Lite ledsen och tidiga semesterveckor

ger en skum känsla av att det blev en väldigt kort sommar. Att lämna sitt paradis är inte heller helt lätt och särskilt inte detta år. Men det är en helt annan historia.

Fast jag behöver inte lida länge över det för vi åker alldeles snart till mitt underbara Karlskrona för att fortsätta semestern där.

Lite lustigt, eller kanske inte alls egentligen, är det att mitt andra manus delvis utspelar sig på västkusten där vi tillbringade våra första två semesterveckor och att det första delvis utspelar sig i Karlskrona där vi ska tillbringa två kommande semesterveckor.

Ledsen är jag över att ett av förlagen som jag tänkte skicka mitt första manus till inte längre tar emot spontanmanus. Betyder det att man istället kan böna och be om att bli läst? : )

Jag har nog petat färdigt i manus nummer ett och jobbar just nu med följebrevet. Snart är det dags för avfärd. Pirrigt! Fast man måste alltid försöka se ljuset i tunneln.

Jag fick också ett meddelande från en av mina testläsare av manus nummer två. Det gjorde mig väldigt glad.

"Jag har läst klart boken. Tusen tack för att jag fick möjligheten. Det var en härlig läsupplevelse med twist och spänning och ett skönt slut."

Det låter verkligen inte illa alls. Nu väntar jag med ett lätt bultande hjärta på att få veta vad testläsare nummer två har att säga.

Ska jag våga

lita på att det är dags att skicka iväg mitt andra manus nu. Jag känner mig färdig, men det är läskigt och pirrigt på alla sätt. Det här manuset har trots allt aldrig varit ute på något eget stort äventyr ännu.

Men jag ser inte fram emot den långa väntan. Å andra sidan kan man ju utnyttja tiden till att skriva på ett nytt manus. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Dessutom har jag fått hem en bok som jag ser mycket fram emot att läsa. Tror jag, jag hoppas att den inte är allt för läskig. : )

De kommande veckorna ser helt sjuka ut när man tittar på familjens schema. Två utflykter är avklarade idag och ett besök hos skolsköterskan. Allt gick mycket bra och alla är glada och nöjda. Och trötta kan jag tänka mig. Nu är det är bara att vara lugn och ta allt eftersom det kommer. En sak i taget så ska det nog ordna sig till slut. Jag vet att man ska njuta av nuet och inte längta någon annanstans och det gör jag,  trots det ser jag verkligen fram emot sommarlovet och frid och stillhet.

Dagens redigeringsmusik som finns med i mitt soundtrack för manus nummer två. Steal His Heart med Emily and The Woods.

Releasefest

fast inte min egen. Jag är bubblande lycklig över den fantastiska inbjudan som jag har fått. Det är Simona Ahrnstedt som har releasefest för sin nya bok Betvingade. Inbjudan låg i min brevlåda när jag kom hem ifrån min ljuvliga semester. Klart man måste gå! Tack finaste Simona!

Det var inte helt lätt att få ihop den här resan dock. Jag måste åka över dagen för att vi ska bort över helgen direkt efter. Jag har haft en hel del ångest och undrat över om det är helt galet att åka tåg fram och tillbaka samma dag för en och en halv timmes releasefest. Samtidigt har jag bestämt mig för att göra allt roligt jag kan och att leva nu, så jag åker. Självklart! Jag har bestämt mig för att det inte är galet alls utan det roligaste, mest spännande och det absolut bästa jag kan göra.

Och jag är superduperjättenervös. Hur gör man, vad gör man och vad ger man författaren i present? Och så ska man träffa en massa härliga människor som man vet vilka de är, men de vet lite eller inget om mig. Spännande och helt galet läskigt!  Jag känner mig som om jag var tolv år igen och undrar vad alla de andra ska tycka, tänk om de inte gillar mig alls (superdumt jag vet, jag trodde att jag kommit lite längre vid det här laget : ) ). Så ni som ska dit och kan det här redan, be kind! : )

Inlägget som kom av sig

Det är väl själva FAN att inte alla barn ska kunna få ha en fin och lycklig barndom, och att få vara ovillkorligt älskade.

När jag skulle göra mitt inlägg som jag längtat efter att göra så råkade jag först läsa på Aftonbladets sida och började gråta. Jag kunde inte sluta. Den ljushåriga lille killen påminner mig om mina högt älskade småkillar. Om all rädsla som följer i spåren som förälder. Om alla barn som far så fruktansvärt illa. Om barn som är utsatta och rädda. Om barn som dör ensamma och övergivna. Därför finns det inget annat inlägg att göra idag, än detta. Nu ska jag gå och krama mina barn.

En mardröm som hänger kvar

Det var ungefär fem år sedan jag hade den här mardrömmen. Vi skulle boka en resa under sportlovet och vi brukade hålla oss till Teneriffa för barnvänlighetens skull. Den här gången funderade vi på om vi skulle åka till Egypten istället. Något nytt helt enkelt. På natten hade jag den mest fruktansvärda drömmen man kan tänka sig. Vi har precis checkat in på hotellet i Egypten och är på väg till vårt rum. Då smäller det en bomb bakom oss i lobbyn. Det är rök, skrik och  helt förstört. Då märker jag att vår äldsta son är borta. En total iskalla kyla sprider sig i min kropp när jag förstår att han kan ha blivit kvar därinne. Jag får panik och springer mot lobby där jag måste krypa in för att det inte går att se något. Jag gråter och ropar efter honom. Till slut hittar jag en liten barnkropp som ligger upp och ner. Precis när jag håller på att vända på den för att se om det är han så vaknar jag och hjärtat bultar så hårt samtidigt som ångesten är outlidlig. Gråtande berättar jag för maken som vaknat av mina ljud och han försöker att lugna mig med att det bara var en dröm. Jag gick in i barnens rum och pussade på dem, särskilt sonen. Det tog lång tid innan jag somnade igen men jag var så lycklig över att det bara varit en dröm och att vi var hemma i säkerhet.  Vi åkte till Teneriffa. Igen.

Jag kan fortfarande inte känna någon lust att åka till Egypten. Drömmen var så kraftfull och så ångestladdad att det bara inte går. Nu vill äldsta sonen åka till något nytt ställe och Egypten är åter uppe för diskussion men min motvilja sitter djupt. Det ser härligt ut men jag är tveksam, mycket tveksam.

Jag släppte sargen

"Skydda din dröm men släpp för fan sargen." Ett citat jag läste här och som jag tycker beskriver väldigt bra hur lätt det är att fortsätta att hålla sig i sargen. Att inte våga släppa taget och pröva sina skridskor eller som i mitt fall, våga låta ett förlag bedöma vad jag skrivit. Jag är väldigt stolt över att jag vågade släppa sargen.

Bilden hittade jag här.

Följebrevet

Jag har varit mer orolig för hur jag ska kunna skriva ett följebrev än att kunna skriva boken. Det tog lång tid innan jag ens kunde börja skriva på det. Efter att jag läst andras vedermödor med följebrevet så var jag skräckslagen inför uppgiften. Hur fångar man uppmärksamheten hos någon som läst hur många följebrev som helst. Tänk om det är följebrevet som avgör om mitt manus blir läst. Svindlande tanke. Det måste bli lysande helt enkelt.

Nu har jag skrivit följebrevet och jag är riktigt nöjd. Jag hoppas att det kan fånga uppmärksamheten och göra förlaget nyfiken på boken. Är det läskigt att vara så nära nu? Jag får gigantiska fjärilar i magen bara av att tänka på det men det är trevligt läskigt. Förväntansfullt läskigt. Pirrigt läskigt. Härligt läskigt helt enkelt :D

Det går långsamt

Det går långsamt men det går framåt. Det är verkligen helt annorlunda att läsa manus på papper. Känslan är mer som att läsa en bok. Jag ser texten på ett helt nytt sätt och jag ser fel som jag inte sett på datorskärmen. Det är fortfarande bara jag som läst hela berättelsen. Nu när det är så nära ett färdigt manus så känns det bra men jag är ändå livrädd. Tänk om ingen gillar den. Tänk om jag läst den så många gånger att jag inte kan se hur dålig den är och det värsta av allt tänk om den inte berör alls. Oavsett hur det är så finns det inte längre någon återvändo. Snart är det dags för ris, ros eller något däremellan. Den här berättelsen fanns i mitt huvud och krävde att få komma ut. Så här är vi nu. Nu är det bara att köra.

Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Soren Aabye Kirkegaard