Upp i det blå

och ner i vardagen igen. Under resan hem från Stockholm igår fick jag underbara nyheter som ledde till bubbel. Yay!!! Återkommer till det snart, när det fått sjunka in. . .

I dag tog verkligheten över med besked. Tre tandläkarbesök, som gick utmärkt. Ett utvecklingssamtal som gick minst lika bra. Och ett föräldramöte, som gick, det är inte min favoritsysselsättning direkt. Faktum är att det sällan händer något där som man inte kunde upplysa om på annat sätt. Men man får träffa andra föräldrar, det är trevligt, i alla fall de få som orkar släpa sig dit. Livet när det vill hålla en på plats!

Efter mötet bjöd skolan på en föreläsning med Micke Gunnarsson som heter "Så som nu har det aldrig varit, så som nu kommer det aldrig mer bli!" Även de äldre barnen har sett den idag, dottern tyckte väldigt mycket om den. Jag var inte på den idag, men har hört den förut, mycket bra och intressant. För er som är intresserade kommer den här, den handlar om barn, lärande och att jobba med barn på ett positivt, härligt och uppmuntrande sätt. Precis som det borde vara. Precis som det ska vara.

Själv får jag återkomma i morgon med nya krafter.

Avbrott för eftertanke

ibland måste det få ta plats. Den viktigaste platsen som finns.

Om det är något jag vill ge mina barn så är det precis den här lektionen. Lev det liv du önskar! Det är verkligen för kort för något annat.

Någonstans i samma tanke finns detta om utbildning. Why I hate school but love education. Tänk att fler tänker precis som jag.  Det finns flera sätt att vara utbildad på. Lev det liv du önskar. Det ÄR för kort för något annat.

Alla helgons natt är väl den bästa natten om någon för den viktigaste av eftertankar. Du vet aldrig hur länge du får vara med, vad vill du göra med den tiden? Din tid på jorden.

Jag har hittat det som gör mig lyckligast i världen att få hålla på med, att skriva. Nu vill jag hjälpa mina barn att göra detsamma. Vad skulle du göra om du inte behövde tänka på pengar? Hur skulle du verkligen älska att leva ditt liv? Gör det och glöm pengarna. Om du verkligen älskar något kan du bli bäst på precis det. Och leva ditt liv precis så som du önskar.

Livet

inte alltid som man tänkt sig det. Eller snarare, tid, mer tid tack!

Födelsedagsfirandet av systers 50-årsdag fortsätter i morgon, så förberedelserna pågår fortfarande.

Men nu är det fredag och vi ska köra igång en härlig helg! Dance like nobody´s watching! Och så kan vi längta lite till nästa sommar samtidigt.

Kapitelindelning

både i mina manus och i livet är mycket viktiga.

Ett kapitel har precis avslutats efter att jag tagit en välbehövlig vila från allt annat än att vara närvarande mitt i livet med familjen. Under tiden förlorade jag en del som var viktigt för mig, men vann så mycket annat. Precis så som det ser ut i livet. Vi har firat tre födelsedagar och vi har njutit ohämmat av ledighet, sol och sommar.

Ett helt nytt kapitel har precis börjat för oss då alla våra fyra barn har börjat på nya skolor. Det var lite läskigt för oss alla. En började på gymnasiet och de andra tre på en helt ny skola, som inte alls blygsamt vill bli världens bästa skola. Den invigdes idag och jag hoppas självklart att de lyckas! Nu när alla har klarat av den allra första dagen och är nöjda med den kan vi andas ut. Det kommer att bli toppen!

Själv känner jag mig fylld av energi och redo att ta mig ann hösten med allt vad det innebär. Jag ser fram emot allt härligt som framtiden kommer att bjuda på. Och när vi ändå är inne på att ignorera blygsamheten så är det väl ungefär så här jag ser på saken just nu. : )

Det bästa jobb man kan ha

det har jag. Dessutom är det den bästa årstiden just nu. Älskar mitt liv!

Petandet har pågått även denna dag och jag gillar det faktiskt. Men tänk om jag skulle kunna skicka det under helgen. Hua och yay på samma gång!

Nu är det helg (vilket inte innebär att jag inte kommer att jobba med mina manus) och familjen väntar på mig för att bjuda på fördrink. Inte illa alls. Och så måste vi dansa. Dance like nobodys watching och ta inte dig själv på för stort allvar. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Beautiful life

det finns bara ett sätt att beskriva saker på just nu och det är precis så. It´s a beautiful life.

Min egen namnsdag ska firas med årets första grillning, helt underbart!

Precis så fantastiskt som det känns att ha legat och solat i linne för allra första gången i år. Ljuvligt!

Och rosorna vi fick i fredags lyser lika klara som solen gör utanför.

Och så ska jag gå på releasefest igen, jag känner mig så hedrad. Det är fantastiskt duktiga och gulliga Susanne Boll som firar släppet av sin bok Det enda rätta. Det ska bli så roligt att träffa en massa bloggvänner igen. Och Susanne själv förstås.

Det går liksom inte att vara annat än lycklig just nu.

Upp och ner

och hit och dit går tankarna fortfarande. Och jag önskar att jag kunde få ett slut och ro igen. För livet har förändrats och jag måste hitta nya vägar, det är inte alltid så lätt. Och under alla omständigheter är det oändligt tidskrävande.

Jag saknar tiden då jag bara behövde att umgås med mina barn och fundera på mina manus. Det var alldeles nyss och det var strålande tider. Nu har manuset fått vila ännu en dag och det börjar kännas jobbigt i själen. Under min träning dök det dessutom upp en alldeles ny berättelse. Fyra karaktärer och en historia att berätta. Nu saknar jag bara tiden. Två manus väntar på att jobbas vidare på redan. Och så är det allt det andra.

I morgon måste jag bryta ner allt i ännu mindre bitar, för just nu känns det inte som om jag kommer någonstans med någonting. Det som kändes solklart igår känns fyllt av frågor utan svar idag. Fast man vet inte alltid hur det är med det förrän efteråt.

När jag skulle hämta barnen i skolan idag så var det kallt och jag undrade var min syrénlila lite tunnare scarf kunde ha hamnat under vintern, då jag insåg att det inte var min scarf alls som jag tänkte på utan den tillhör min huvudkaraktär i manus nummer två. Vilken lustig känsla det var att upptäcka hur otroligt nära man är sina huvudkaraktärer. Jag behöver verkligen få komma tillbaka till mina manus igen.

Så idag behöver jag lite härliga tankar om skrivandet även om de får mig att längta ännu mer efter orden.

Och livet fortsätter

precis som vanligt egentligen!

Det är det som är det bästa med livet, det kommer alltid en ny och härlig dag. Just nu är våren här och alla färgerna utomhus kommer snart tillbaka. Det är den bästa tiden just nu när allt börjar om och man har allt det härliga framför sig. Man får en hoppfull känsla inombords. Och så har jag världens bästa bloggvänner som peppar, tror på och drar upp igen! Helt underbart!

Ett stort TACK för det! ♥ Det betyder så mycket!

Redigeringen av manus nummer två går utmärkt och jag vill helst inte släppa det alls. Det är en härlig känsla. Men tiden måste delas rättvist och min familj och framför allt mina barn förtjänar inget mindre än en stor del av min tid. Manuset finns kvar och jag hoppas på mycket tid för det i morgon.

Dagens klipp är en samling helt underbara meditativa skrivtips från Jack Kerouac. Jag tycker att vi tar till oss nummer 29 extra mycket, You´re a Genius all the time:

När det skrivna ordet tas till nya höjder

då skapas magi.

Lemon Andersen kan verkligen hantera sina ord, ge dem liv och göra dem till magi.

Visst kan kan man ge upp och kanske borde man faktiskt göra det. Men om man kan hitta de rätta orden, hitta sin röst och kan gräva upp sina berättelser ur djupet av sitt innersta. Om man inte under några omständigheter kan tänka sig att sluta skriva, då finns det faktiskt inget annat att göra än att bara fortsätta göra just det. Fortsätta kämpa, falla, resa sig och kämpa igen. För det är ingen joyride, det kan istället vara en riktig hellride bitvis.

Men när man väl lyfter och orden flyter fram i ett euforiskt flow, då är man så nära himlen som det är möjligt att vara här nere på jorden. Och om jag kan göra mina ord till musik i någons öron, även de mycket små orden som och, det, med och om. Då finns det inte mycket mer att önska. Att karva fram sina karaktärer är att beskriva en mängd  olika personligheter som bor inom en själv. De kanske inte är mer än mycket små delar av mig, men de är delar. Att hitta dem och att få berätta deras historia, det är magi för mig. Det är det jag vill göra resten av mitt liv. Min hunger och min törst var och är fortfarande att skriva något som berör i djupet av hjärtan och som inte går att vända sig bort ifrån. 

Yay

blir dagens känsla! Trots att inget speciellt har hänt, det är bara det alldeles vanliga härliga livet som flyter på. I morgon har vi fest för hela familjen hemma hos oss för min mamma som precis har fyllt 70 år. Planerandet och förberedandet inför det gör mig glad.

Dessutom är det ju fredag och dagens dans gör mig också väldigt glad. Eller vad tycker ni? Nu kör vi igång en riktigt härlig helg med dans som gör gott i både kropp och själ!

Skrivandet och redigerandet av mitt manus får vänta en liten stund för att ersättas med tankar runt mamma och livet! Och ännu en gång får jag ta till mig att allt i livet är en typ av research inför något, allt är värt att lägga i minnet för att en gång tas fram och användas, kanske i ett manus. Förmodligen i ett manus. Det är, på gott eller ont, en del av den skrivande världen. Jag väljer att se det som att vara nyfiken och att lägga sig i av en anledning. Ett meningsfullt spionerande på livet som pågår runt omkring mig.

En ordlös jul

nej, det vill jag inte ha. Men att ha en stor familj är inte vidare kompatibelt alla gånger med att skriva. Man kan få allt, det är jag helt övertygad om, kanske bara inte alltid på samma gång.

Jag ligger efter i allt just nu, så det är bara att göra det bästa jag kan utan att bli stressad. Jag har nog ovilligt insett att skrivandet får vänta ännu lite till. Fast det är ett val jag gör, just nu är det jul och jag vill göra den så bra som möjligt för familjen och för mig. För mig är julen till största delen barnens högtid. Det är trots allt bara några dagar kvar tills jag kan ta mig egen tid igen.

Fast det är klart att orden inte är helt borta, de finns ju inne i huvudet och väntar bara på att få komma ut. Och så vill jag redigera mitt andra manus helt färdigt, så att det är redo att skickas vidare. Det ska bli spännande att se hur det går för det när det till slut får stå på egna ben.

En skön dag

med sol och ganska mycket vind.

Och nyss var det oändligt många människor som levde vid och i havet. Nu är det väldigt öde på stranden och på den stora gröningen. Och tiden går och cirklar sluts. Ännu en gång är det höst och trots att jag har haft en härlig sommar och gillar hösten så känner jag mig inte riktigt redo för den ännu. Kanske är det för att tiden går fortare än sinnet hinner uppfatta.

Igår blev det sent och i morse fick vi trevligt besök från Uppsala som sedan åkte vidare till Danmark. Nu är jag trött och ska tillbringa resten av kvällen i soffan. Förhoppningsvis vaken.

Jag tror att jag är redo nu

efter den tomhet som man ofta känner efter en lång härlig semester, vilsenheten efter att plötsligt efter 15 år med minst ett barn hemma på heltid och alla funderingar över vad som ska hända nu i livet, så tror jag faktiskt att jag äntligen är redo. Och fy tusan vad det känns spännande!

Lycka och vemod

Vilken helt underbar fest det blev! Jag och sonen samsades otroligt bra och rättvist om plats på den stora dagen. En födelsedagsfest och en konfirmationsfest, allt i ett. Alla var samlade och vi fick uppleva en helt underbar dag.

Jag vill tacka ur djupet av mitt hjärta för era underbara grattishälsningar, de värmer ända in i själen.

Att dela dag gick fantastiskt bra och en dag delad på två, blev en dag minst dubbelt så bra. En konfirmation som på många sätt är en start på det vuxna livet och en 50-årsdag som är en påminnelse om livets ändlighet
.

Och ändå utmynnar det i samma mening med livet. Rynkor ska bara visa var alla leenden och skratt har funnits. Och många skratt och leenden fick vi både jag, sonen och våra gäster uppleva på vår dag.

Lyckan i detta inlägg är självklar, men vemodet finns i att vi just sålt vår husbil. Samma dag som vår semester skulle ha startat så kastas allt upp i luften och vi får tänka om. Husbilen som varit till salu i två säsonger redan, och ändå när faktum väl är här så är känslorna överallt. Tänk att det finns så mycket minnen i alla ägodelar man har och trots att man faktiskt vet att man måste skiljas, så är det inte särskilt lätt. Men nu vänder vi blad och gör nya planer och det finns ingen som vet vilka vägar det livet kommer att ta.

En kort andningspaus

mitt i livet en alldeles speciell dag!

Men man måste ju andas lite då och då också. Gästerna har åkt men det finns inte mycket tid för eftertanke. Allt går i ett just nu.

I är det en väldigt speciell dag, för det är lillkillens födelsedag. Han fyller 6 år och är lyckligast i världen. Han var lite orolig för att han skulle behöva tappa någon tand nu när han skulle fylla år, av någon anledning kopplar han det till födelsedagen. Men inga tänder var lösa i dag så han är nöjd och glad. Åh vad det är härligt med småkillar. Efter sommaren börjar han i förskoleklass, det känns superläskigt. Men just nu är han fortfarande lite liten och vi njuter av varje dag tillsammans.

Grattis min bästaste lillkille på 6-årsdagen!

Vilken helg

Vädret växlade ju så mycket som det är möjligt. Från ösregn, stormbyar, strålande solsken och hagel. En upplevelserik helg vädermässigt alltså. 

Tylösand är alltid härligt och vi hade det fantastiskt bra och mysigt där. Efter det åkte vi vidare till våra vänner i deras stuga i Vittsjö, där vår äldsta son firade helgen tillsammans med sin bästa kompis. Där stannade vi en natt.

Vi tog en promenad i bokskogen som var sagolik just nu. Vi såg små söta vesslor eller hermeliner. De var så snabba så det är svårt att säga vad det var, men det var små ungar som lekte bland trädstammarna.

Sonen hade väl inte saknat oss nämnvärt, men klagade inte när vi skulle åka hem. Han tyckte ändå att det var lite skönt att komma hem igen, trots att han hade haft det underbart härligt.

Det blev till och med tid för det första doppet i sjön. 14-15 grader "varmt". Ja, barnen badade alltså, vi vuxna hejade på.

Kvällen bjöd på en ljuvlig solnedgång och precis här satt vi under fördrinken. Absolut sagolikt!

Efter en ljuvlig helg är det måndag i morgon. Härliga måndag som för med sig verkligheten igen. Det är väl blandningen av allt som gör livet så fantastiskt att leva. Då fortsätter läsandet av manus nummer ett igen

Min tid

Så nej, jag slösar inte bort min tid, den tar mig dit jag ska ändå. Inget redigerande idag heller. Men en massa annat som ändå gör mig glad. Jag håller på att bli mer ekologisk och har beställt en massa naturliga ekologiska saker. Det känns bra.

Mitt märkliga tillstånd som jag ovilligt har hamnat i kanske har en mening trots allt. Mina funderingar över livet flyger runt överallt. Det går lite upp och det går lite ner och det är mycket jag ser. Fast lite tröttande är det allt, så jag hoppas att sinnet kan få ro snart igen. Jag behöver ju skriva. Jag vill ju verkligen, verkligen skriva. Mer än något annat. Men när sinnet söker alla möjliga och omöjliga svar, så blir det lite trångt i huvudet. Och jag kommer inte att hitta dem alla, men nöjer mig gott och väl med några. Jag känner att det är något nytt på gång. Jag vet att jag är på väg igenom. Jag vet att jag måste tro.

Trots att jag inte har skrivit så har jag lyssnat på musik som hamnar i mitt första manus soundtrack. Scott Matthews med "Myself again". Det känns passande även för mig i mitt liv. Jag behöver komma tillbaka till mig själv igen. Snart, alldeles snart nu.

En refusering och så ner i diket en liten stund

där jag inte tänker stanna.

Vi har efter det tunga beskedet i november försökt med alla medel att ta oss vidare och jobbar på det varje dag. Det går för det mesta bra men ibland faller vi och alla tvivel griper tag i oss igen. Kommer det verkligen att gå? Vi lyckades hitta en möjlig väg igenom, men den har fortfarande inte fullkomligt öppnat sig och kanske kommer den aldrig att göra det heller. Vi har nog börjat förbereda oss på det värsta igen, trots att det verkade så oändligt hoppfullt en stund. Fast det är inte alls likt mig, jag tror alltid på att det bästa kommer att hända. Tror på att tro. Fast just nu känns det lite som att livet har svikit mig ganska ordentligt. För det kom en refusering också såklart. Den här var från det sista förlaget jag har skickat mitt barnmanus till. Ibland känns det faktiskt som om det finns ett osynligt lock ovanför mig som jag bara inte kan ta mig igenom. Ett som tvingar mig kvar härnere och trycker ner mig varje gång som jag är på väg igenom. Det var inte så här det skulle se ut nu. Den bilden är en helt annan. Nu när jag har läst och gått igenom mina skrivna ord under dagarna i november (och länkat till mina inlägg då) så vet jag att det faktiskt bara beror på oss själva hur det kommer att gå. För vi är starka. Tillsammans är vi ostoppbara. När en dörr stängs öppnar vi bara en ny. Det finns oändligt många nya spännande dörrar längs vår väg genom livet.

Så jag avslutar detta inlägg med den musik som på hög volym tog mig igenom förra gången. Med en älskad familj och fantastisk musik går det att ta sig hur långt som helst. Och så DJ Tiesto förstås : )

Livet kommer emellan

mig och mitt skrivande. Men det är faktiskt precis som det ska vara.

Jag var lite trött efter helgen så jag sov länge. Det var vad jag behövde. Sedan tog jag en promenad för första gången sedan jag fick ont i ryggen. Det var så härligt, så det var precis vad jag behövde. Sedan var det dags för lunch, jag behövde definitivt äta just då.

Sedan skulle jag med lillkillen till bvc för den allra sista gången. Det kändes lite vemodigt. Jag tackade vår sköterska för de här åren och hon sa att det kanske kunde komma ett barn till. Själv sa jag att hur mycket jag än skulle kunna tänka mig det, så har den tiden passerat med råge nu. Hon hade uppenbarligen inte tittat i journalen på hur gammal jag faktiskt är. I siffror. Och jag måste såklart vara stolt över att hon trodde att jag var så ung fortfarande. Efter sommaren ska lillkillen börja i förskoleklass och hamnar då hos skolhälsovården istället. Den sista följs snart åt av den första och jag måste reflektera över alla första och sista av olika saker vi upplever under en livstid. Det är många, många och det känns väldigt hoppfullt och fint på något sätt.

Och tiden går fort och jag hann inte göra så mycket mer, för alla barnen är hemma och livet har fortfarande inte riktigt kommit i fas efter påsklovet. Men det kommer fler dagar. Det känns hoppfullt och helt underbart.

Livskris

eller kanske dags för eftertanke.

Jag har upplevt min allra första ålderskris fast jag tror inte att det har så mycket med ålder att göra som med att se sin egen dödlighet i vitögat. Jag fyller 50 år i år och tanken är helt omöjlig att ta in. Jag är inte där i mitt sinne än på långa vägar. Det började med att vår kanin dog och så allt sorgligt som händer med alla fina människor här bland bloggarna. Sedan föll jag handlöst. Jag blev handlingsförlamad av rädsla. Rädslan att något ska hända med de som står mig närmast, det känns helt omöjligt att kunna överleva. Så min egen dödlighet. Att ha vandrat på den här jorden i mer än halva livet. Det var ju nyss som jag var ung och hela livet låg framför mig. Och tiden som rusar förbi, hur ska jag hinna med allt roligt jag vill göra.

Sedan vår tid på Mallorca har jag levt med ett lätt hjärta och allt verkade möjligt och fullkomligt underbart. Det kändes som om inget skulle kunna gå fel. Kärleken till min familj var oändlig. Inget kunde kuva min tro och mitt hopp. Refuseringarna rann av mig som vatten på en gås, det var som om jag visste att jag till slut skulle nå fram i alla fall. Det var bara min väg att vandra.

Jag vet fortfarande inte vad som hände. Först fick familjen ett besked som förändrade hela vår framtid. Det gick ändå att leva med för vi hade varandra och det är alltid viktigast. Sedan kom den långa jobbiga sjukdomen, fler refuseringar och så vår kanin som dog. Världen tycktes dränka mig i sorg. Jag bestämde mig för att bara vara en stund. Min älskade familjen bar mig. En del små saker förändrades och jag förundras över dem varje dag. Långsamt började livet återgå till det vanliga igen. Kraften kom tillbaka.

Jag är fortfarande precis den jag är oavsett vilka siffror man sätter på mitt liv. Det slutar alltid med att leva det liv man har på absolut bästa sätt. Att hitta glädje, harmoni och att leva i kärlek. Det är allt!