Sommarkänslor

en fredag när sommaren känns oändligt lång, men man vet att det egentligen inte alls är så, hur mycket man än önskar det.

Tankar om livet och eventuella framtidsplaner gör sinnet snurrigt och min vandrande ådra börjar påminna mig om att det är dags att gå vidare. Samtidigt är det inte längre bara mitt eget blod som bestämmer över vandrandet. Allt eller inget kan hända. Precis som det ska vara.

Men nu är det sommar och just nu är den oändligt lång, så det är den känslan jag vill leva i. Resten tar jag senare. Mycket senare.

Dessutom är det fredag, igen! Dags att dansa för allt vad tygerna håller. Strandhäng och härlig musik, kan det bli bättre. Nu dansar vi oss svettiga och njuter av en härlig svensk sommar när den är som allra bäst.

Tankar en lördag

som gick så fort att inte ett enda ord av manus nummer två fick ta plats i mitt dokument på grund av livet som pågår, så underbart och ljuvt.

Men det betyder så klart inte att orden inte har fått plats i min dag. De tar plats oavsett vad jag gör i övrigt. Skönt att man alltid kan lita på orden. Under natten på väg hem från Stockholm i måndags, då jag började hosta och inte kunde sova riktigt, snurrade det runt en massa tankar om manus. Inte konstigt efter en sådan inspirerande kväll. Då kom den till mig, tanken på att manus nummer två skulle få en uppföljare, eller kanske till och med två. Wow, jag har aldrig tänkt på mina manus som något annat än en bok, så det var en tanke som var minst sagt fängslande. Inte konstigt att det var svårt att sova när den tanken väl hade väckts. Hur det ska se ut vet jag inte alls, men att jag inte vill skiljas från mina karaktärer riktigt ännu den här gången är helt uppenbart. Spännande!

Den tanken förankrar jag i bitterljuv musik för hjärtat. Älskar den!

Bild 1 lånad här.

Jag vet inte

vad det här blev för typ av dag? Mina tankar finns väldigt mycket här.

Det är en något ödesmättad tanke som mer än någonsin önskar få ett positivt svar. Samtidigt pågår livet i full fart och vi ska ha gäster om en halvtimme. Underbart! Som vi har försökt få till den här kvällen. Nu är den äntligen här.

Orden då, de fick ingen tid överhuvudtaget idag. I alla fall inte sådana som fick hamna i ett dokument, de som finns inom mig däremot cirkulerar ständigt i en positiv rörelse. Så får det bli idag.

Det är ju fredag igen, trots att ingen verkar veta var veckorna tar vägen : ) Det betyder dans, både på tv med Let´s dance och hemma i våra stugor och lägenheter. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Upp och ner

och hit och dit går tankarna fortfarande. Och jag önskar att jag kunde få ett slut och ro igen. För livet har förändrats och jag måste hitta nya vägar, det är inte alltid så lätt. Och under alla omständigheter är det oändligt tidskrävande.

Jag saknar tiden då jag bara behövde att umgås med mina barn och fundera på mina manus. Det var alldeles nyss och det var strålande tider. Nu har manuset fått vila ännu en dag och det börjar kännas jobbigt i själen. Under min träning dök det dessutom upp en alldeles ny berättelse. Fyra karaktärer och en historia att berätta. Nu saknar jag bara tiden. Två manus väntar på att jobbas vidare på redan. Och så är det allt det andra.

I morgon måste jag bryta ner allt i ännu mindre bitar, för just nu känns det inte som om jag kommer någonstans med någonting. Det som kändes solklart igår känns fyllt av frågor utan svar idag. Fast man vet inte alltid hur det är med det förrän efteråt.

När jag skulle hämta barnen i skolan idag så var det kallt och jag undrade var min syrénlila lite tunnare scarf kunde ha hamnat under vintern, då jag insåg att det inte var min scarf alls som jag tänkte på utan den tillhör min huvudkaraktär i manus nummer två. Vilken lustig känsla det var att upptäcka hur otroligt nära man är sina huvudkaraktärer. Jag behöver verkligen få komma tillbaka till mina manus igen.

Så idag behöver jag lite härliga tankar om skrivandet även om de får mig att längta ännu mer efter orden.

En annan typ av dag

blev det idag.

Min arbetsplats har varit upptagen hela dagen då maken har haft ett jobbmöte i vårt arbetsrum. Så jag har fått göra annat. Strukit en hel massa kläder och trots det är det enorma strykberget bara skapat av på toppen. Men vi har i alla fall fått lite kläder att lägga i garderoberna. Dessutom har jag sett på inspelade program, bland annat Babel. Ett inslag gav mig lite att tänka på. Ett inlägg på en blogg gav mig ännu mer att fundera över. Så trots att jag inte tillbringat dagen vid datorn så är det full aktivitet i huvudet. Det är bra. Det är lite som en tvättmaskin som jobbar och jobbar, tills den är helt färdig och allt är rent och användbart.

Snötäcke och bloggkärlek

Igår kväll började det snöa och i morse kändes det som om det var vinter igen. Det var inte vad jag hade tänkt mig alls. Vi pulsade iväg till skolan och sedan försökte jag mig på en promenad. Det gick ganska bra när man gick på rätt ställen. Jag funderade på namn till min huvudkarraktär och en början på bok nummer tre. Det är väldigt trevliga tankar att få sysselsätta hjärnan med. Jag har skrivit början nu och ser fram emot ny tid för att kunna fortsätta min berättelse.

Sedan fick jag post och jag erkänner att jag var nyfiken eftersom jag inte väntade på något. Hur glad kan man bli på en skala. Stjärntals, som vi säger hemma hos oss om något som är mycket mer än det är möjligt att beskriva. Underbara Lotta med bloggen Min plats i solen, har skickat mig ett fantastiskt paket med filmer.

Två filmer som passar hela familjen.

Och två filmer för mig. Dottern kollade snabbt att hon också kan se dem.

Sist men absolut inte minst en chokladkaka som ser himmelskt god ut och ett gulligt kort skrivet av Lotta. Hon är den mest omtänksamma och varma människa jag kan tänka mig. Jag är säker på att hennes hjärta är gjort av renaste guld. Tack underbara Lotta för filmerna och din varma omtanke, du kan inte ana hur mjukt den landade i min själ!

Imorgon blir det mer skrivande och allt annat som livets äventyr tar mig med på. Det känns så skönt att bara vara just nu. Och göra allt det som mitt hjärta så gärna vill göra!

Tid

Tid upptar mycket av mina tankar just nu. Tid på olika sätt. Tid som varit. Tid som flyr för fort. Tid som finns kvar. Tid som ska användas på bästa sätt.

En del av min tid har jag använt till att skicka mitt andra manus till en lektör. Det känns väldigt bra och ännu en väntan har startat. Ett virrvarr av tankar upptar en stor del av mina dagar och jag hoppas att de snart kommer till ro i något fantastiskt. Av någon anledning så gjorde livet en tvärnit och lät sinnet få en stunds vila, för att komma tillbaka i nya hoppfulla tankar. Det finns med all säkerhet en mening med det.

Hur vi ser på saker

We don´t see things as they are.
We see things as we are.

De orden läste jag i en tidning när jag satt med småkillarna på deras basketträning idag. Det slog mig att det är verkligen så det är. Vi uppfattar alla allt som händer runt omkring oss på så olika sätt och hanterar det därefter. Det vi ser reflekteras alltid av den vi är. Hur vi ser på världen kan därför lära oss otroligt mycket om vem vi är. Det kan vara bra att fundera på ibland för att få möjlighet att lära känna sig själv ännu lite mer.

Ett spinnande i huvudet

gjorde mig vaken trots att jag var supertrött i morse. Vad gjorde min hjärna så tidigt på morgonen egentligen. Ingen annan del av kroppen var redo för att vakna. Jo, den hade börjat fundera över omslagsbild på första manuset. Det var en bra idé, det ska jag erkänna, men varför så tidigt och under den tid som jag annars sover som bäst. Nu är tanken igång i alla fall. Jag vet hur jag vill att min framsida ska se ut och jag tänker jobba lite med den om det blir dags för egenutgivning. Joannas mod och tro på sin egen förmåga, har hjälpt till att starta den tanken. Att faktiskt göra sitt eget omslag. Den tanken hade aldrig korsat mitt sinne innan hon helt sonika gjorde ett fantastiskt omslag till sin bok själv. Kanske fungerar det inte alls för mig, men jag tänker försöka i alla fall. Början gick väl sådär, när jag tog mig an Photoshop för ändamålet. Tålamodet var inte på topp idag, och tålamod måste man ha när man ska mixtra med bilder där. Vi har tränat ett och annat inte så barnvänligt ord här i arbetsrummet idag kan man väl lugnt säga. Så jag har egentligen inte kommit någonstans än, men är det något jag är så är det envis, så jag tar nya tag imorgon igen. Många gånger har jag suttit med till synes omöjliga uppgifter framför mig. Jag har svårt, för att inte säga omöjligt, att ge upp om det är något jag verkligen vill lösa. Så jag ger mig inte innan jag kommit längst ner i botten bland smulor av möjligheter, som jag sedan, ibland mycket mödosamt, bygger ihop till en färdig lösning. Att ge upp är liksom inte min grej.

Den absolut mest mödosamma och viktigaste av dem, var när jag vid 40+  fick veta att jag hade en annan pappa än mina syskon. Jag var ju helt enkelt tvungen att hitta honom.  För mig fanns inget annat. Ytterst få saker fick jag veta, på min väg att hitta honom. Att han ursprungligen var från Ungern, staden och området han bodde i på 60-talet, att han spelade gitarr, att hans intressen var fotografering och sport. Inget namn utan bara ett smeknamn. That´s it! Nål i en höstack var bara förnamnet. Inte ens släktforskaren trodde på att det var möjligt att hitta honom med så lite information. Själv började jag söka under varje liten sten och i varje möjlighet som jag överhuvudtaget kunde komma på. Och hittade honom :D  Trots det så fick jag aldrig träffa honom, eftersom han dog redan när jag var 16 år, alltså många år tidigare. Han fick aldrig veta att jag fanns. Nu träffar jag hans andra två barn, mina halvsyskon, regelbundet. Jag har genom dem fått veta vem han var. Jag har fått se bilder och filmer på honom. Jag vet att han var en god människa som skulle ha velat veta att jag fanns. Tack vare hans änka, som även hon har tagit oss, vår familj, till sitt hjärta. Hon ser honom i mig och inget kan göra mig stoltare. Jag hittade mina rötter och en bit av mig själv, som jag hade saknat i många år. Jag kände tidigt i livet på mig att jag inte riktigt hörde hemma där jag hade hamnat. Men jag hittade vad som saknades. Jag hittade en av de viktigaste pusselbitarna i mitt liv. Det är värt allt sökande och den mödosamma vägen dit. Min pappas närhet har jag känt runt mig i många år nu, så jag tror faktiskt att han vet nu, trots allt.

Och skrivandet fick vänta

Den här dagen fick bli en dag för återhämtande och eftertänksamhet. Därför har jag inte skrivit idag heller. Vädret har varit helt fantastiskt och jag och familjen har tagit en promenad i det ljuvliga solskenet. Vi hade så trevligt med våra gäster att tiden gick osannolikt fort igår. Klockan två råkade någon titta på klockan och vi förstod inte alls var tiden tagit vägen. Fast vi förstod hur den kunnat gå så fort. Många intressanta samtalsämnen låter gärna tiden rusa iväg i en fasansfull fart.  Mellan halv tre och tre när jag förstått hur trött jag var, stapplade jag i säng.

Idag har tankarna och minnet tagit oss 10 år tillbaka i tiden. Själv har jag bitvis följt med i tv-sändningarna om och från New York. Så mycket sorg. Och alla andra känslor som finns att tillgå för oss människor. Jag hoppas innerligt att vi slipper se fler fruktansvärda terrordåd. Tror väl inte att en sådan önskan kan gå i uppfyllelse riktigt ännu. Men på sikt måste man tro. En dag! Om man inte tror på att medmänskligheten, empatin och godheten ska vinna, så finns det inget hopp kvar för mänskligheten. Så jag tror, och tänker fortsätta att göra det så länge jag andas.

För många år sedan var jag högst uppe i det ena av tornen. Med det så finns en liten, liten del av mig kvar där. Jag har upplevt väggarna, utsikten och atmosfären. Jag kan inte ens föreställa mig den ångest som fanns där för 10 år sedan. Jag hoppas allt det nya blir en tröst, om än liten, för alla dem som förlorade någon där.  Den dagen förändrades nog de flesta liv på ett eller annat sätt. Själv var jag hemma hos mina föräldrar i Uppsala när det hände. Jag satt på golvet framför tv:n med min dotter, som skulle fylla 1 år 6 dagar senare. Jag vet inte varför tv:n stod på, antagligen hade vi något barnprogram på. När jag såg det som hänt framför mig, så trodde jag inte att det var sant. För mig var USA ointagligt. Det gick inte att ta till sig. Till slut var man ju tvungen. Det var sant, det hade verkligen hänt. För oss blev den största förändringen resandet. Vi hade rest till London varje januari i 10 år. Nu ville vi inte riskera något. Särskilt inte med barnen. Vi har inte varit i London sedan dess. På senare tid beror det inte på den händelsen, men oviljan och rädslan vaknade då. Vi tänkte, och tänker fortfarande, mycket noga efter, innan vi väljer resmål. Det är ingen stor och livsavgörande förändring, men ändå en förändring.

Imorgon är det måndag och jag ser fram emot att få ta mig in i min magiska skrivvärld igen. Vardagar är skrivtid för mig. Nu hoppas jag kunna komma igenom sorgen och komma in i hoppets tid.

Bilden är lånad från nätet.

Dazed and confuced

En dag fylld av tankar. Vad ska mitt nästa drag bli. Jag väntar fortfarande på lektörsutlåtandet av mitt första manus. Ett förlag har inte svarat ännu. Barnboksmanuset ligger fortfarande hos två förlag. Det finns flera förlag som jag skulle kunna skicka till men jag har en ny tanke med den så jag avvaktar. Andra manuset skriver jag på för fullt. Barnboksserien har jag inte tagit tag i ännu. Jag har skickat in en novell till en tävling och väntar med spänning på hur det ska gå för den.

Mina tankar har irrat. Fram och tillbaka och så fram igen. Möjligheten att ge ut själv har slagit mig förut men den har aldrig riktigt fastnat. Men vad vill jag med mitt skrivande? Egentligen! Hur mycket väntan är man beredd på att stå ut med? Hur länge har man lust att befinna sig i de stora förlagens godtycklighet? Hur länge dröjer det innan man verkligen tror att man inte kan skriva tillräckligt bra. Det känns tungt att vänta på att alla parametrar ska sammanfalla. Rätt text, rätt lektör, rätt genre och så den där gäckande turen. Dessutom hörs det fler och fler negativa röster om förlagen. De stora som slukar. Tuggar ut det goda och sedan spottar ur. Så vad vill jag med mitt skrivande?

Först och definitivt främst vill jag skriva. Jag vill beröra och underhålla. Jag vill hålla min egen bok i min hand. All lycka med skrivandet suddas till slut ut och försvagas om det inte får nå ut någonstans. Om det inte får landa i någon annans sinnevärld. Om det bara fastnar i min dator och jag är den enda som vet att mina berättelser finns.

Jag har inget bra svar. Inte ännu. Men det kommer tids nog. När jag är redo så vet jag precis hur jag ska göra. Tills vidare skriver jag och fortsätter att leva mitt i min skrivande magi. För den finns kvar. Starkare än någonsin. Det är bara en sådan där dag. En dag då sinnet vill ställa allt på sin spets och utmana mina tankar.



Bilden är lånad från nätet.

Stop making sense

Jag gillar verkligen det här klippet av många anledningar. Dels pratar han om att skriva och dels pratar han om livet. I synnerhet pratar han om vikten av att sluta vara så realistisk och jordnära. Vad är egentligen sanningen, finns det ens någon? Jag har inte läst Yann Martel´s bok Life of Pi av men jag ska göra det nu. Jag tycker om tanken på att vara helt obstinat och jag försöker verkligen att gå åt det hållet. Trots min svenska bakgrund som skriker, låt bli! Stanna kvar och gör som alla andra. Bara för att en stor mängd människor gör något eller tycker något så betyder inte det nödvändigtvis att det är rätt. Vikten av att tänka själv är nödvändig. Hitta på, fabulera helt ohämmat. Det är att vara författare. Tänk om, tänk fel, tänk helt tvärt om. Vänd upp och ner på världen och på dina tankar. Kanske trillar det ut något helt nytt, något du aldrig tänkt på från början. Du behöver inte vara säker på någonting i livet. Ta inte allt på så stort allvar. Lek med livet. Låt livet leka med dig

Ett liv, ett mirakel

Där fick jag något att tänka på och ännu ett bevis på vilket mirakel det är att få leva just nu, just här. Min stund på jorden.

Tjuvstart i rosa

Julen närmar sig med riktiga sjumilasteg. Jag älskar att förbereda, juldekorera och pyssla men jag har kommit på att det är bättre att börja tidigt. Jag njuter mer i början av december innan stressen gör sitt bästa för att få ett hårt grepp om mig. Jag försöker att minimera alla saker man måste göra för att få mer tid till det som är jul för mig. Ljus, pynt, mys och förväntningar. I år börjar jag extra tidigt. I princip tycker jag att statskottet går vid första advent. En del saker är dock svåra att motstå. I år, precis som alla andra år, blir jag barnsligt glad när skumtomtarna äntligen dyker upp igen. Idag både köpte jag och smakade på två stycken. Den första förnimmelsen av jul finns i min kropp. Den söta julstjärnan i ljusrosa kunde jag heller inte motstå. Den står nu på bordet med ett härligt löfte om en perfekt jul. Jag vill fira den i lugn och ro med nära och kära. Njuta av glittret i ögonen hos mina barn när någon av deras önskningar går i uppfyllelse. Jag vill njuta av stillhet och värme och jag vill läsa bra böcker uppkrupen i soffan. Jag vill gå på sköna promenader för att sedan komma in i värmen och dricka varm choklad. Landa i soffan med barnen och se på film. Lyssna på alla härliga jullåtar. Äta god mat och bara vara tillsammans.

Så stilla

Det är fortfarande helt stilla i mitt huvud under mina promenader. Inga nya spännande berättelser. Inga nya uppslag. Inga nya idéer Ingenting! Jag blir lite orolig. Det känns ovant och väldigt tyst.

Samtidigt känner jag att hela jag förbereder mig för morgondagen. Jag samlar kraft och styrka. Jag går igenom vad som kan komma att sägas och frågas. Jag försöker att tänka på vad de skulle kunna säga om mig som person och hur jag ska bemöta det.

Det känns skönt att jag kunde lägga allt åt sidan för att avsluta mitt manus. När jag gjort det så bytte hela mitt väsen fokus till det andra. Det som inte alls känns lätt. Men som måste göras. Jag är glad att jag hann avsluta boken innan. Det ger mig styrka. Mitt hopp om att bli publicerad ligger lite som skyddande bomull runt mig. Jag hoppas att alla mina röriga, roliga, spännande och kreativa tankar kommer tillbaka när det som måste göras är gjort. Då kan jag lägga det bakom mig och åter koncentrera mig på mitt skrivande och mitt fantastiska, roliga och spännnande liv.

Paus

Någon har haft roligt och gjort en egen installation på strandpromenaden. Den gav upphov till ett och annat leende i helgen.

När jag promenerar vandrar mina tankar iväg på vägar som jag aldrig skulle hittat om jag försökte. Jag kan se en människa eller en sak som ger mig ett uppslag till en hel bok. Jag kommer på saker som legat gömt i mitt undermedvetna under lång tid. I dag mötte jag en man med glasögon då vandrar hjärnan iväg och funderar på våld?! Jag tänkte på de regler som fanns när jag var liten. Man fick inte slå någon med glasögon man fick heller inte slå tjejer och man fick absolut inte slå någon som var mindre än en själv. Ganska konstigt egentligen, fick man slå dem som var större då, eller? Finns de här oskrivna reglerna överhuvudtaget kvar i dagens hårda samhälle? Sådär fungerar mina promenader och man vet aldrig vad för nya tankar man kommer hem med. Det är helt underbart egentligen. Promenaden ger motion och en oändlig ström av nya spännande tankar. Kan något som är helt gratis vara bättre. Ibland är de bästa sakerna i livet gratis.

Nu ska jag dyka in i min bok igen och fortsätta skriva.