar, utan helt enkelt göra klart för mig själv och alla andra som skriver och försöker bli publicerade att:
Bara för att du blir refuserad betyder det inte att din berättelse inte är bra, det betyder bara att läsandet är subjektivt. Det är oändligt många författare som har blivit refuserade före dig. Den som läste ditt manus kanske inte alls gillade det för att det inte föll i deras smak. Han/hon kanske hade en dålig dag, en dålig vecka eller rent av ett dåligt liv. Det kanske inte passade in i utgivningen eller så fanns det redan en likande berättelse i kommande utgivning. Anledningarna kan vara precis lika många som refuseringarna. Ingen vet vilket manus som senare kommer att visa sig bli en bästsäljare.

Så där, nu har jag tvivlat nog. Nu går jag vidare, starkare, bättre och ännu mer envis. Det finns absolut ingen annan väg än upp, det värsta som kan hända är ju ändå att man får en refusering. So what! Det betyder ju bara att man kämpar och att man faktiskt kommer närmare sitt mål. Så nu kör vi igen!

Nya möjligheter

och en fantastisk dag i sol och kritvit snö.

Vi har väntat på att nya vägar ska öppna sig i två år nu och idag öppnade sig en liten, liten glipa där ljuset kunde tränga fram. Det betyder ingenting mer än att det är en möjlighet, men det räcker för mig just nu.

Själv har jag jobbat lite med mitt första manus idag. För man vet ju aldrig vad som kan hända med det. När refuseringarna dimper in måste jag bara läsa det igen, för att veta igen hur manuset flyter. För att verkligen veta vad som blivit refuserat. Jag tycker fortfarande att det är väldigt bra. Så det får räcka tills vidare och förhoppningsvis ta mig vidare. Någonstans.

Dagens skrivtips handlar om att få en eller två eller flera refuseringar och hur man ska se på dem och gå vidare. Tro på det du gör och tro på att ditt manus kommer att hamna på rätt plats vid rätt tillfälle någon gång. Precis så!

Efterdyningar av en refusering

trots att dagen har varit fantastisk och härlig på alla sätt så kan jag inte låta bli att fundera på min refusering en liten stund till. För det är trots allt något som trycker till ens skrivande självförtroende och bygger tvivel någonstans inuti huvudet.

Men jag försöker vända det och göra något positivt av det istället. Jag försöker lära mig mer, se på min text och göra den ännu bättre. Det värsta är när man kan ana att manuset inte ens är läst för det betyder att man inte ens hade en chans från början.

Det behöver inte vara svårare än så. Så här är något till mina inre tvivel "Thanks for sharing biach, now I will go back kicking ass! Over and out! : )

Refusering i juletid och finaste vinsten

jodå, nu har den första refuseringen den här gången kommit. Ungefär fem veckor tog det, så det gick fort.

Men jag bygger vidare! Alltid! Jag har bara skickat till tre förlag den här gången. Kanske för att jag så gärna skulle vilja jobba tillsammans med två av dem. De två som fortfarande inte har svarat som tur är. Kanske för att jag fortfarande funderar på vad som egentligen är den bästa vägen att gå. Det finns ju flera som tur väl är.

Fast just nu känns det som om precis alla blir antagna av olika förlag utom jag. Då gäller det att inte låta det där tråkiga tvivlet ta plats i sinnet. Jag är så glad för alla som får uppleva drömmen, absolut, det ger hopp åt oss alla. Det är bara det att jag också vill vara med! :)

Att tänka är fiende till kreativiteten säger Ray Bradbury, så jag slutar tänka och gör istället. Jag har jobbat vidare med mitt andra manus en stund idag. Trots att allt jag behöver göra inför födelsedagsfesterna och julen som närmar sig med stormsteg. Det är så mycket lättare och så fantastiskt roligt och tillfredsställande att skriva istället.

Och så fick jag ju min fina vinst från underbara Simona Ahrnstedt. Det väger ju upp för den tråkiga refuseringen. Tack Simona, jag tror bestämt att du är min goda fe! : )

Som tack får du och alla andra en julsång idag. Den kommer från filmen Polarexpressen som vi började se det året vi bodde på Mallorca och inte kunde se Kalle Ankas jul. Nu ingår den i vår jultradition och vi ser den varje jul. Dessutom passar temat utmärkt. Just nu lever vi i en tid där det är viktigt att tro, precis så som vi egentligen alltid ska göra. Och jag ska fortsätta tro på mina berättelser så att de får hitta vägen till andra som kan läsa dem.
Believe med Josh Groban.
 

Refusering

igen. Den kom igår kväll som en otrevlig avslutning på en annars helt fantastisk dag. Ja, ja, det är väl bara att bryta ihop och gå vidare. Det kan jag ganska bra vid det här laget. Men bättre tider är på väg, något annat är verkligen omöjligt.



Dags för ännu en härlig fredag efter en väldigt kort arbetsvecka. Vi har fått uppleva helt sagolika dagar som i alla fal jag har längtat oändligt mycket efter under en lika oändligt lång tid. Helt underbart! Så vad kan man annat göra än att dansa. Nu sparkar vi igång helgen så det ryker om det.

Sex månader

har det gått idag sedan jag skickade iväg mitt första manus till några förlag och några har jag skickat till senare. Jag glömmer bort att vänta. Alla kanske inte ens svarar. Fast ett av favoritförlagen finns kvar, men å andra sidan fick jag en refusering av dem efter ganska precis sex månader förra gången. Men det är som det är med det. Hoppet måste väl få finnas kvar ett tag till i alla fall. Man har ju trots allt hört om de som fått ett positivt svar efter så lång tid som ett år. Så hoppet finns absolut kvar.

Fredag igen, helt otroligt. Och nu är det långledighet för barnen. Härligt! Maken sitter där nere och väntar på att jag ska komma på fördrink utomhus. Jag ska bara..., säger jag. Självklart, säger han, det har jag aldrig hört förut! : ) Så jag avslutar dagens inlägg med dans såklart. Nu skakar vi av oss veckans alla eventuella problem och svårigheter och har en riktigt härlig helg! Were gona get funky!

Jag, kläddesignern

har helt plötsligt kommit upp till ytan.

När jag var precis mellan sovande och vaket tillstånd i morse så designade jag en klänning. Den var vit och kort och en sådan som var tänkt för att gå på röda mattan i. Det var en ganska så vågad skapelse om jag får säga det själv. Det är roligt att kreativiteten är igång även om det inte gäller skrivande, som skulle vara betydligt mer logiskt.

Den drömmen skulle man ju kunna tyda ganska lätt om man inte känner mig, men jag har ingen önskan om att gå på någon röd matta. Jag skulle mest tycka att det skulle kännas märkligt. Däremot kan det ju betyda att jag önskar mig framgång. Det gör jag ju definitivt. Något annat än en refusering skulle göra gott i själen just nu. Det skulle göra gott överallt! : )

Bilderna är lånade från nätet.

En refusering och så ner i diket en liten stund

där jag inte tänker stanna.

Vi har efter det tunga beskedet i november försökt med alla medel att ta oss vidare och jobbar på det varje dag. Det går för det mesta bra men ibland faller vi och alla tvivel griper tag i oss igen. Kommer det verkligen att gå? Vi lyckades hitta en möjlig väg igenom, men den har fortfarande inte fullkomligt öppnat sig och kanske kommer den aldrig att göra det heller. Vi har nog börjat förbereda oss på det värsta igen, trots att det verkade så oändligt hoppfullt en stund. Fast det är inte alls likt mig, jag tror alltid på att det bästa kommer att hända. Tror på att tro. Fast just nu känns det lite som att livet har svikit mig ganska ordentligt. För det kom en refusering också såklart. Den här var från det sista förlaget jag har skickat mitt barnmanus till. Ibland känns det faktiskt som om det finns ett osynligt lock ovanför mig som jag bara inte kan ta mig igenom. Ett som tvingar mig kvar härnere och trycker ner mig varje gång som jag är på väg igenom. Det var inte så här det skulle se ut nu. Den bilden är en helt annan. Nu när jag har läst och gått igenom mina skrivna ord under dagarna i november (och länkat till mina inlägg då) så vet jag att det faktiskt bara beror på oss själva hur det kommer att gå. För vi är starka. Tillsammans är vi ostoppbara. När en dörr stängs öppnar vi bara en ny. Det finns oändligt många nya spännande dörrar längs vår väg genom livet.

Så jag avslutar detta inlägg med den musik som på hög volym tog mig igenom förra gången. Med en älskad familj och fantastisk musik går det att ta sig hur långt som helst. Och så DJ Tiesto förstås : )

Väntan

till vansinne.

Idag är det fem månader sedan jag skickade mitt första manus till förlag. Tre av dem har inte svarat ännu. Två  förlag har jag väntat på i fyra månader och ett förlag i en månad. Vad betyder det? Ett av favoritförlagen finns kvar, men förra gången fick jag vänta i sex månader på en refusering från dem så . . . Jag vill ju tro på att någon faktiskt läser det. Fast jag har faktiskt ingen aning. Hur lång tid man väntar verkar inte ha någon som helst betydelse. Den refuseringen som tog längst tid förra gången tog ett helt år. En del förlag säger att refuseringarna går snabbare, men det verkar inte stämma alls. Nåja, det är bara en del i det stora hela. Alla möjligheter ligger öppna framför mig.

Under tiden så jagar mitt andra manus mina tankar. Under min promenad försökte jag få rätsida på hur jag ska gå vidare. Det fungerade inte alls. Jag har fastnat. Jag funderar på lektörens förslag men kan inte riktigt få ihop det med mina egna tankar. Det kanske kommer. Jag hoppas det. Det är klart att det gör!

Och en refusering

uppe på allt. Från ett av favoritförlagen den här gången. Nej, en olycka kommer sannerligen inte ensam. Just nu har jag inte kraft eller tro på någonting. Jag skriver inte bättre i det dystra, jag skriver inte alls. Har inget styrka som håller mig kvar i hoppet. Inte nu. Och ändå gnistrar det en liten diamant i tanken. Jag ska skriva en sagobok om Ellie! Kanske finns det lite hopp kvar inuti mig ändå. Jag hoppas det. Jag måste ju skriva, det är det jag gör!

Refusering en toppendag

så kan det också kännas, eftersom jag har varit sjuk i två veckor nu, så kändes den här dagen helt fantastisk. Inte helt på topp ännu, men ändå på gång. Maken och jag har till och med varit med på ett lunchmöte med banken, god lunch och tips och tankar inför framtiden ekonomiskt. Det tycker jag är väldigt spännande.

Väl hemkommen från det så väntade mig ännu en refusering. Inte något av favoritförlagen, tack och lov! Nåja, det finns fortfarande en chans för några förlag att få chansen att jobba med mitt eminenta manus.



Jag vet vem jag är och varifrån jag kommer, djupt inne i mitt hjärta, som författare och som människa! Därför vet jag också att det kommer att gå bra, på ett eller annat sätt.

Life goes on! Det är fredag och då måste vi . . . DANSA!! Man har inte roligare än man gör sig.

Refusering och annat elände

Annat elände är min sjukdom som gör kroppen så trött. Jag sover mest men försöker att vara uppe lite då och då för att få röra på mig lite.

Uppe på det så fick jag en refusering av mitt första manus idag.

"Tack så mycket för ditt manus. Det är en välskriven berättelse, men vi är ett litet förlag som får många mer manus än vi kan anta, så tyvärr måste vi tacka nej till publicering."

Trist som tusan, men välskriven måste vara bra. Jag bestämmer mig för att det är väldigt bra. Och favoritförlagen finns fortfarande kvar, det är definitivt bra.
Jag hoppas, hoppas, hoppas!!!

Om att vänta på svar

Ja, någon måste ju vara villig att se min brillians, så varför inte jag själv? Kanske behöver man kämpa med det för det mesta, men man måste  i alla fall försöka : ) Jag tror, jag tror, jag tror . . .



Idag är det precis 3 månader sedan jag skickade in mitt första manus till förlagen. Trots att det är svårt att vänta så måste jag erkänna att tiden har gått enormt fort. Man sitter och pillar och petar in i det sista, bestämmer sig till slut för att petandet måste få ett slut och skickar sedan ut sitt skötebarn för att granskas, bedömas och refuseras. Hoppet om ett enda ja, gör ändå resan värd all vånda, all väntan och all sorg när det ratas. För det finns hopp ända tills det allra sista förlaget säger nej. Hopp är mitt andra namn.

Tiden som man väntar, vad betyder den egentligen. Man väntar 3 veckor och får en refusering. Det känns som en snabb vända och förmodligen är inget eller väldigt lite läst. Jag vet inte hur många ja som kommer snabbt men jag antar att de är ganska få. Man väntar 2 månader och känner att det är en mellanperiod och man förväntar sig ingenting, men det är mycket möjligt att det dyker upp en och annan refusering. 3 månader går och den magiska gränsen för de flesta förlagens tidsram har gått och man börjar undra vad det betyder. Är det bra eller dåligt? Betyder det att manuset fortfarande ligger i en hög och väntar på sin tur? Betyder det kanske att det redan har blivit refuserat men någon ska ha tid att skriva och skicka refuseringsbrevet? Eller betyder det rentav att flera läser det och bedömer dess innehåll? Betyder det att någon faktiskt har läst och är intresserad?

Jag vet ju att det inte betyder någonting alls. Jag har fått en standardrefusering efter 1 år. Och ändå så kan man inte hindra tanken och hoppet om att någon funderar på att ge ut just min bok. Vilken värld jag har valt att leva i. Full av osäkerhet, tvivel och avvisande. Men det är den bästa av världar för mig. Jag vill leva i den. Jag till och med måste leva i den. För mellan allt det jobbiga finns allt det helt underbara. Ruset som drogen att skriva ger mig. Allt det magiska!

Nu är det fredag och musik och att dansa är min andra drog. Därför kör vi igång helgen med lite härlig dans. Jiiihaaa!!

Den kortaste refuseringen

so far!

Jag fick en refusering idag med bara tre korta meningar. Ett förlag som jag skickade in mitt manus till, trots att jag aldrig ens hade hört talas om dem förut. Är jag ledsen, hell no! Tror jag fortfarande på mitt manus? Det kan du lita på! Jag tror inte längre att innehållet i mitt manus är sämre för att det refuseras. De allra största och mest berömda författarna har en gång blivit refuserade. Det krävs mod för att publicera en helt ny författare.

En refusering och allt har rivits

Jag trodde nog att jag skulle slippa se någon refusering i mellandagarna, men icke. Det hade smugit in sig en i mailboxen trots en önskad julanda i godhetens tecken och en skön julfrid.

Men inte ska man vara bitter, allt kunde ha varit värre, mycket värre. Jag sätter på mig sydvästen i den hårda vinden i bokbranschen och stretar vidare. Om inget annat så har jag ju en gedigen samling refuseringsbrev.

Så nej, jag är inte alls varken sur eller bitter.



Nejdå, bara lite rejected, kanske lite infected men definitivt aningen ejected. Rakt upp i ett vacum i det blå där  jag funderar lite över varför, lite över om det någonsin ska bli ett ja och mycket över att ragequitta hela förlagsdelen och gå min egen väg.

Det ordnar sig alltid ...



Rivningen av pepparkakskåken gick utmärkt i alla fall. Det är vi glada för. Och gott var det. Våra två äldsta ska ha Lan-party idag. Ett pyttelitet med bara de två och några kompisar online. Då sitter de uppe så länge de orkar eller tills deras mamma tycker att det räcker. Halv fyra på natten blev det förra gången. De får bara göra det en gång per lov och ikväll blir det vinterlovslan. De ska äta pizza och godis och ha det mysigt  bara de två på vinden. Maken och jag lägger småkillarna i dräglig tid och passar sedan på att se lite inspelade serier som vi inte hunnit med. Vi ska äta kycklingsallad, det ska bli så ljuvligt efter all julmat.

Refusering och drömmar

Jodå, idag dök det upp en refusering till. En standardrefusering som talar om att förlaget inte tror på utgivning av mitt manus på deras förlag. Jag har väntat på att få de refuseringar som ska skickas ut innan jul, för jag antar att förlagen vill kunna hålla det så rent som möjligt när det nya året startar.



Nåja, det är ett nytt år som startar för mig också. Ett nytt år som kommer att bli mitt år. På ett eller annat sätt! Ge upp? Jag! Nej, jag tror inte det!

Dagen har fyllts av pyssel med julkorten som skulle skickas senast idag. Typiskt mig att vara så sent ute, men mina tankar har funnits så mycket i mina berättelser och skrivandet den senaste tiden. Jag har gett upp skrivandet för nu, men ser mycket fram emot att få fortsätta så fort som möjligt. Så fort julen är över.

Jag hade den märkligaste drömmen igår natt. Jag var hemma hos svärföräldrarna, i deras hus som det flyttade ifrån för några år sedan. Plötsligt dök det upp kor i trädgården och jag undrade varifrån de kom. Samtidigt som jag tänker den tanken så har de kommit in i huset. Jag tyckte att det var så märkligt. Där står de bara och stirrar på oss. Sedan växlar det till en lägenhet där golvet är fullt av små, små bitar av pappersskräp. På mina kläder sitter det fast en massa små pappersbitar som jag försöker få bort. Det fungerar inte alls. Till slut tar jag av mig kläderna så att jag lättare ska kunna få bort det irriterande skräpet. Samtidigt som jag jobbar med det, så ser jag en stor orm ringla runt på ett bord. Jag blir superrädd såklart och tränger in mig i hörnet. Samtidigt dyker det upp fullt med små svarta ormar på hela golvet. Jag hoppar upp på en stol men de små ormarna blir bara fler och fler. Så där står jag på en stol, med mina kläder i handen som är täckta av pappersbitar, i bara trosor och bh. Samtidigt som jag ropar på hjälp undrar jag vad de som bor i lägenheten ska säga när de får se mig utan kläder i deras lägenhet. Vad gör jag där? Och varifrån kommer alla ormarna egentligen? Sedan vaknar jag.

Drömmar är det märkligaste som finns. Man kan inte låta bli att undra över vad som pågår i ens egen hjärna när man sover. När jag sökte på drömtydning angående ormar så finns det en del olika förklaringar. En förklaring är att mitt liv behöver förändras. Man ska göra sig av med det gamla och välkomna det nya i livet. Ja, jag har känt en lätt rastlöshet och en önskan om att göra något nytt och att vandra vidare de senaste dagarna. Jag har lite svårt för det där när livet går på i samma välkända spår allt för länge. Kon å andra sidan kan betyda att livet är lugnt och behagligt just nu. Det stämmer ju det också. Sedan har vi skräpet som verkar symbolisera att man går igenom motgångar och att livet inte är så kul för tillfället. Nej, det stämmer verkligen inte alls. Det ska vara refuseringarna då, de är ju tråkiga motgångar om något :)  Vilken fruktansvärt motsägelsefull dröm det blev :D Oavsett vad allt kan betyda, eller om det betyder något alls, så var det en mycket märklig dröm.