Idag har jag inte jobbat med mitt manus alls. Jag har varit med familjen på det stora shoppingcentret. Där shoppade vi loss allihop. Själv köpte jag en glittertopp. Småkillarna behövde nya vapen :) en Star Wars laserpistol och ett riddarsvärd med sköld. Stora killen köpte en tidning om dataspel. Dottern två linnen och två par örhängen. Maken shoppade loss på Claes Olsson.
Vi delade upp oss en stund då maken gick med två killar och jag tog lillkillen och dottern. Efter en stund ringer maken och säger att nästyngstingen är borta, han försvinner alltid och är en ständig källa till oro när vi är ute bland folk. Det är bara som han är, han går i sina egna tankar och så plötsligen är han någon annanstans än där vi andra är. Med hjärtat i halsgropen går jag mot den plats där de sist var. Tittar runtomkring mig på vägen. Han är ingenstans. I mitt huvud händer alla hemska saker man kan tänka sig. När jag kommer fram har de precis hittat honom. Han är såklart ledsen och rädd. På något sätt hade han fått för sig att han hade blivit kvarlämnad i butiken och försökte att hitta mathavet, dit han visste att vi skulle gå. Där var vi ju inte så han gick som tur väl var tillbaka igen. Tur att han hittade tillbaka i den villervalla av affärer som ett shoppingcenter är och när det dessutom är renoverat och dubbelt så stort som förra gången han var där. En fruktansvärt lättad mamma kramar en pojke och tackar alla lyckliga stjärnor för att han finns i hennes famn igen.
Sedan gick vi lättade och åt vi lunch. Det finns många olika restauranger och alla ville ha olika typer av mat, så det tog en stund att få ihop. Men det blev en härlig eftermiddag. Till slut.
Sedan hämtade jag ett paket.
Japp, det var böcker som jag hade beställt. Det känns som att Tranströmer bör stå i min bokhylla. Då kan jag ta fram den om jag behöver inspiration. Paulo Coelhos kalender blir perfekt att ha nästa år. Det kan bli mycket som behöver skrivas ner i den då ;)
Nu ska jag fortsätta dagen med kvällsmys. Film och popcorn såklart! Krama barn och sitta nära.
Hej Anneli!
SvaraRaderaNu har jag suttit här en bra stund och scrollat upp och ner och läst om allt härligt som har hänt hos dig den senaste tiden när jag har varit helt innesluten i min skrivbubbla (som dessutom innehöll en smått galen researchresa iklädd pyjamas tillsammans med maken) och jag blir så glad av att läsa att ditt manus nu har fått vingar. Jag hoppas att det kommer att få en fantastisk flygresa. Heja dig! :)
Hu, skräcken av att ha blivit av med ett barn i ett stort shoppingcenter vågar jag inte ens tänka mig. Det var ju tur att allt slutade bra till slut och att hjärtat kunde få hoppa tillbaka till sin vanliga plats i kroppen igen.
Sköt om dig du fina ch ha ett fortsatt fint höstlov!
Kram Lotta
Vilken dag, vilken fasa, vilken lycka - som en värsta roman. Fortsätt njuta nu:-) Kramar
SvaraRaderaLäskigaste som kan hända! Jag hittade en borttappad pojke i Stockholm en gång och det tog en bra stund innan han kom tillrätta. Jag tänkte att det bäst att stå still med honom men eftersom han var så liten så ställde jag upp honom på en soptunna och höll i honom. Han såg sin mamma i folkhavet innan hon såg honom. Men åh, mitt hjärta smälter och jag får en tår i ögat av att tänka på hennes min när hon såg sitt barn ...!
SvaraRaderaVilken skräck, en sån tur att det slutade bra. :)
SvaraRaderaÅh, fy, vad rädd jag hade blivit.
SvaraRaderaLotta:
SvaraRaderaTack gulliga du!
Vad härligt att du får leva i din skrivbubbla. Jag blir lite nyfiken på den där researchresan i pyjamas :)
Det är min värsta mardröm att barnen ska försvinna och jag är en sådan hönsig mamma som vill ha stenkoll på barnen hela tiden. Och ändå så kan man inte ha 100% koll precis hela tiden. Det är så jobbigt! Och skönt när barnen är äldre så att man inte behöver ha lika hård koll. Jag är aldrig så lycklig och harmonisk som när alla barnen är hemma allihop :)
Lycka till med skrivandet och ha ett härligt fortsatt höstlov!
Kramar!
Ebba:
Värre än den värsta historia man kan hitta på.
Nu njuter jag av att ha alla barnen i min närhet.
Kram!
Hanna:
Värre än något man överhuvudtaget kan tänka sig! Jag är så glad och tacksam över att få krama honom igen.
Jag hittade en liten flicka utanför vårt hus en gång. Hon pratade engelska och jag undrade hur man gör med ett barn som man inte har en aning om varifrån det kommer. Det fanns inte en människa i närheten. Till slut kom hennes pappa springande och det slutade bra då också.
Katarina:
En skräck som inte går att beskriva.
Åsa:
Det kan du lita på att jag blev också. Det är en skräck som inte går att beskriva. Nu kramas vi extra mycket idag :)
Herregud, jag hade blivit helt galet rädd i shoppingcentret! Ojoj...Vilken tur att det slutade som det gjorde!
SvaraRaderaHärligt liv. Jag brukar skriva "Idag har jag skrivit på mitt mnus" Likadant fast utan INTE. :D
SvaraRaderaÅh hjälp, vilken mardröm! Tack och lov att han kom tillrätta!
SvaraRaderaVår son försvann i en enorm affär i Australien när han var fyra år! Jösses vad rädd jag var! Vi sprang av och an och ropade, men inget svar! Paniken steg! Till slut hittade vi honom sittande på golvet minst femtio meter från där han nyss var och där hade han hittat Lego! Jag grät när vi hittade honom och han visste inte ens att han varit borta...
SvaraRaderaFy för att komma vilse - kan nästan fortfarande känna skräcken från det jag var liten ...
SvaraRaderaTack för tips om kalendern!!
Vilken tur att du hittade honom. Det är otroligt så många förfärliga tankar som hinner komma under tiden. Pusta ut och gläd dig!
SvaraRaderaTrillingnöten:
SvaraRaderaDet blev jag också, vettskrämd. Nu får han många extra kramar :)
Malin:
Ibland är det bättre utan inte, och ibland är det inte det :D Barnen är ju inte lediga hela tiden så man får utnyttja den tiden väl :)
Andra intryck:
En fruktansvärd mardröm, särskilt för en som skriver romaner och som har en väldigt livlig fantasi. Ibland kunde man vara utan den. Jag kramar honom extra mycket just nu :)
Joanna:
En ännu värre mardröm, när man är i ett främmande land, hua! Det är då man verkligen på riktigt förstår hur mycket man älskar de små liven :) Jag är livrädd när jag är utomlands, eftersom just den här killen har en benägenhet att villa sig bort. Han brukar aldrig bli rädd, men just den här gången blev han det.
My Myself and I:
Jag minns inte att jag någonsin kom vilse när jag var liten. Men det är fruktansvärt när ens lille teling försvinner. Lyckan är oändligt stor när man undkommer med hjärtat i halsgropen.
Kalendern är jättefin och du har ju definitivt en massa roligt att skriva i den :)
Monika:
De obehagliga tankarna är oändliga. Jag är lycklig över att få krama honom och mina andra barn när jag vill.