.

.
Visar inlägg med etikett självkänsla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självkänsla. Visa alla inlägg

måndag 13 december 2010

Lucia


När jag gick i första klass så var det vi som skulle gå Lucia för skolklasserna upp till sexan. På den tiden var det bara en som skulle vara Lucia och hon skulle väljas genom röstning. Jag ville inte vara Lucia alls, men gärna en liten tärna långt bak. Jag var extremt blyg och ville helst smälta in i inredningen om det gick. Jag blev vald till Lucia. Lucian fick inte sjunga men skulle läsa en dikt som skulle läras utantill. Att inte göra det fanns inte ens i min fantasi. Man gjorde det som förväntades av en. Jag var fruktansvärt nervös men det gick bra till slut, trots allt.

Jag har hört många berättelser under åren om hur man velat vara Lucia men inte blev vald. Hur hemskt det kan vara att inte bli vald. Jag har upplevt motsatsen, att bli vald men inte vilja. Överhuvudtaget var jag mycket populär under min skoltid. Mot alla odds kan jag tycka ibland. Jag var väldigt blyg men snäll och empatisk. Jag hade också ett sydländskt utseende mitt ibland alla blonda, blåögda barn som gick i min klass. Jag tror att jag upplevdes som exotisk för de kallade mig spanjorskan ibland. Inte alls elakt utan mer av att de var imponerade och ovana. Jag blev också vald till den sötaste i klassen, precis lika ovilligt som jag blev vald till Lucia. Kanske var det just det som gjorde mig intressant. Att jag själv var så ointresserad av att synas och vara i centrum. Det kunde lika gärna blivit tvärt om. Jag kunde ha blivit mobbad för samma saker som gjorde mig populär.

Jag tycker att det har blivit mycket bättre på förskolan och i skolorna när det gäller att låta barnen ha kvar sin egen personlighet. Jag hade tur som hade kompisar som tyckte om mig för den jag var samtidigt som lärare och vuxna försökte stöpa om mig till någon annan. Jag kände att det fanns vissa regler för hur man skulle vara för att passa in. Men aldrig tillsammans med mina vänner. Det är de små sakerna under livets gång som gör en till den man är. Jag är så tacksam för alla mina fantastiska vänner som jag fick växa upp med. De lät mig vara bara jag, samtidigt som de bekräftade mig på ett stilla, försiktigt sätt så att jag fick växa med en tro på att jag duger som jag är. Jag har haft sådana komisar under hela min uppväxt. De har en mycket stor del i skapandet av den som är jag just nu. Jag vill fortfarande smälta in i inredningen då och då men för det mesta är jag någon som trivs extremt bra i det liv som är mitt. Självförtroendet finns väl fortfarande en del att jobba på men självkänslan är grundmurad och orubblig.


Bilderna är lånade från nätet.

torsdag 23 september 2010

Jag tror


Jag tror på mig själv. Det måste börja där på något sätt.

Jante göre sig icke besvär. Jag växte upp i en småstad fylld av Jante. Kände mig alltid obekväm med den känslan. Varför fick inte jag vara bra. Varför fick inte jag vara stolt över mig själv. Jag förstod aldrig hur det kunde hota andra om jag var stolt över vad jag åstadkommit. Borde vi inte istället kunna peppa varandra i att våga ta plats. Det tog lång tid innan jag lyckades mota Jante ur mitt liv. Det var inte förrän jag flyttade till en större stad och träffade människor som fick synas och som fick vara bra som kände jag att jag hittat rätt. Där fick också jag uppmuntran och min självkänsla kunde börja växa sig stark. Det är klart att Jante försöker tränga sig på så fort det öppnar sig en möjlighet men jag vill aldrig dit igen. Jag vill att mina barn ska få känna något helt annat än vad jag gjorde när jag växte upp. Jag vill att de ska tro på att allt är möjligt. Att alltid våga sikta mot stjärnorna. Jag vill att de ska veta att de är unika oavsett vad de väljer att göra i livet. Det viktigaste av allt är att de är lyckliga och att de njuter av sina liv.

Nu är det precis en vecka sedan jag skickade mitt manus. Jag tror! Inget annat är möjligt just nu.