Att befästa titeln

i manuset. För mig är det viktigt och när jag nu har bytt titel vill jag befästa den en aning i manuset. Det har jag gjort idag.

Annars har jag firat mest hela dagen. Älskade dottern fyller 13 år i dag. Det är svårt att förstå var alla åren har tagit vägen. Nyss var hon min lilla söta prinsessa. Nu är hon min stora fina prinsessa. Man kan inte låta bli att låta minnena från just den här dagen för tretton år sedan ta plats i sinnet. Härliga minnen. En lycklig dotter har fått många önskade presenter. Nu ska vi fortsätta fira henne.

Time travel

var något jag fick uppleva igår!

Trots att jag fortfarande är sjuk så skulle jag följa med maken för att hämta vår nya bil och då köra hem vår gamla. Jag hade då gjort mig i ordning och tagit på mig en parfym som jag inte haft på mig på flera år. När jag kom hem var jag trött och la mig för att vila. Precis mellan sömn och vakenhet kände jag doften av parfymen som skickade mig tillbaka i tiden. Jag vet inte riktigt när men något av våra barn var bebis. Jag kände den där sagolika lyckan man känner när man precis har fått lära känna sitt lilla barn. Det var den mest förunderliga känsla, det var jag men ändå inte. Inte som jag är nu. Det var ingen händelse utan bara en känsla och det var som att få uppleva känslan ännu en gång och verkligen förstå hur vi förändras och glömmer. Jag kände igen känslan så väl i kroppen som jag hade då, men som jag hade glömt. Det var verkligen som att resa tillbaka i tiden. Helt otroligt och den mest märkliga känsla jag har varit med om! Det var en sällsam känsla att vakna och upptäcka att man befann sig i framtiden.

Och den nya bilen är superfin! : )

I dag har jag börjat läsa igenom mitt andra manus. Jag insåg då att jag faktiskt har redigerat det en gång efter  lektörsutlåtandet. Det hade jag glömt! Nu ska vi bara se hur det känns att läsa det igen. Särskilt när jag kommer till partiet där lektören och jag inte är överens. Spännande! Än så länge tycker jag fortfarande att det är bra. Det måste vara ett gott tecken.

Några skrivtips måste det bli idag. Här pratar författaren Junot Dias om att man måste vara vilse, man måste vara det för då vet man att det inte är något som redan finns och som man känner igen. Man är ute på ny mark. Det låter hoppfullt för mig som just nu är lite vilse i min berättelse.

Home sweet home

Nu är jag hemma igen. Det känns bra. Riktigt bra. Jag har över lag haft en fantastisk semester. Vädret har varit perfekt efter vad vi har behövt för tillfället. Det har varit en annorlunda semester fylld av saker som inte hör semestern till. Bland annat fönsterbyte och sjukdom. Och ändå är jag mer än nöjd. Kanske är det för att jag fick två härliga veckor på västkusten som satte en stor sol som prick över i:et. Där finns det så mycket skön känsla att det varar hela året. Jag återkommer med bilder från den platsen som har en stor plats i mitt hjärta.

Däremot har jag saknat bloggen och alla som finns här. Det känns som om man saknar sina allra bästa vänner. Sådana vänner som man saknar att prata med. Sådana som man vill berätta om saker som händer för. Så det har varit tungt att inte ha nätuppkoppling. Samtidigt behöver man koppla bort tankarna på att vara ständigt uppkopplad. Det är nyttigt för hjärnan. Och själen. Min familj har istället fått all min uppmärksamhet. Det är så fantastiskt härligt att få ha det så för en stund. Så njutningsbart. Men nu är jag tillbaka och redo för hösten. Jag är så fylld av sommarminnen och sinnesro att inte ens den kommande vintern kan få mig på dåligt humör. För mig är hösten en nystart. Det är nu det nya året börjar för mig. Det är nu allt är möjligt. Nu har jag kraft att gå vidare mot alla mina mål. Allt känns krispigt nytt. Som våren innan sommaren fast i en själslig fas. Jag är så fylld av önskan att jobba vidare. Att komma framåt. Så lycklig över allt som jag har. Allt som jag har skapat. Så fylld av tillförsikt över allt som jag kommer att skapa. Det vibrerar nästan i min kropp av förväntan. Av skaparglädje.

Och så har jag äntligen fått det som jag jag väntat på så länge. Det kommer det också mer om alldeles snart.

Mer Karlskrona och en blöt avslutning

Den här matsalen ligger i den skolan som jag gick i 8:an och 9:an. Här var jag på skoldans med temat femtiotal. Oj, vad det kändes länge sedan.

Det var den sista skoldansen jag var på. Samma kväll var två av mina bästa kompisar och dansade inne i stan, på Piraten, för första gången. De var lyriska efter den kvällen och efter det var vi inne i stan och dansade nästan varje vecka. På torsdagarna. Då var det fullt av militärerna där, och det var så spännande. Vi var bara 14 år. Det var ändå mycket säkert för oss eftersom vi inte drack någon alkohol. Jag hade tidigt bestämt mig för att inte dricka alkohol förrän jag kände mig vuxen nog att kunna ansvara för konsekvenserna av det, vilket till slut blev på min 20-årsdag. När jag inte drack så drack inte heller mina kompisar. Det gjorde att vi kunde uppleva den här tiden med ett vaket sinne och utan någon dimma fylld av glömska och elände som så många andra ungdomar gjorde och gör. Vi blev alltid hämtade av en förälder, eftersom sista bussen hem, gick redan klockan 21. Det var då min bästa och roligaste tid i Karlskrona började. En tid fylld av känslor. Kärlek, sorg, krossade hjärtan, glädje, lycka och spännande upplevelser. Så många möten med olika människor med sina olika historier med sig i kappsäcken till Karlskrona, där de skulle göra lumpen.

Den här låten spelades minst en gång varje kväll. Jag kan fortfarande känna känslan som jag kände när den spelades. Den är lika mäktig nu som då! Och mycket passanden på den tiden i Karlskrona. Numera finns det inte mycket kvar av det militära, förutom byggnaderna.



Min äldsta son är inne i en period då han tycker att det är spännande att se var maken och jag växte upp. Helst skulle han velat gå in på alla de platser där jag bott och gått i skolan. Det kändes lite jobbigt att ringa på överallt. Jag har flyttat en del. Skolan där jag gick i 8:an och 9:an var dock öppen, så jag kunde vandra omkring längs Memory Lane en stund och berätta för sonen om hur det var på den gamla goda tiden :) Vi åkte runt och tittade på alla de platser där jag bott och på alla de skolor som jag gått i. Vilken märklig minnesbank som öppnades under den turen. Jag tror att det är många med mig som har en bitterljuv känsla för sin uppväxtstad. Att växa upp är inte varken lätt eller sorglöst, men så in i baljan vad kul jag har haft i den här staden.

Björkholmen som byggdes upp av varvsarbetarna, med hjälp av stulet och överblivet material från varvet.

Brändaholm med sitt fantastiska läge och sina underbara små stugor och trädgårdar.

Rött möter blått med små molntussar i.

Svensk sommar när den är som bäst.

Svensk sommar när den kunde vara bättre.

När vi lämnade Karlskrona så visste vi att det väntade några dagar med regn och sämre väder, så vi bestämde oss för att åka hem istället för att sitta i regnet på campingen. Tyvärr så blev jag sjuk igår och känner mig allmänt trött och hängig. Det finns inte någon tråkigare period under året att vara sjuk på än under sommaren. Här hemma finns det ingen bra tillflyktsort när man är sjuk eftersom våra fönsterkillar fortfarande jobbar här. Jag har suttit lite vid datorn men har inte orkat så länge. Jag har fortfarande lite kvar att lägga in i dokumentet av mina redigeringar i mitt andra manus.

Veckan som gick, som vi tillbringade i Karlskrona bland alla mina gamla minnen, innehöll också en massa tankar angående utgivning. Tankarna snuddar allt oftare vid egenutgivning. Nu har jag till och med ett förlagsnamn som jag gillar så mycket att det blir svårt att inte använda det. Vi får se. Jag avvaktar ett tag till. Först ser jag fram emot att få det lektörsutlåtande som blivit väldigt försenat. Sedan får jag spinna vidare i mina tankar. Det kokar i grytan bland nya författare angående egenutgivning och jag blir mer och mer nyfiken på att ta tag i mitt eget öde. Vad kan förlagen ge mig som jag inte kan ge mig själv? Vad är bäst för mig? Jag hoppas kunna hitta svaren under hösten.

I morgon ska vi träffa våra kompisar, som vi ska campa tillsammans med i en vecka, i Växjö. Jag hoppas verkligen att jag känner mig bättre när jag vaknar i morgon. Så om allt fungerar som det ska så försvinner jag en stund till från cyberspace. Målet den här gången är Öland och Böda.

En härlig förmiddag

Förmiddagen idag har jag tillbringat tillsammans med min lillkille. Vi har varit på musikteater utomhus. Det var vi två och hundratals förskolebarn med fröknar. Vi var inte så väl förberedda för vi märkte att alla satt på gräset och en del hade fika med sig. Som den goda mor jag är så tog jag av mig jackan så att vi kunde sitta på den. Tur att det hade slutat regna då. Vi hade en mysig timme tillsammans, bara han och jag. Ja, om vi inte räknar de hundratals dagisbarnen förstås. Men vi satt lite för oss själva. Efteråt bestämde vi oss för att fika. Vi gick till ett fik där jag varit många gånger med mina två äldsta barn när de var små. Det är ett 50-tals kafé med superstora kakor och bakverk. Vi beställde en stor chokladboll och kladdkaka med grädde. Till det drack vi Champis. Det är bara det att vi är inga fikafantaster någon av oss. Efter ett par tuggor började jag må illa. Lillkillen tog kanske tre tuggor innan han var nöjd. Vi drack i alla fall upp Champisen. Sedan tog vi med oss resten av kakorna hem. Maken blev glad över det. När vi gick därifrån tänkte jag på att det var lunch vi brukade äta där. Kanske skulle det passat oss bättre. Efter det gick vi och köpte nötter i en fantastisk butik som vi har här i stan. Där säljer de massor av nötter, godis och glass. Jag köpte chilli-lime kryddade cashewnötter. Sonen fick köpa lite godis. Lillkillen och jag kom överens om att vi ska äta glass nästa gång vi ska fika. Sedan gick vi hem. Hand i hand. Vi hade mycket att prata om längs vägen. Vi är båda nöjda och har haft en riktigt härlig förmiddag tillsammans.

Sommarminnen

I dag har det verkligen varit grått, trist och regnigt och jag har längtat tillbaka till sommaren. Det är härligt att titta på bilderna som man tog för då kan man nästan vara där. Man kan i detalj känna känslan av härlig, varm sommar.

Karlskrona i mitt hjärta

Efter Landskrona och Ystad så åkte vi vidare till Karlskrona och Dragsö camping. Jag växte upp i Karlskrona, flyttade dit när jag var 5 år och bodde där tills jag flyttade med min blivande make till Uppsala när jag var 21 år. Det är en vacker sommarstad. Det tyckte jag då och det tycker jag nu mer än någonsin.

Havet omringar staden och finns ständigt närvarande. Där föddes en livslång kärlek till havet och också min önskan om att leva vid havet.

Trots att livet under uppväxten går berg-och dalbana och ständigt upp och ned så kände jag alltid närvaron av allt det vackra. Den magiska stämningen som finns vid havet var aldrig självklar men älskad och inbäddad djupt in i mitt hjärta.

Allt såg jag inte då. Mycket var bara självklart. Men aldrig havet. Aldrig måsarna som som seglade över mitt huvud tidigt om våren och skvallrade om att sommaren var på väg.

En hel del har förändrats med åren, som har blivit ganska många sedan jag flyttade. Ganska mycket känns ovant och nytt men på ett positivt sätt. Jag är glad för varje förbättring som gör att Karlskrona får visa sig från sin allra bästa sida.

Att få cykla tidigt från jobbet till en klippa för en eftermiddag i solen en härlig sommardag var en "fattig" flickas oändliga rikedom. Mina vänner hade åkt till Italien och själv var jag tvungen att jobba eftersom jag var den enda som hade flyttat hemifrån till egen lägenhet. Jag kan inte minnas att jag kände någon avund. Mina val var mina. Visst saknade jag mina väninnor men livet var ljuvligt och helt på mina villkor.

På Piraten tillbringade jag och mina bästa vänner många kvällar och nätter. Ett diskotek som fortfarande, efter alla år, har kvar samma skylt. Nostalgin sköljer över mig som ett glädjens vattenfall. Här blev jag kär på riktigt för första gången. Karlskrona var på den tiden överfylld av militärer av alla de slag. Känslor flödade och hjärtat brast väl några gånger. Men lyckan och glädjen över allt jag fått uppleva där överskuggar alla andra känslor.

Det är en minnenas resa jag gör varje gång jag är här. Dragsö camping visade sin allra bästa sida och det tropiska vädret gjorde vistelsen magisk. Det sena kvällsbadet i solnedgången kommer att finnas i familjens minne länge, länge. Vattnet osannolikt varmt och så vackert att det kändes overkligt.

Trots att det känns som min stad och ändå inte längre, så upplever jag nya saker vid varje besök jag gör här.

Solnedgången tar andan ur mig varje gång.

På campingen anordnades det utomhusbio en gång per år och vi fick uppleva den i årets fantastiska väder. På en stor parkering satt vi i medhavda stolar. Värmen och solnedgången följdes sedan av "Sommaren med Göran". Oj, vad jag skrattade. Mina ögon drogs ändå då och då till sidan där ljuset gjorde en fantastisk silhuett över havet.

Den sista natten vi var där kom så det första regnet följt av åska som dundrade över våra huvuden. Regnet öste ner och vattnet rann som små bäckar mellan husbilar, husvagnar och tält. Förutom åskan, som jag kan vara utan, så tycker jag att smattrandet av regn på taket är rogivande. Innan det var dags att åka vidare så hade solen redan börjat tränga igenom molnen igen.

Vänner

Jag har fått anledning att fundera över hur värdefullt det är med vänskap den här helgen. Man träffar människor från och till hela livet. Vi flyttade helt och hållet på vinst och förlust sextio mil bort ifrån vårt hem som jag har haft i tjugo år och maken i hela sitt liv, bara för att vi kände en stor lust att upptäcka något nytt. Vi kände absolut inte en själ men vi hade den stora turen att få fantastiska vänner i grannar, skolkompisars föräldrar och på en massa andra sätt så det gick faktiskt hur smidigt som helst. Vi har nu bott i vår "nya" stad i över åtta år och vi har aldrig ångrat oss. Vi kunde inte ha hittat en bättre stad att bo i vi känner verkligen att vi har hamnat rätt.

Att ha nya vänner är fantastiskt och otroligt givande men de gamla vännerna som delar ens historia bakåt är så viktiga. Man kan prata minnen och upplevelser från det förflutna. Man delar en del i en berättelse. Man är en del av ett sammanhang. Det är något som är så ovärderligt och något som man ska vara väldigt rädd om. Man kanske inte tänker på det i det dagliga livet så mycket men när man träffas igen så förstår man verkligen hur viktigt det är.

Den här helgen har varit fantastisk på så många sätt. Gamla minnen har fått fullt tillträde och nutiden har diskuterats livligt, till och med framtiden har det nosats lite på. Våra små bebisar fyller tretton år i år. De små barn som vi bar i vår mage sida vid sida och som vi sedan diskuterade och oroade oss över i oändlighet. En sådan stor upplevelse delar man inte med så många och om man får behålla den vänskapen är man verkligen lyckligt lottad.

Idag har vi gjort en bilutflykt till Höganäs outlet i regn. Det handlades en del saker. I morgon åker våra vänner hem och det kommer att kännas tomt men det är inte så farlig för vi vet att vi snart kommer att ses igen.