Dags att ge upp

trots att jag inte gillar det. Att göra en lista. Jag gillar inte listor alls men nu måste jag helt enkelt ge efter för att slippa känna att jag inte hinner det jag ska. Helt enkelt för att få en överblick över vad jag behöver göra.

Den här idén tycker jag var bra. Den hittade jag här.

Smart och enkelt.

Jag har gjort två saker som hängt över mig. Det känns mycket skönt. Men så är det så mycket mer och minnet är bra men kort.

Fördelen med allt det här är att jag glömmer bort att vänta. För väntan är så jobbig. Jag vill inte ha en enda refusering. Och så känner jag att jag måste jobba snabbare så att jag kan börja skriva igen. Oh, ljuva tanke.

Under tiden tar jag till mig lite skrivinspiration. Det handlar om ifall man ska tänka sig en speciell läsare och vem det i så fall är. Om man ska eller inte ska läsa under tiden som man skriver. Själv gör jag väldigt mycket som Rachel Kushner, jag skriver i princip för mig själv, sådant jag själv vill läsa och jag tycker om att läsa och inspireras av andras skrivande under tiden som jag skriver.

365 grateful days

jag ska försöka få ner dem här på bloggen allihop. Det började med ett videoklipp som jag tyckte var lysande.


365grateful.com from hailey bartholomew on Vimeo.

Varför inte göra likadant tänkte jag. Att verkligen tänka varje dag på sådant man är tacksam över gör livet mer levande och fyllt med så många fler färger. Så många fler känslor. Det är så otroligt många saker, precis varje dag, som är ren magi. Som gör livet värt att leva. Som gör det till det absolut bästa livet man kan ha. Jag ska välja en sak varje dag som gör mig lycklig. Helt vanliga magiska saker.

Jag ligger efter och därför kommer det tre saker i dag.

Dag 1:
Fester av alla de slag. De skapar lycka och glädje som man tar med sig i väldigt många dagar.

Dag 2:
Min säng. Jag älskar min säng som jag bara har haft i ett par månader nu. Den byttes ut då den förra varit med i drygt tjugo år. Den här gången slog vi på stort och köpte precis den vi (kanske mest jag) ville ha. Varje kväll när jag lägger mig gör jag det med ett leende på läpparna och en skön fluffig känsla i kroppen.

Dag 3:
Duschen. Vi har en sådan härlig bred dusch som känns som att stå i ett varmt regn. Tänk att man får, när helst man vill, duscha i varmt, behagligt vatten. Underbart!

Då så! Det är, tro det eller ej, fredag! Hos oss har vi helt tappat räkningen på dagar, alla dagar känns som helg. Men nu är det ändå den sista fredagen under det här lovet. Jag är lycklig och det börjar verkligen bubbla inom mig av längtan efter ord som vill ut. Kanske är det bra att låta dem vänta lite, förväntan har alltid varit ett spännande inslag i livet. Kanske gäller det även för ord. Nu kör i igång helgen som jag hoppas är fylld av lycka och glädje för oss alla.

Jag har gett upp

efter att ha stretat emot i många år. I år blev det en konstgran för oss.

Jag tycker att det känns så konstigt att köpa en dyr gran som aldrig är så fin som man vill ha den, för att sedan slänga ut den två-tre veckor senare. Det kändes mer ekologiskt på något vis, vilket det tydligen inte alls är, fick vi höra på radion ett par dagar efter att vi köpt den. Nåja, nu är den  i alla fall köpt och den är väldigt fin. Det dyker upp ny dekoration som får hamna i granen efter hand som barnen tar hem sådana från skolan. I dag fylldes det dessutom på med polkagrisstänger.

Inte än, sa julen. Tiden är fortfarande en bristvara hos mig, därför blev det inget manusarbete idag heller. Det känns i själen, allt jag läser om och av de skrivande extra lyckliga människorna, gör längtan näst intill olidlig. Men snart, snart!

Under tiden får jag underhålla mig i ett par minuter med skrivinspiration. Idag handlar det om att inte behöva veta hur berättelsen ska sluta och att inte vänta på inspiration utan att bara skriva på. Ibland är det att inte veta hur det ska sluta som gör att man drivs på i skrivandet. Man vill helt enkelt veta hur det ska sluta.

Det är helt hopplöst

att få tiden att räcka till för allt man vill göra just nu.

En liten, liten röst inom mig, som är fullkomligt nöjd just nu med att julpyssla och göra det mysigt för barnen, men som ändå någonstans längtar till lugnet och vardagen igen. Snart är det jul, sedan nyår och så har vi ett helt nytt magiskt år framför oss.

Men just nu försöker jag mest att inte rusa genom december utan försöker leva i nuet och inte lägga in för många måsten under dagen. Vilket tyvärr betyder att mina manus får ligga till sig lite. Idag har jag varit med lillkillen på stan så att han fick köpa sina julklappar och så hade vi en mysig stund tillsammans. Det är vad december är för mig. Så jag är ledsen för min frånvaro både här och där, bättre tider kommer, vad gäller annat än barn och jul.

En kylig helg

i Uppsala. Och nu hemma igen.

Vi har firat svärmor som fyllde 75 år. Det blev en kall men mycket trevlig dag.

Nu är vi hemma igen och jag förbereder mig för en tur till Stockholm och releasefest. Helt underbart! Jag gillar verkligen mitt liv.

Jag har massor med saker jag vill göra och listan håller på att bli väldigt lång inför fredag då jag är redo för att jobba vidare igen. Det är så spännande!

Lite skrivinspiration på det. Bland annat om att sakna den berättelse man levt med så länge när man skrivit färdigt sitt manus. Hög igenkänning på det.

Yay, då är jag igång

med att jobba vidare med manus nummer två. Det känns helt fantastiskt. Dimmorna lättar och jag känner mig fullkomligt hel igen. : ) Ja, om man bortser ifrån att jag hellre skulle bo i ett varmare land där man slapp allt det gråa, den genomträngande kylan och allt iskallt regn, som trots att det inte känns så just nu, obönhörligen kommer till oss till slut.

Ännu en dröm att följa! Annars känner jag mig fortfarande fylld av glädje och energi, inte minst för att jag bokat resor till tre roliga saker under slutet av augusti och september. Två releasefester och så bokmässan så klart. Jag känner mig verkligen priviligerad.

Man måste alltid, alltid tro på att framtiden bär goda saker med sig, oavsett vad som varit. A change is gonna come med Seal.


Bilden är lånad här.

Sommarkänslor

en fredag när sommaren känns oändligt lång, men man vet att det egentligen inte alls är så, hur mycket man än önskar det.

Tankar om livet och eventuella framtidsplaner gör sinnet snurrigt och min vandrande ådra börjar påminna mig om att det är dags att gå vidare. Samtidigt är det inte längre bara mitt eget blod som bestämmer över vandrandet. Allt eller inget kan hända. Precis som det ska vara.

Men nu är det sommar och just nu är den oändligt lång, så det är den känslan jag vill leva i. Resten tar jag senare. Mycket senare.

Dessutom är det fredag, igen! Dags att dansa för allt vad tygerna håller. Strandhäng och härlig musik, kan det bli bättre. Nu dansar vi oss svettiga och njuter av en härlig svensk sommar när den är som allra bäst.

Tänk vad man har längtat

efter den här tiden på året. Och jag är inte besviken, absolut inte överhuvudtaget. Idag hade vi vår första stranddag och det var hur skönt som helst.

Och kvällen blev inte heller dålig.

Vilken ljuvlig tid

det är just nu. Idag var det så varmt att jag blev helt svettig på ryggen när jag hämtade småkillarna i skolan, trots att jag bara hade en täckväst på mig. Helt underbart. Snart ser det ut så här i vårt magnoliaträd.

Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Redigeringen av manus nummer två fortsätter, om än inte i den takt jag önskade idag. Fast jag är glad om det bara går framåt. Sedan har jag den nya berättelsen i bakhuvudet som börjar pocka på att få komma ut, jag vill så förtvivlat gärna börja med den, men jag måste avsluta de två jag håller på med redan. Även manus nummer två ska få en snabb redigering innan det ska få ge sig iväg på äventyr igen. Det är mycket nu och jag älskar det.

Skrivinspirationen idag handlar om slutet på berättelsen. Här är ett tips värt att tänka på och något som jag själv aldrig funderat över. Snabba kapitel och korta meningar ju närmare slutet man kommer. Fast det kanske fungerar bäst i en spänningsroman.

Upp och ner

och hit och dit går tankarna fortfarande. Och jag önskar att jag kunde få ett slut och ro igen. För livet har förändrats och jag måste hitta nya vägar, det är inte alltid så lätt. Och under alla omständigheter är det oändligt tidskrävande.

Jag saknar tiden då jag bara behövde att umgås med mina barn och fundera på mina manus. Det var alldeles nyss och det var strålande tider. Nu har manuset fått vila ännu en dag och det börjar kännas jobbigt i själen. Under min träning dök det dessutom upp en alldeles ny berättelse. Fyra karaktärer och en historia att berätta. Nu saknar jag bara tiden. Två manus väntar på att jobbas vidare på redan. Och så är det allt det andra.

I morgon måste jag bryta ner allt i ännu mindre bitar, för just nu känns det inte som om jag kommer någonstans med någonting. Det som kändes solklart igår känns fyllt av frågor utan svar idag. Fast man vet inte alltid hur det är med det förrän efteråt.

När jag skulle hämta barnen i skolan idag så var det kallt och jag undrade var min syrénlila lite tunnare scarf kunde ha hamnat under vintern, då jag insåg att det inte var min scarf alls som jag tänkte på utan den tillhör min huvudkaraktär i manus nummer två. Vilken lustig känsla det var att upptäcka hur otroligt nära man är sina huvudkaraktärer. Jag behöver verkligen få komma tillbaka till mina manus igen.

Så idag behöver jag lite härliga tankar om skrivandet även om de får mig att längta ännu mer efter orden.

Ja, nejmensåatt och mycket passion

det kunde inte vara tristare väder än det är idag. Grått, regnigt, slaskigt och ruggigt. Är det konstigt att man längtar bort nån gång.

Bilder lånade från den mycket inspirerande sidan Hoom.se.

Nåja, vad är väl ett liv i paradiset, det kan ju vara dötråkig och trist och tråkigt och... och... och alldeles underbart! Suck!

Jag får istället glädja mig åt att jag får arbeta med mitt andra manus. Även om jag känner att det kräver lite mer jobb än jag hade tänkt mig i den här fasen. Fast när jag väl har korrläst så kanske det förhoppningsvis kommer till mig på ett smidigt sätt. Jag vet ju vad som behövs och var. Jag hoppas på det.

Dagens inspiration kommer från den fantastiskt inspirerande sidan Advanced Life Skills och det handlar om att identifiera sin passion. Så hur vet man att det är passion man känner för det man gör. Man ställer sig några enkla frågor helt enkelt.

1)  Does it make you feel good about yourself? 
På alla sätt och vis!
2)  Would you do it for free? 
Absolut!
3)  Do you lose all track of time when you do it?
Fullkomligt!
4)  Do you talk about it to anyone who will listen? 
Så länge de orkar lyssna!
5)  Are you delighted to teach it to others?
Definitivt!
6)  Would you like to spend more of your time doing it?
Mycket mer!
7) Does it make you want to get out of bed in the morning?
Så mycket att det känns läskigt och fullkomligt underbart!

Jag behöver egentligen inte ställa mig de här frågorna för jag vet redan att jag har hittat min passion i livet i skrivandet. På sätt och vis är det mitt inre paradis. Dit kan jag fly för att leva alla de liv som jag önskar, vill utforska eller bara vill uppleva.

Och så en gång till

nu är jag förkyld också! Igen! Sjukdomsrundgången verkar omöjlig att komma ur.

Förmiddagen kändes dräglig och jag strök en hel mängd kläder ur den oändliga strykhögen som borde kunna finnas med som högsta strykberget i världen i Guinness rekordbok. Sedan fick jag för mig att vi skulle gå en promenad i det fina vädret för att jag skulle bli friskare av ljus och luft. Icke sa nicke, efter promenaden var jag kall ända in i skelettet och mådde sämre än någonsin. Så nu ska jag parkera mig med mitt tjockaste täcke  i fåtöljen och sitta där och se på film med barnen tills jag somnar. Fast först kommer maken hem med pizza efter sitt träningspass. Det är helt underbart, då jag är så trött på att laga mat just nu att jag knappt orkar tänka på det. På nyår är det ju dags igen och jag vill vila från köket tills dess, ja eller till söndag i alla fall då våra nyårsgäster anländer.

Men jag fick en trevlig överraskning i brevlådan som jag ser mycket fram emot att få läsa. Förändrad - Förvandlad - Förädlad av duktiga Helena Milton. Det gör i alla fall gott i själen.

Annars saknar jag skrivandet så att det gör ont just nu. Jag drömmer mig bort till varmare breddgrader utan vinterkräksjuka, influensa och hysterisk förkylning. Där jag kan sitta i värmen och verkligen njuta av livet fullt ut. Och skriva, skriva, skriva.

Bilderna är lånade här.

Nåja, vad är väl ett liv på Mallorca? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt och dötrist och tråkigt och. . . alldeles. . . alldeles underbart!

Och festandet fick vänta

eftersom äldsta sonen efter tre jobbiga timmar med fruktansvärd magvärk började kräktas tidigt i morse. Det innebar att en av makens och äldsta sonens födelsedagsfester fick ställas in. Vi ska försöka i morgon istället.
 

Även en stor kille behöver sin mamma när han är sjuk. Stackarn!

Själv undrar jag när det är dags för maken och mig. Alla fyra barnen har nu gått igenom denna skärseld. Sjukträsket är väl inte något direkt festligt ställe att vara på precis, så det är inget vi ser fram emot och hoppas så klart slippa.

Annars längtar jag så otroligt mycket efter att få skriva. Man längtar alltid som mest när det bara inte fungerar. En ordlös värld är en torftig värld.

Fast vi har köpt en gran och de barn som är friska har dekorerat den. De älskar att göra det och jag släpper mer och mer på att det ska vara på ett särskilt sätt. Låt dem fara runt och bli varma och lyckliga är en bättre inställning just nu. Det är trots allt vad julen handlar om. Glädje, lycka, harmoni och kärlek!

Nu ska vi ha mys i fåtöljerna med film och så får vi se vad natten och morgondagen för med sig.

Det tar liksom aldrig

slut! Aldrig har väl tiden varit så knapp för mig som den är nu.

Nej, man kan inte stoppa tiden, men man kan i alla fall försöka! Inget är omöjligt. Fast kanske är just det omöjligt ändå. Å andra sidan, vad är tid egentligen? Är inte det något man bara kom på för väldigt, väldigt många år sedan. Tid är precis som så mycket annat här i världen påhittat av någon, kanske någon som behövde ha någon slags ordning i sitt liv. Jag behöver inte ordning lika mycket som jag behöver mer tid. Å tredje sidan så kommer det ju ny tid hela tiden, det gäller bara att hänga med länge nog för att kunna och orka använda den.

Anyway, jag ser någon slags ljus därborta i tunneln. Tre dagar kvar. Dagen har innehållit köp av konfirmationskläder, plantering av växter i trädgården och visning av husbilen som är till salu. Just nu när det är juli och våra planer innehåller en lång härlig husbilssemester. Men den är ju till salu så. Och matlagning, jag har gjort en i mitt tycke grym gravlaxsås. Det är första gången jag gör en sådan och jag är mycket nöjd med resultatet. Precis som så ofta annars så har jag ett recept som låter bra och så känner jag att det behövs något mer, något saknas. Så också denna gång och resultatet blev riktigt bra. Nu ska jag steka minihamburgare och sedan krascha i soffan en stund.

Skrivandet, var tog det vägen! Finns allt det härliga kvar i en parallell värld som är min. Klart det gör och längtan efter det är oändligt stor. Snart! Snart! Mycket snart!
 

Äntligen igenom

redigeringen av hela manuset. Vilken ljuvlig känsla. Nu skriver jag ut det för att läsa igenom det högt för mig själv ännu en gång.

Det känns oändligt bra. Det är verkligen helt otroligt vad mycket tid man lägger på skrivandet. Nu skulle det vara kul att få hålla sin bok i sin hand alldeles snart. Jag fortsätter att hålla blicken fixerad vid målet.

Svärföräldrarna har åkt tillbaka hem till Uppsala och jag har tagit mig tid för att redigera färdigt. Det är så mycket som behöver göras här hemma men jag har längtat så mycket efter att jobba med mitt manus, så resten får faktiskt vänta en stund till.

Vilken härlig dag

det blev idag. Småkillarna har spelat sin första basketmatch i en basketcup i Lomma. Lillkillen var både minst och yngst, såklart! Det gick väl sådär på deras allra första match, men de har haft en så spännande dag att inget kan grumla deras lycka. Mina killar klarade sig i alla fall med beröm godkänt. Jag är väldigt stolt över dem. Och så fick de varsin medalj. Underbart!

Så mycket annat har inte hunnits med. Lillkillen pratade redan under pausen på basketen om fördrink på altanen, så det har vi också hunnit med. Där pratade jag, maken och dottern om framtiden, under tiden som killarna spelade boll. Vi känner oss alla lite rastlösa och har en önskan om förändring. Vi pratar om olika förflyttningar inom och utanför Sverige. Olika länder som är möjliga. Vi hamnade till slut ändå på Mallorca. Underbara Mallorca som har allt man kan önska sig. Utom snö, fast till och med det hade vi under några dagar i uppe bergen. När vi var där satt vi faktiskt och fantiserade på att öppna en ishall där. Det skulle vara  så coolt. Ja, ja, drömma är ju gratis och man vet ju aldrig. Med en familj som längtar efter att vandra så hittar man alltid en väg.

En spretig lördag

är en härlig lördag. Här hos oss pågår det lite av varje i dag. Jag var med lillkillen på basketträning, nästyngstingen hade ont i armen så han stannade hemma. Varje gång är det någon som påpekar hur duktig lillkillen är trots att han är minstingen i gänget, så också idag. Det är kul och jag är så stolt! Han älskar verkligen basket, så det är kanske inte så konstigt.

Här hemma så målas det. Maken målar tak och dottern målar ytterdörren, den ska bli svart. Vädret är inte alls vad jag hoppats på för helgen men det kanske blir bättre imorgon.

Det händer annat också mellan målning och basket, då ser vi på film och stryker tvätt. Några spelar datorspel och nästyngstingen vill att vi ska dansa. Så det pågår verkligen lite av varje hos oss idag. Det är härligt!

Vandraren i mig har börjat göra sig påmind mer och mer den senaste tiden. Vi har bott i det här huset i tio år nu, det är den längsta tiden som jag har bott i samma bostad någonsin. Jag skulle vilja röra på mig igen, ta mig vidare. Maken kollar Hemnet med samma frenesi som jag skriver manus, men han gör det nog mest på kul. Fast dyker det upp något så . . . Min dröm är fortfarande mer tid på Mallorca. Nu måste det passas in med barnens skolgång så att det fungerar med den. Vi får se hur det går med den saken.

Det finns väldigt många platser på Mallorca som jag skulle kunna tänka mig att bo på. Om jag skriver en bok som utspelar sig på Mallorca, då borde jag faktisk bo där. Det tycker jag är helt logiskt!

Jag hör hur Mallorca ropar på mig, själv ropar jag efter mer pengar så att jag kan ha råd att köpa mig ett litet eget krypin på min favoritö.

Jag kan tänka mig att bo på alla de här platserna. Ibland kan faktiskt pengar köpa lycka! : D

Alla bilderna på hus är lånade på Mallorca Luxury-Estates.