En stor del av min lycka

finns bland orden. Det är en euforisk känsla att få dyka ner i berättelsen och skapa liv.

Jag är lyckligt lottad som får hålla på med det jag älskar. Även om själva utgivningen fortfarande dröjer ett tag till.

Det är mycket sorg i mitt första manus och det är sådana delar som jag läst igenom idag. Det där med att jag skriver om mina värsta rädslor var helt uppenbart idag. Något värre kan jag faktiskt inte ens föreställa mig. Det innebär såklart att skrivmusiken är sorglig för att fördjupa känslan ännu mer.

Dagens sorgliga redigeringsmusik är Olafur Arnalds Lost Song. Han gör den absolut vackraste sorgliga musik som finns tycker jag.

Äntligen bokmässa

för mig, för andra gången i mitt liv!

Förra året kände jag knappt en själ, men hade bestämt mig för att hälsa på alla dem jag mött via bloggen. Det var ett fantastiskt äventyr, min kropp var slut och mitt huvud var helt tomt när jag lämnade mässan för dagen på lördagen, men i hjärtat dansade det av glädje. Eufori är väl närmast vad jag kände. Jag somnade en stund på mitt hotellrum innan det var dags för nästa äventyr, Park. Vad visste jag mer än att det var där man skulle vara på kvällen. Jag traskade dit och kände mig ganska mycket som Bambi på is och hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag såg underbara Susanne Boll som bjöd mig till sitt bord, vilket gjorde kvällen fullkomlig. Och där fick jag uppleva Park mitt i smeten tillsammans med helt underbara människor. På väg hem därifrån kunde jag bara le och den upplevelsen har inte lämnat mig ännu.

Det diskuteras väldigt mycket om det ytliga och det som inte är trevligt med bokmässan. Själv vill jag hävda motsatsen, kanske är jag naiv eller så ser jag helt enkelt inte det andra. Jag ser bara det positiva. Har bara upplevt det positiva. Jag tvekar inte för ett ögonblick över att det andra finns, men jag tänker inte ge det något av min tid. För om man vill och om man inte luras med i den där känslan av otillräcklighet eller tävlingsgrejen, så finns det oändligt med energi, inspiration och tillfällen till fantastiska möten.

Nu ser jag fram emot ännu en bokmässa som jag är säker på kommer att leva med mig i ett helt år. Tills nästa bokmässa. Jag ser fram emot att träffa en hel mängd fantastiska och inspirerande människor. Vi ses när vi ses och hörs när vi hörs!

Nu ska vi se

om jag får några utmärkta tips som kan hjälpa mig med att få ut min bok i världen eller i alla fall i Sverige (till att börja med).

Skriv din bok och sälj den av Dag Öhrlund landade hemma hos mig idag. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den.

Ibland kommer dagar då man tvivlar, man undrar om man alls kommer att få se sin bok tryckt. Just nu har jag sådana dagar. Kanske beror det mest på att jag är sjuk och inte gör något vettigt. Kanske är det något annat. Den senaste tiden har jag tänkt tanken på hur livet såg ut innan jag skrev. Då när jag hade tid för annat, mer tid för att göra genomtänkt mat till barnen, mer tid för att läsa, tid för annat kreativt som scrapbooking, mer tid för barnen och mycket mer tid att bara vara. Och ändå går det inte att tänka sig. Mitt liv har fått en ny dimension i den skrivande världen. Lyckan och den rena euforin när man befinner sig mitt bland orden är obeskrivlig. Så det är nog bara att lära sig leva med allt det som det skrivande livet innebär. Leva med att blanda djup tvivel och olidligt väntande med överjordisk glädje och eufori i det obeskrivliga tillståndet som ett fantastiskt skrivflow ger.

Bokmässans skörd

blev precis som väntat riktigt bra.

Jag fick känna på de där tunga kassarna när bok lades på bok i den finare påsen efter den andra. Nu byggs även min oändliga hög med böcker som jag redan har här hemma på . Hösten är räddad. Och nästa, och nästa och nästa!

Sedan har jag jobbat med mitt första manus och just nu befinner jag mig i något slags eufori där jag glömt både tid och rum. Tur att jag har en sådan förstående familj.

Skrivbubblan

Skriver, skriver, skriver! Totalt inne i skrivbubblan. Det slår gnistor och färgerna är oändliga. Jag svävar.

Nu är det bara att hänga med

I morse kom första meningen till bok nummer tre till mig. Vad kan man göra annat än att bara följa med. Att hoppa på det framrusande tåget och ge sig hän. Jag kastade mig såklart upp till datorn för att få det på pränt på en gång. Den där maniska känslan är där igen. Jag vet precis hur jag vill att den ska skrivas. Alla delar finns definitivt på plats men det är en lång väg kvar tills helheten utkristalliserat sig helt. Jag känner att jag måste ta tag i den här före tvåan av flera anledningar. Den är så aktuell just nu på grund av bokmässan så jag tänker smida medan järnet är varmt. Den där känslan av galenskap, av eufori, av total lycka är hos mig igen. Jag måste skriva!

Uppladdning

Nu är startskottet nära. Uppladdning pågår för fullt. Barnen är pirriga och spända inför det nya. Alla hoppar upp ett steg. En börjar i högstadiet, en börjar i mellanstadiet och en börjar i förskoleklass. En är kvar hemma men ska nu vara det enda barnet som är hemma medan de andra barnen är i skolan. Jag tror att det kan vara riktigt skönt faktiskt.

Det blev inte så mycket skrivet i dag som jag hoppats men inget kan bryta mitt flow och lyckokänslan från igår. Det är mycket som ska fixas inför skolstarten och det är som det ska vara just nu. Snart har jag mycket mer tid att skriva och redigera. Snart! Jag kan leva länge på gårdagens lyckorus. Vilken energi. Eufori i dess renaste form.

Gårdagskvällen/natten blev smått galen. Efter att alla kommit till ro i sina rum för natten gick jag upp till datorn för att avsluta det som jag påbörjat innan maten och filmen med barnen. Jag vågade inte låta det vänta eftersom det tagit så lång tid att hitta svaret, jag var rädd att tappa mitt flow. Och vilket flow det var. Jag gick motvilligt och la mig vid sex på morgonen. Det var ljust och jag var hög på ord. Inte så lätt att somna då. Oroväckande pigg idag ändå. Smällen kommer väl i kväll eller i morgon bitti. Not good, då ska barnen till skolan :)

Bilden är lånad här.