Men va fan

Det är så att man vill kräkas. Och nu måste jag svära för det måste ut. Det gör mig lika förbannad varje gång jag läser om sådana saker. Hur i helvete kan man få för sig att lägga sin 3-åring  i tvättmaskinen och slå på? Hur fan tänker man överhuvudtaget? VAD kan en 3-åring ha gjort överhuvudtaget, för att utsättas för någon typ av straff? Jag kan inte ens hitta ord för min ilska. Och i mitt hjärta gör det fysiskt ont.

Här finns hela artikeln.

Ondska, ren ondska, det finns inget annat sätt att beskriva det på. Jag vet mycket väl att man inte kan besegra ondska med ondska, men jag kan inte ens beskriva vad jag önskar dem. Jag vill inte att de ska får finnas nära ett barn någonsin igen. Jag tänker också avhålla mig från att berätta vad jag vill göra med sådana så kallade människor. Jag kan ha fel, men jag kan inte se någon annan lösning på ett så fruktansvärt problem än att avlägsna dem från allt de kan göra illa. När en människa utövar den värsta sortens maktmissbruk på barn, ja det är faktiskt den enda gången jag kan säga att jag hatar. Jag är inte en godare människa än så.

Djävulska planer

Vilka djävulska planer som smids under tiden som vi lever våra vanliga liv. När sommaren äntligen kommit och vi njuter av allt det vackra och underbara runt omkring oss. Då slits idyllen i tusen bitar och vi får uppleva ren ondska. För jag kan inte hitta något annat ord för det. Att  klä sig som en person man litar på och sedan locka till sig barn för att kallblodigt skjuta ner dem. Vad skulle man annars kalla det. Hat räcker inte på långa vägar. Jag kan bara tänka mig alla rädslor en förälder kan ha inför ett sådant läger. Det vanliga som föräldrar oroar sig över. Att deras barn/ungdomar inte ska hålla sig varma nog. Alkohol. Sex. Men detta. Det går ju inte ens att föreställa sig. Jag kan också föreställa mig den iskalla förlamande rädsla som de föräldrar kände som hade telefonkontakt under pågående jakt. Under mördandet. Jag kan föreställa mig, men vill inte för mitt liv göra det. Mitt hjärta gråter för dem som inte fick hem sitt barn levande. För dem som vakar över sitt skadade barn och för dem som fortfarande hoppas.

Jag vill inte spekulera i händelsen, men jag måste bara undra, varifrån kommer sådant fruktansvärt hat. Hur blir man någon som kallsinnigt planerar att mörda oskyldiga barn. Barn som precis börjat sitt liv på väg till att bli vuxen. Hur kan man inbilla sig att ens åsikter är värda så mycket. Så många liv. Storhetsvansinne. Att leka Gud. Eller bara helt enkelt vansinne. Jag skulle verkligen vilja veta hur en människas hjärna blir så skadad. Så totalt tom på känslor. För det är skrämmande att veta att de finns. Mitt ibland oss. Varje dag. Vi måste jobba hårdare på att sprida godhet, medmänsklighet och kärlek. Låta allt det goda kväva det sjuka och kalla hatet.

Kärlek till Norge och alla de som saknar någon!