Äntligen

tog mitt skrivande fart. Efter att ha gjort lite av varje under förmiddagen, så satte jag mig ner och skrev efter att jag hämtat barn på skolan. Nästan 3000 ord blev det på manus nummer tre. Redegeringen av manus nummer två vilar fortfarande, eller snarare så pågår det tankearbete angående hur jag ska gå vidare. Jag älskar verkligen att skriva!

Nu händer det saker igen. Den där känslan när man börjar skriva och man tror att man vet hur det ska gå och så lever texten sitt eget liv. Karaktärerna tar sin egen plats och bestämmer hur de vill ha det. Fingrarna lyder och skriver. Själv är jag lika förvånad varje gång. Varifrån kommer allt. Var inom mig gömmer sig alla orden och alla berättelser och händelser.

När jag fick mitt lektörsutlåtande så fastnade jag lite. Jag visste inte och vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta. Då började det sprida sig tvivel i mig. Trots ett mycket positivt utlåtande så hamnade jag vid en tröskel. Tänk om jag inte kan skriva. Inte på riktigt. Tänk om jag aldrig kommer att bli utgiven. Tänk om det inte alls är det jag ska göra. Om jag bara slösar bort min tid. Det finns mycket roligt man kan göra och att jobba i ständig motvind kanske inte är ett förstahandsval. Och så kom inte alla idéer till mig som de brukar. Självförtroendet sviktade. Då går det inte att skriva. Men så satte jag mig vid de få ord jag lyckats skriva på mitt tredje manus. Och så kom de bara. Lika otvunget som de brukar. Flödet av ord tycks oändligt och det är bara tiden som sätter stopp för min framfart. Då vet jag igen. Det är skriva jag ska göra, orden finns redan inom mig. Skulle jag inte släppa ut dem då? Nu tror jag igen. Vet att jag ska ta mig hela vägen fram. Så nu kör vi!

Och dessutom så är detta mitt 1000:de inlägg. Det är häftigt!

Jag gillar

Lee Child. Jag har inte läst något av honom ännu men det ligger två av hans böcker och väntar på att bli lästa. Han är eftertänksam, smart och har väldigt många inspirerande tankar om att skriva.



Han anser att det är en fördel att vara äldre som författare. När man är äldre har man större livserfarenhet och har oftast varit med om en hel del i livet. Ju mer du har sett, läst och upplevt desto bättre. Du är i det absolut bästa läget.

"När man är äldre är det inte en fråga om du kan börja sent, utan mer att du kanske borde börja sent i livet. Så där det i de flesta andra yrken är svårt att komma in på ett jobb när man är 40, 45 eller till och med 50 år så är det i författaryrket en fördel."

Yay!

Vems berättelse är det du skriver?

"Du måste tänka, jag är gammal nog, jag vet tillräckligt mycket, jag ska lita på mig själv."

Japp!

Jag gillar det han säger om att han alltid dagdrömmer. Det känner jag igen mig i från när jag var liten. Numera skapar jag hela tiden berättelser i mina tankar, runt händelser, saker och människor som jag ser eller möter istället. Det är samma, samma, men olika.

Inget skrivande för mig idag eftersom maken ligger sjuk. I morgon är det vardag igen och då ska jag skriva. Nu ska jag vara med barnen och se på Draktämjaren.

Lucia

När jag gick i första klass så var det vi som skulle gå Lucia för skolklasserna upp till sexan. På den tiden var det bara en som skulle vara Lucia och hon skulle väljas genom röstning. Jag ville inte vara Lucia alls, men gärna en liten tärna långt bak. Jag var extremt blyg och ville helst smälta in i inredningen om det gick. Jag blev vald till Lucia. Lucian fick inte sjunga men skulle läsa en dikt som skulle läras utantill. Att inte göra det fanns inte ens i min fantasi. Man gjorde det som förväntades av en. Jag var fruktansvärt nervös men det gick bra till slut, trots allt.

Jag har hört många berättelser under åren om hur man velat vara Lucia men inte blev vald. Hur hemskt det kan vara att inte bli vald. Jag har upplevt motsatsen, att bli vald men inte vilja. Överhuvudtaget var jag mycket populär under min skoltid. Mot alla odds kan jag tycka ibland. Jag var väldigt blyg men snäll och empatisk. Jag hade också ett sydländskt utseende mitt ibland alla blonda, blåögda barn som gick i min klass. Jag tror att jag upplevdes som exotisk för de kallade mig spanjorskan ibland. Inte alls elakt utan mer av att de var imponerade och ovana. Jag blev också vald till den sötaste i klassen, precis lika ovilligt som jag blev vald till Lucia. Kanske var det just det som gjorde mig intressant. Att jag själv var så ointresserad av att synas och vara i centrum. Det kunde lika gärna blivit tvärt om. Jag kunde ha blivit mobbad för samma saker som gjorde mig populär.

Jag tycker att det har blivit mycket bättre på förskolan och i skolorna när det gäller att låta barnen ha kvar sin egen personlighet. Jag hade tur som hade kompisar som tyckte om mig för den jag var samtidigt som lärare och vuxna försökte stöpa om mig till någon annan. Jag kände att det fanns vissa regler för hur man skulle vara för att passa in. Men aldrig tillsammans med mina vänner. Det är de små sakerna under livets gång som gör en till den man är. Jag är så tacksam för alla mina fantastiska vänner som jag fick växa upp med. De lät mig vara bara jag, samtidigt som de bekräftade mig på ett stilla, försiktigt sätt så att jag fick växa med en tro på att jag duger som jag är. Jag har haft sådana komisar under hela min uppväxt. De har en mycket stor del i skapandet av den som är jag just nu. Jag vill fortfarande smälta in i inredningen då och då men för det mesta är jag någon som trivs extremt bra i det liv som är mitt. Självförtroendet finns väl fortfarande en del att jobba på men självkänslan är grundmurad och orubblig.

Bilderna är lånade från nätet.

Skriva och skriva om

Så är är man då färdig med sitt manus. Man har levt i en värld som man själv har skapat under en väldigt lång tid och den finns i ens blod och i hela ens väsen. Tvivel måste motas bort för att man överhuvudtaget ska få mod att gå vidare. Man tvingar sig själv att komma över den höga tröskeln för att kunna skicka sitt manus till förlag. När man väl gjort det så följer en märklig väntan. Det är overkligt att man faktiskt skickat sitt manus till någon som nu ska bedöma om det duger. Väntan blir lång och trots att oddsen för refusering är skyhög så lever man på hoppet. Kanske har just du lyckats med det näst intill omöjliga. Så kommer refuseringen och det självförtroende man så omsorgsfullt byggt upp får sig en riktig känga och man vacklar för ett ögonblick. Nu finns det två vägar att gå vidare på. Antingen ge upp eller att envist fortsätta att tro på sin berättelse. Jag väljer att fortsätta att tro. Jag väntar på svar från fyra förlag till och kanske, bara kanske är det just jag som lyckats komma igenom nålsögat. Idag är det 8 veckor sedan jag skickade in mitt manus till förlagen och allt är fortfarande möjligt.

Just nu är det svårt att veta vad mitt nästa drag ska bli. Kanske ska jag invänta svar från de övriga förlagen som jag redan skickat mitt manus till eller så ska jag skicka till fler förlag på en gång. Väntetiden är så lång att jag vill förminska den så mycket jag kan. Några favoritförlag har jag dessutom som jag hoppas ska gilla min berättelse. Ska nästa steg bli att skicka till lektör eller helt enkelt att gå igenom berättelsen själv ännu en gång för att försöka göra den ännu bättre? Hitta svagheter som kan stärkas. Jag vet inte riktigt än vad mitt nästa drag blir i denna livets schackmatch. Författarwannabe vs förlag. En match som faktiskt båda kan vinna. Samtidigt!

Till hjälp tar jag de råd och tips som jag hittar på vägen. Här har jag hittat något om att skriva om och förbättra i sitt manus.



Bilden är lånad från nätet.

Självförtroende

Det är inte helt lätt att behålla självförtroendet i sitt skrivande samtidigt som man läser Joyce Carol Oates. Jag har kommit till de sista 100 sidorna (av 862 sidor) i boken Blonde. Hennes skrivspråk är ganska otroligt och väldigt annorlunda. Det är lätt att tvivla. Det går inte att skriva så som hon gör. Självklart är det inte meningen att jag ska göra det heller, men tanken slår mig ändå. Skriver jag verkligen tillräckligt bra? Kommer någon att bli berörd av min berättelse och mitt sätt att skriva? Jag hoppas få svaret inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jag tror

Jag tror på mig själv. Det måste börja där på något sätt.

Jante göre sig icke besvär. Jag växte upp i en småstad fylld av Jante. Kände mig alltid obekväm med den känslan. Varför fick inte jag vara bra. Varför fick inte jag vara stolt över mig själv. Jag förstod aldrig hur det kunde hota andra om jag var stolt över vad jag åstadkommit. Borde vi inte istället kunna peppa varandra i att våga ta plats. Det tog lång tid innan jag lyckades mota Jante ur mitt liv. Det var inte förrän jag flyttade till en större stad och träffade människor som fick synas och som fick vara bra som kände jag att jag hittat rätt. Där fick också jag uppmuntran och min självkänsla kunde börja växa sig stark. Det är klart att Jante försöker tränga sig på så fort det öppnar sig en möjlighet men jag vill aldrig dit igen. Jag vill att mina barn ska få känna något helt annat än vad jag gjorde när jag växte upp. Jag vill att de ska tro på att allt är möjligt. Att alltid våga sikta mot stjärnorna. Jag vill att de ska veta att de är unika oavsett vad de väljer att göra i livet. Det viktigaste av allt är att de är lyckliga och att de njuter av sina liv.

Nu är det precis en vecka sedan jag skickade mitt manus. Jag tror! Inget annat är möjligt just nu.