Dags för avsked

och stort tack för den här tiden. Dags att säga hej då till den här bloggen. Fyra år har det hunnit bli, det är knappt man förstår det. Det känns vemodigt, som att säga hej då till en väldigt god vän. Det känns som om det var alldeles nyss jag satt en natt och skrev mitt allra första inlägg. Jag hade ingen aning om vad jag ville säga men helt klart var att orden ville ut. Och ut kom de. Mitt skrivande formades och utvecklades tillsammans med bloggen.

Mitt fösta inlägg blev det här:
"Kylan ligger envist kvar i luften. Vi skåningar längtar efter våren. Det här året känns vintern lång. Men kylan kan också kännas uppfriskande och sinnet öppnas. Jag tar långa promenader och rensar hjärnan. Får nya infallsvinklar. Att promenera är verkligen en lisa för själen. Mina bästa idéer kommer då och problem och trötthet skingras. Livet med fyra barn är en fullkomligt underbar röra. Men hjärnan blir full och ibland stressad. Då tar jag en promenad och får nya krafter. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Förra året bodde vi på Mallorca. Ingen kyla. Ingen snö. Vi hade ett underbart, spännande och innehållsrikt år. Barnen gick på Svenska skolan i Palma. Livet var enkelt. Inte en massa kläder. Inte vara tvungen att sitta inne och kura i flera månader. Och vi njöt av allt det sköna, varma och ljusa. Jag längtar tillbaka ganska ofta. Glädjen och kreativiteten fanns kvar hela året. Ingen vintertrötthet störde sinnet. Min själ är lycklig där."

Tack kära blogg för att du lotsade mig. Tack finaste läsare för att ni följde mig. Nu ska jag synas och finnas ännu mer. Med mitt namn och hel bild. Välkomna till min nya plats i cyberspace. Välkomna till fortsättningen och min nya blogg. Välkomna till Anneli Stålberg.
http://annelistalberg.blogspot.se/

Bloggutmaning

som jag fick för ett tag sedan bör behandlas, och det gör jag nu!

En utmaning som jag fick både av Ebba Range och Carola Strömstedt.

1: Vem inspirerade/uppmanade dig att börja blogga?
Ingen egentligen, jag blev nyfiken när min son startade en. Och på den vägen är det.

2. Hur väljer du ämnen att blogga om?
Ibland vet jag precis vad jag vill skriva om och andra gånger sätter jag mig bara och så blir det det det blir. Andra gånger inspireras jag av någon bild eller musik. Oftast handlar det såklart om mitt skrivande.

3. Vad vet de flesta inte om dig?
Att under den lugna ytan bor en människa med starka åsikter. Att jag kämpar med att trivas även i vardagen, jag är väldigt rastlös och vill bryta upp med jämna mellanrum för att livet inte ska stå stilla och kännas för kort.

4. Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?
Undrar vilken stil man menar här. Kläder, hur man är eller när man skriver.
Kläder, snyggt bekvämt.
Jag är snäll, omtänksam, och lite rastlös.
Jag skriver i en rasande fart när jag skriver, vilket är mycket mer sällan än jag skulle önska. Det jag väljer att skriva innehåller oftast mina värsta rädslor på olika sätt.

5. Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Att vara med mina barn, min familj. Resa, fast skulle allra helst bo utomlands. Skriva, skriva, skriva!

Jag skickar utmaningen vidare till:
Channal, Andra intryck, Mitt i livet och jag.

Mat, mat, mat

och åter mat! Oj vad det lagas mat här hemma. Och man undrar lite, blev det här plötsligen en matblogg?!?



Idag har det blivit:
Focaccia och det blev mycket gott.

Spicy ostbollar som det ska vara en citrusskmakande körvelchutney uppe på, man får tänka sig den, men den är otroligt god. Mmmm!

Två stycken marinader, varav en ska vara i kycklingen som jag också stekt idag. Sedan hann jag med att göra tunnbrödrullar med skinkröra, med god torkad skinka och philadelpiaostblandning, det blev också mycket gott.

Nu är jag:
Svettig
Trött
Orkeslös
Less på mat
Inte en sådan rolig mamma
Inte en sådan rolig fru
En som längtar innerligt efter semester

I morgon börjar gästerna dyka upp. I kväll ska jag sitta i fotbad och dricka vin och se på någon romantisk film, eller något spännande, om maken får bestämma. Fast han somnar snart och då övergår dottern och jag till att se romantisk film.

As for the party. Time is running out, här med Muse.

Life

is going on.



Full fart framåt och ingen tid för bloggen just nu.

I morse mellan sömn och vakenhet såg jag ett bokomslag framför mig. Det var så tydligt och så coolt. Fast det passar inte något av mina manus, vilket innebär att jag måste skriva en berättelse som utgår ifrån ett tänkt bokomslag. Det ska bli spännande, väldigt spännande!

Nu ska maken och jag iväg på gardenparty. Hoppas att det inte blir allt för kallt..

När jag läser andras bloggar

så gör jag ofta det samtidigt som jag ser på tv. Det är ett sätt för mig att skapa mer skrivtid, att använda min tid så effektivt som möjligt så att jag får tid att skriva mina manus. Igår fungerade det inte alls för vi såg på film och det var en kinesisk film, vilket gjorde det omöjligt för mig att hänga med utan att vara helt närvarande. Aftershock heter den och den var riktigt bra. En annorlunda och berörande film som var den första kinesiska filmen för mig. Den handlar om en familj som skiljs åt på ett väldigt våldsamt sätt under jordbävningen i Tangshan 1976.

Redigerandet och skrivandet har det inte blivit mycket av idag. Dagen har fyllts upp av en massa annat, precis så som det kan bli ibland. Men jag satsar på morgondagen. Då vill jag dyka ner i min berättelse igen.

Paus

något jag aldrig trodde att jag skulle behöva utala på den här bloggen. Jag älskar att skriva och bloggen är en stor del av mig nu. Det är så mycket som är tungt just nu. Underbara Joanna som råkat ut för en djup och fruktansvärd sorg som ska bearbetas, fina Nina som förlorat båda sina föräldrar och ständigt lever med den sorgen, Lilja som fick känna av livets skörhet för ett ögonblick idag. Och jag själv som ramlat ner i något som jag inte ens kan förstå själv, och jag kämpar med att ta mig tillbaka upp. Jag har inget upplyftande hopp att dela med mig av, inga skrivtips, ingen styrka. Därför tar jag en paus för att samla kraft och vara nära min familj. Livet är skört och jag vill vårda det på bästa sätt just nu.

Jag kommer säkert att sakna er alla så att det gör ont, men tills vidare så tar jag en paus. Jag tittar in hos er alla då och då för att få veta hur ni har det. Tack för alla era tankar som fått mitt hjärta att smälta och mina tårar att flöda. Så mycket omtanke är ren balsam för själen. Vi ses snart igen!

Tårfyllt och utlottningen klar

Den 18 januari hade jag mitt 2-åriga bloggjubileum. Dagen till ära lottade jag ut ett armband. Jag undrade också vad ni tycker om att läsa på min blogg och vad ni vill läsa mer av. Era svar fick mig oväntat att börja gråta en skvätt. Vilka fina ord jag fick ta del av. Orden som fick mig på fall finns här. Ni verkar gilla det jag skriver och att det är spretigt. Det i texten som är jag, blandningen av skrivartankar och en massa andra tankar. Det känns riktigt bra och mitt hjärta är fyllt av värme och sprittande glädje.  ♥ ♥ ♥ 

Tack ännu en gång för att ni finns och att jag får dela min värld med er!

Trots att jag önskar att jag fick ge er alla en fin vinst idag, så var det ett armband som jag lottade ut den här gången. Vinnaren i utlottningen blev :

Jag och lillkillen som tog upp den vinnande lotten önskar Författarvisionären Ebba ett stort GRATTIS!
Armbandet kommer med posten och vi hoppas att du kommer att tycka om det.

Time flies och två år har redan gått

Det är två år sedan jag nyfiket startade min blogg, bara för att se hur den skulle kunna se ut. Det kändes lite läskigt att finnas ute i cyberspace för vem som helst att läsa. Först visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om. Jag ville att det skulle vara min egen plats i tillvaron och därför är det nästan ingen in real life som känner till bloggen. Jag skrev till slut mer och mer om att skriva, vilket har blivit vad bloggen i huvudsak handlar om. Men jag gillar det spretiga och jag vill ha omväxling, så hos mig brukar det spreta rätt så ordentligt.

Jag har tack vare bloggen vågat ta alla steg som det innebär att skriva innehåller. Jag började skriva på min första bok innan jag startade bloggen men fick självförtroendet att färdigställa den bland alla underbara bloggar som jag själv följer. Nu har jag plötsligt skrivit två vuxen böcker och en barnbok. Jag har hittat en stor passion i skrivandet som jag aldrig mer kommer att överge. Jag ska bli utgiven, på ett eller annat sätt. Jag vill verkligen att alla de som varit med på min fantastiska skrivresa, ska få läsa resultatet av den. Att skriva har blivit en nödvändighet och jag längtar ständigt efter mer skrivtid.

Jag skulle inte tycka att det var så fantastiskt roligt att blogga utan er. Ni ger mig bränsle att alltid ta mig vidare. Att fortsätta följa mina drömmar. Därför tänker jag ha en utlottning dagen till ära. Den här gången tänker jag lotta ut ett Swarowski armband. Skriv en kommentar här hos mig och berätta vad du tycker är roligast att läsa om här på min blogg och vad du skulle vilja läsa mer om. Jag drar en vinnare på söndag (22/1) klockan 12.00.

Lycka till och tack för allt stöd, all uppmuntran, alla vackra tankar och för att ni bara finns ♥ ♥ ♥

Bloggvärme

Ibland visar det sig att världen är så god och välvillig som man önskar att den ska vara. Jag fick en sommarpresent av Min plats i solen. Jag blev så rörd av denna varma handling. Självklart vet jag att hon är en varm person men detta var en härlig och oväntad överraskning. Vi har aldrig träffats IRL men jag är säker på att vi kommer att göra det en dag. Jag slutar aldrig att förundras över alla fantastiska möten som sker här bland bloggarna. Här skapas så mycket mer än bara ord. Tack raraste Lotta, du är en solstråle som tar sig in i de mörkaste vråer.

Den här fantastiskt fina gesten fick mig att tänka på konceptet "pay it forward" som jag verkligen gillar. Att bara le mot någon på stan kan starta en kedjereaktion av leenden. Att betala en fika till nästa person som kommer in i ett café kan skapa en kedja av positiva händelser.

Positve pranking verkar både roligt och skapar förhoppningsvis ett och annat leende hos våra medmänniskor.



Det är fredag och jag vill dansa. Denna fredag då jag är extra glad. Det är sommarlov. Jag har fått en värmande överraskning. Jag väntar visserligen fortfarande, men varje dag som går tar mig närmare målet :)

20 000

Under tiden som vi har firat vår lillkille så har jag passerat 20 000 unika besökare på bloggen. Det måste jag fira! Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget när jag startade bloggen. Inte mer än att få stilla min nyfikenhet. Jag hade inte ens någon bestämd plan med över vad jag skulle göra med mitt nästan färdiga manus. Under tiden som jag har bloggat så har jag kommit i kontakt med många härliga, positiva, inspirerande människor. Människor som, trots att jag inte ens träffat dem live, betyder väldigt mycket för mig. Det är människor som stöttar, uppmuntrar, och gör vägen framåt så mycket trevligare. Att sitta och skriva kan vara mycket ensamt. Att sedan gå vidare i alla skrivandets processer helt ensam skulle vara enormt tråkigt. Här på bloggen känns det inte alls ensamt att sitta ensam på sitt rum och skriva. Vi följs åt. Gläds över varandras framgångar. Stöttar när allt känns tungt och omöjligt. Mitt liv har blivit så mycket rikare sedan jag började blogga. Tack alla underbara människor för att ni finns!

Bloggutmärkelse med en kram

Jag fick denna fina bloggutmärkelse av Kim M Kimselius. En kram med motiveringen: för att du förtjänar en kram just nu,  för att du ska må bättre och inte ge upp hoppet! Tack Kim, det var precis vad jag behövde.


Dessutom skickar Kim med två utmaningar:

1. Krama den första person du träffar efter att du har läst det här. Det blev min lillkille som fick den kramen. En av många under en dag.

2. Skriv en lista på tio bra saker om dig själv och sätt ut på bloggen. (Det är inte det lättaste, men jag gör mitt bästa...)

Listan: 
Jag är empatisk.
Jag är en bra lyssnare.
Jag är bra på att laga mat.
Jag är positiv och tycker inte att man ska låta småsaker göra livet tråkigt.
Jag är bra på att bara vara och leva i nuet.
Jag är bra på att njuta av livet.
Jag är en bra människokännare.
Jag är bra på scrapbooking. 
Jag är bra på att smälta in i olika miljöer. När jag är ute och reser brukar människor ofta stanna mig och fråga om vägen.
Jag är en bra mamma. Det är det som är viktigast för mig att vara bra på.

Jag vill sända kram-utmärkelsen vidare till:

Skrivarvisioner för att hon alltid lyfter mig när jag behöver det som bäst. Och för att hon kämpar med både det ena och det andra. KRAM!

Alla har en bok inom sig för att hon är så generös med tips om skrivande. Hon får mig att tro igen när jag tvivlar. KRAM!

Malin Roca Ahlgren för att hon kämpar så otroligt mycket. Hon har en fantastisk styrka. Och så håller hon min hand. Hon behöver en kram just nu när hennes liv är så turbulent. KRAM!

I´m back

Nu har jag lyckats ordna det. Jag har bytt webbläsare så nu är jag på gång igen. Nu har jag äntligen lyckats svara på alla kommentarer som jag har fått. Jag har fått vänja mig vid att det inte ser riktigt likadant ut. Men snart känner man sig väl hemma i det också. Toppen!

Tålamod

Jag har verkligen försökt ha tålamod. Nu börjar det ta slut. Man kan inte längre kommentera på alla bloggar. Man kan inte ens svara på kommentarena på sin egen blogg. What´s up with that! Meningen med att blogga försvinner ju då. Om man inte kan föra en dialog med sina läsare, då blir det ju supertråkigt. Nej, nu hoppas jag att blogger snart, och då menar jag mycket snart, har löst alla de problem som uppstått den senaste tiden.

Hold my hand

Jag har tänkt mycket på det här med tid. Bland annat tid och bloggande. När man är mitt i livet och allt vad det innebär. När man skriver, för att man måste skriva. Trots att man egentligen inte har så mycket tid som man skulle önska. Eftersom man inte är utgiven så är det inget "riktigt" jobb. Man kan liksom inte hänvisa till att man är författare och därmed behöver göra research, eller behöver läsa böcker för att man faktiskt också behöver läsa vad andra skriver. Eller att prioritera skrivtid överhuvudtaget, det är ju trots allt bara en liten "hobby" man har. När man kämpar med att få den tid man behöver, för att få göra det man älskar att göra. När refuseringarna får en att tappa fotfästet för en stund. Och man svajar och försöker att fortsätta att hålla kvar det hårda greppet om drömmen. När man får kämpa hårt för att behålla tron på sig själv.

Mitt i allt det så tar bloggandet en massa tid. MEN den ger så mycket mer än den tar. Utan bloggandet hade jag förlorat så mycket inspiration och aldrig fått kommunicera med alla inspirerande människor som finns här. Utan bloggandet hade jag inte kommit så långt som jag faktiskt har kommit. För här får jag hela tiden inspireras, tänka vidare, bredare, djupare och jag utmanas ständigt på ett positivt sätt. Så trots att bloggen tar mycket av den tid jag har, så är det nödvändigt för mig att få leva här mitt i bloggsvären. För precis som det känns när Malin och jag håller i varandras händer, som vi gör ibland när det känns tufft, så är det precis det som är kärnan i bloggandet. Tillsammans är vi så mycket starkare. Hold my hand!



Bilden är lånad från nätet.

Hemma

Då var man tillbaka i verkligheten igen, en verklighet som är riktigt stressig. Vi kom hem vid åtta i går kväll och ska ha 70-årsfest för pappa hemma hos oss idag. Förfördrinken börjar redan halv två sedan ska vi bowla. Efter det börjar fördrinken klockan fem och så är vi igång. Någon rast och vila blir det inte riktigt ännu. Imorgon får jag återkomma med en riktig uppdatering av de senaste två veckorna. Och så måste jag ju se vad som har hänt här i bloggvärlden medan jag har varit i en helt annan värld. :)

500 på 1 år

Idag är det ett år sedan jag startade bloggen. Vem hade kunnat ana vilket helt fantastiskt år det skulle bli? Inte jag i alla fall. Bloggen och alla fantastiska bloggare som finns runt mig har gett mig en extra boost i självförtroendet att skicka mitt manus till förlag och att fortsätta skriva. Jag kan inte ens beskriva min tacksamhet över att ni har kommit in på min blogg och in i mitt liv. Jag skulle vilja bjuda er alla på champagne idag.

Mitt allra första inlägg gjorde jag den 18 januari 2010 klockan 00.49 och jag skrev såhär:

"Kylan ligger envist kvar i luften. Vi skåningar längtar efter våren. Det här året känns vintern lång. Men kylan kan också kännas uppfriskande och sinnet öppnas. Jag tar långa promenader och rensar hjärnan. Får nya infallsvinklar. Att promenera är verkligen en lisa för själen. Mina bästa ideér kommer då och problem och trötthet skingras. Livet med fyra barn är en fullkomligt underbar röra. Men hjärnan blir full och ibland stressad. Då tar jag en promenad och får nya krafter. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Förra året bodde vi på Mallorca. Ingen kyla. Ingen snö. Vi hade ett underbart, spännande och innehållsrikt år. Barnen gick på Svenska skolan i Palma. Livet var enkelt. Inte en massa kläder. Inte vara tvungen att sitta inne och kura i flera månader. Och vi njöt av allt det sköna, varma och ljusa. Jag längtar tillbaka ganska ofta. Glädjen och kreativiteten fanns kvar hela året. Ingen vintertrötthet störde sinnet. Min själ är lycklig där."

Nu, ett år senare har jag skrivit inte mindre än 500 inlägg. Det kanske inte är så mycket i bloggvärlden, men i min värld är det mycket. Det är många ord och tankar som tagit form just här. Så mycket glädje och inspiration finns i just min bloggvärld, som jag delar med er. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag i min nyfikenhet då sonen startade sin blogg, också startade min. Min blogg som hjälper mig att följa mina drömmar.

Idag på bloggens 1-årsdag vill jag lotta ut ett bokmyspaket. Jag önskar jag fick ge ett till er alla men jag får nöja mig med ett den här gången. I paketet ligger Mari Jungstedts bok, Den dubbla tystnaden, en favoritchoklad Sensation caramelized almonds sea salt och en påse cashewnötter. Om detta är något som verkar trevligt så skriv en kommentar här så lottar jag ut paketet på fredag.

Nu ser jag mycket fram emot ett nytt inspirationsfyllt år här på bloggen tillsammans med er. Jag hoppas att vi alla får ett fantastiskt år med framgång i överflöd. Trots att det finns ojämna siffror i 2011. För min egen del ser jag fram emot att utvecklas i mitt skrivande och självklart att bli utgiven. Då så, då kör vi igång ett nytt härligt bloggår.

Tiden

Tiden räcker inte riktigt till allt det jag vill göra just nu. Julen hör familjen till så det är där jag lägger min tid.  Bloggen kommer på något sätt sist. Fast jag försöker att få en liten stund då och då för att titta runt bland alla mina cybervänner. Idag har vi gjort smörkola, julkakor och slagit in julklappar. Alla i min närhet som varit ute på vägarna är nu där de ska vara och jag kan pusta ut. Svärföräldrarna har anlänt och vi är redo för julhelgen. Nu sover alla utom jag och maken som slår in de sista julklapparna för att inte barnen ska se vad det kan vara.

10 000

Under tiden som mina tankar upptogs av min första refusering så passerade besökarantalet sedan starten 10 000. Jag tycker att det är helt fantastiskt eftersom jag inte hade några som helst förväntningar eller ens en aning om vad jag skulle skriva om när jag startade min blogg. Jag hade heller ingen aning om hur roligt och inspirerande det skulle vara att leva här i bloggvärlden. Den dagen jag började så gjorde jag det bara för att jag var nyfiken på hur den skulle kunna se ut och hur det fungerade. Min äldsta son hade precis startat sin blogg och jag blev nyfiken, så jag testade jag också. När jag väl hade startat bloggen var jag ju tvungen att testa att skriva ett inlägg också och på den vägen är det. Här i bloggvärlden har jag fått förmånen att "träffa" en massa fantastiska människor. Det stöd, den uppmuntran och den outsinliga inspirationen man får bland alla härliga bloggare är helt ovärderlig. Jag har hittat en värld som jag inte vill lämna nu när jag så lyckosamt men helt oavsiktligt har hittat den.

Jag undrar

Jag undrar hur ni andra som kämpar på med era manus gör i följebrevet till ert manus när ni ger era personliga uppgifter, tar ni med er bloggadress då eller vill ni ha den för er själv. Jag tycker att det finns för- och nackdelar med båda. Om man ger förlagen sin bloggadress så har de möjlighet att se hur man skriver och tänker, både en för- och nackdel tycker jag. Gör man inte det kan man fortsätta att vara privat och aldrig behöva tänka på vad man skriver eller vem som läser.

Jag blir glad

Jag blir så glad av alla bloggare som stöttar och uppmuntrar varandra. Det spelar ingen roll om det är författarbloggar, inredningsbloggar eller Odd Mollybloggar, alla stöttar de varandra i vått och torrt. Man gläds med varandra och man hjälper varandra. Jag tycker att det är underbart. Som den nybörjare jag är i bloggvärlden, var det vad som överraskade mig mest. All välvilja och uppmuntran. Det bildas otroliga vänskapsband mellan människor som aldrig träffats. Underbart!

Vad beror det på då? Är det det gemensamma intresset eller är det lättare att uppmuntra varandra via datorn? Är det kanske bara lättare att ge en uppmuntrande kommentar än att sitta ner och prata med någon. Tiden kanske spelar in? Oavsett så tycker jag att det är fantastiskt. Precis som det borde vara alltid. Är vi kanske lite snåla med uppmuntran in real life? Jag tror att jag är det. Som alltid i verkligheten så går allt så fort och kanske glömmer man bara bort hur viktig uppmuntran och stöd är för oss människor. Jag ska försöka bli bättre på det. Jag börjar med att tacka för alla roliga, intressanta och tankeväckande kommentarer på min blogg. Jag är verkligen nyfiken på vilka ni är som besöker min blogg så det är jättekul när det kommer en kommentar. Och så upptäcker man nya härliga bloggare hela tiden. Häftigt tycker jag.