Ett miniyay på det

är på sin plats, då jag är igenom korrläsningen och kan börja med ännu en redigeringsrunda. Jag gillar verkligen berättelsen så jag tror faktiskt inte att den behöver bli så tung. Lite mer gestaltning här och där "bara".

Ungefär så känner jag att skrivandet ser ut för mig också. Manuset finns alltid med mig oavsett om jag skriver eller inte. Jag har inte ett visst antal ord jag skriver varje dag, det skulle vara för stressande eftersom jag har fyra barn som behöver mig. Däremot skriver jag massor när jag väl skriver, hetsskriver är ett jättebra ord tycker jag. Sedan vill jag självklart gilla det jag skriver, jag vill gilla det väldigt mycket. Och att få se min egen bok stå mellan mina favoritböcker i bokhyllan är en vacker inre syn som jag tar med mig under resten av kvällen.

Äntligen

tog mitt skrivande fart. Efter att ha gjort lite av varje under förmiddagen, så satte jag mig ner och skrev efter att jag hämtat barn på skolan. Nästan 3000 ord blev det på manus nummer tre. Redegeringen av manus nummer två vilar fortfarande, eller snarare så pågår det tankearbete angående hur jag ska gå vidare. Jag älskar verkligen att skriva!

Nu händer det saker igen. Den där känslan när man börjar skriva och man tror att man vet hur det ska gå och så lever texten sitt eget liv. Karaktärerna tar sin egen plats och bestämmer hur de vill ha det. Fingrarna lyder och skriver. Själv är jag lika förvånad varje gång. Varifrån kommer allt. Var inom mig gömmer sig alla orden och alla berättelser och händelser.

När jag fick mitt lektörsutlåtande så fastnade jag lite. Jag visste inte och vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta. Då började det sprida sig tvivel i mig. Trots ett mycket positivt utlåtande så hamnade jag vid en tröskel. Tänk om jag inte kan skriva. Inte på riktigt. Tänk om jag aldrig kommer att bli utgiven. Tänk om det inte alls är det jag ska göra. Om jag bara slösar bort min tid. Det finns mycket roligt man kan göra och att jobba i ständig motvind kanske inte är ett förstahandsval. Och så kom inte alla idéer till mig som de brukar. Självförtroendet sviktade. Då går det inte att skriva. Men så satte jag mig vid de få ord jag lyckats skriva på mitt tredje manus. Och så kom de bara. Lika otvunget som de brukar. Flödet av ord tycks oändligt och det är bara tiden som sätter stopp för min framfart. Då vet jag igen. Det är skriva jag ska göra, orden finns redan inom mig. Skulle jag inte släppa ut dem då? Nu tror jag igen. Vet att jag ska ta mig hela vägen fram. Så nu kör vi!

Och dessutom så är detta mitt 1000:de inlägg. Det är häftigt!

Drömmar

ja, sådan som man har när man sover. De kan var riktigt konstiga.

I natt har jag drömt väldigt mycket. Först drömde jag en dröm som det kändes som om jag har drömt förut. En de ja vu dröm. Jag minns inte alls vad den handlade om bara att jag kände att jag hade drömt den förut. Och så var den läskig. Det kändes som om jag var på väg mot något läskigt, något obehagligt. I slutet gick jag hand i hand med ett barn på en gata. Det var mörkt och ingen annan var där. Då plötsligt ser vi en hund framför oss och jag vet att det inte är bra. Att vi har nått till det läskiga. Så jag vaknar och kan inte somna om direkt. Känslan är så stark att det var något obehagligt som skulle hända i drömmen, att jag var rädd för att somna om och fortsätta drömmen. Mycket konstigt!

Till slut somnar jag i alla fall om. Då är jag plötsligen hemma hos poeten och författaren Bob Hansson och hans fru. Jag vet inte om han har någon fru men i min dröm hade han det. Hon liknade Caroline af Ugglas och hade samma personlighet. Nu var jag och en tjej till (som jag inte kände) inbjudna till dem. De bodde i ett mycket märkligt hus. Det växte träd inne i väggarna och upp över taket. Det fanns inga fönster så det var jättemörkt inne. Utom i vardagsrummet som vätte mot en å. Där var hela väggen gjord av glas. I ån hade de en vacker båt. En lite mindre, typ Wasaskeppet. Bobs fru gick ut för att hämta kaffe i en kran som var inbyggd i fören på båten. Bob själv pratade och skrattade och hade en massa diskussioner om livet. På väggen hade han en inramad tavla med vrakdelar av ett flygplan som störtat någonstans i ett krig där han själv råkat befinna sig. På vrakdelarna fanns en massa signaturer. Jag har ingen aning om vem som hade signerat dem. Vi hade mycket trevligt och vi skulle klä om till middag. Min klänning passade inte, jag fick inte ens på mig den över axlarna så jag gick omkring i Bobs vardagsrum med klänningen över huvudet. Det var en femtiotalsklänning med en massa tyll i underkjolen. Jag fick panik och undrade vad jag skulle ha på mig, jag hade inte med mig någon annan. Bob skrattade och sa att det inte alls var viktigt. Jag kunde ha på mig den klänningen som jag hade när jag kom. Själv undrade jag hur jag kunde gå omkring med en klänning över huvudet i bara trosorna i Bob Hanssons vardagsrum. Sedan vakande jag.

Snacka om något för en drömtydare :)

Idag har jag skrivit många ord. 3 400 prick. Nu är jag där igen. Jag har precis kommit tillbaka ifrån en hisnanden tur i berg- och dalbanan. Och det närmar sig slutet. I morgon är det midsommarafton. Typiskt. Nu när jag är så nära. Jag undrar om man kan skriva en liten stund även på midsommarafton. Jag tror minsann att det skulle kunna gå.

Ordens hav

Idag har har jag plaskat omkring i ordens hav. Där är det precis lagom varmt. 3 780 ord som gör mig lycklig. Ord som lagts till min andra roman. Mina två trådar som romanen innehåller är väldigt långt ifrån varandra just nu. Jag ser fram emot utmaningen att knyta ihop dem. Jag har också passerat ännu ett mål, jag har kommit över 60 000 ord. Det gör att jag känner mig sprallig. Känslan av att det nu närmar sig ett färdigt resultat. Snart har jag skrivit två hela manus. Jag är stolt. Det är många ord som passerat mellan musiken, hjärnan och fingrarna. Häftigt!

I övrigt väntar jag. Jag är så nyfiken nu så att jag tror att jag ska förgås.

Härliga måndag

Helgerna är fantastiska på alla sätt men jag lyckas nästan aldrig ta mig tid att skriva då. I dag har jag skrivit igen och det känns fantastiskt. Bland orden mår jag bra. Att få finnas inne i min berättelse en stund då och då gör all skillnad i världen. När jag har fått försvinna in i en annan värld en stund kommer jag tillbaka till min egen med mer energi än jag kan göra av med. Nu är jag fylld med energi. Berättelsen går fort framåt och jag har nått ännu ett delmål. Jag har passerat 300 000 tecken (309 781 med blanksteg) idag blev det 3 077 energigivande ord. Det är som en drog. Ju mer man skriver ju mer vill man skriva. Hjärtat slår hårt och kroppen blir skakig. Den bästa känslan och jag tänker aldrig sluta skriva!

Nu händer det så mycket att jag blir alldeles yr i huvudet. Sanningen har äntligen kommit fram. Äntligen för en del och för andra kommer livet inte att bli varken roligt eller lätt från och med nu. Nu rasar korthuset och ingen vet var korten kommer att landa.

Mitt underbara liv bland orden

Inte allt i mitt liv är ord men jag tror aldrig att jag har skrivit så många ord på så kort tid som jag har gjort den här veckan. I dag blev det 1 930 härliga ord. Jag har inga mål. Ingen bestämd mängd ord jag ska skriva per dag. Jag fungerar bäst under frihet. Nu har min frihet tagit mig i en rasande fart en bra bit in i mitt manus. Det är helt underbart! Lyckokänslor bubblar i hela min kropp. Jag kan se slutet. Då börjar resan igen. Allt det där fantastiska och fruktansvärt jobbiga som händer när mitt manus är ute på sitt eget äventyr. När det lämnat mina händer och hamnat i någon annans. Att jag ens tänker den tanken beror på att det är sluttampen som skrivs på min roman nu. Mina båda trådar ska knytas ihop och bilda en enhet. Nu är det helg och av egen erfarenhet så vet jag att det inte blir så mycket skrivande då. Men vem vet. Kanske kan mitt sinne inte vara stilla. Kanske kommer den här helgen att vara annorlunda och låta sig fyllas av både barn och ord.

Nu har hon slingrat in sig i fler svårigheter. Det är nu allt ställs på sin spets. Som om hon inte hade nog med sorg i sitt liv redan. Kommer förlovningen verkligen att hålla nu eller kommer hennes öde att innebära något helt annat?. Var hör hennes hjärta egentligen hemma?. Och han då? Vem är han egentligen?

Ord, ord och mer ord

Det är klart att det är så. Det finns människor som stressar runt, runt, runt, men de kommer ändå ingenstans. Det är viktigt att veta att det som man lägger sin tid på är sådant som det är värt att lägga tid på.

Själv har jag lagt ett par timmar på strykning. Trots att det kan tyckas vara sådan tid som inte räknas som viktig så ger det mig glädje att ha strukna kläder i garderoben. Därför tror jag att det är viktig tid för mig. Lite tid har lagts på barnen, den absolut viktigaste tycker jag. Lite för lite blev det av det idag. Men, imorgon är en annan dag. I övrigt har jag skrivit. 4 896 ord. I dag har jag dessutom nått ett delmål. Jag har passerat 50 000 ord. Det känns helt fantastiskt. Det börjar bli dags för att tänka på att knyta ihop säcken. Hur har jag faktiskt ingen aning om. Det känns lite som om min röda tråd har delats upp i två. Det är aningen oroande. Jag undrar om det håller och om den kan knytas ihop i slutet. Om det blir en fin liten rosett. En som binder ihop alla mina karaktärer och händelser som pågått i så många bokstäver, ord och meningar hittills. Det är i sanning mycket spännande.

I dag  blev hon tagen av polisen. Vem hade kunnat ana det. Inte hon i alla fall. Förlovningen verkar hålla. So far! I morgon får jag veta mer.

Orden som bär mig

Tack för orden.
Språket.
De hänger som oslipade blankvapen över oss.
Jag bänder det, jag böjer det, jag bryter på mitt eget.

Jag hoppas att orden aldrig tar slut för vem vet, då kanske nävarna tar vid :)

En underbar dag bland orden! 3 495 ord dansade fram ur mitt inre. När man skriver så intensivt så får blogg och annan social media stå tillbaka. Men nu finns jag här en stund. Sedan måste jag säga godnatt till barnen. Men jag är lycklig. Jag sitter med blossande ansikte och ser mina ord dansa med varandra framför mina ögon. Det är magi. Så är det bara. Jag provar att berätta samma sak ur två personers synvinkel. Jag testar det så får vi se om det fungerar. Det känns så just nu i alla fall. Det blir tydligare. Ger mer tyngd. Det är spännande och jag kan knappt vänta tills i morgon då jag får vet mer om hur det ska gå. Det är så otroligt märkligt. Idag fick jag veta att en av mina karaktärer har en reumatisk sjukdom. Ja, hon dök upp först idag, även om jag visste att hon var på väg, med sin sjukdom och sitt bagage. Hm, undrar hur hon ska ta allt det nya. Inte bra anar jag. Och förlovningen, hur ska det gå med den nu? Det var ju det jag sa. En förlovning var inte så lämpligt just nu. Men hon visste ju inte vad som väntade henne. Nu vet hon. Och det är inte helt lätt att hantera. Visst är det spännande!

Milstolpar

Nu flyter det på i ett helt otroligt tempo. Jag har passerat en milstolpe idag. 40 000 ord. 1 877 ord bara idag. Skrivtiden idag blev drygt två timmar. Det börjar faktiskt närma sig en hel roman på riktigt nu. Först tog jag tag i min enorma strykhög ett par timmar, den som vägrar att minska. Det gör jag så gärna om mitt skrivande flyter på den tid jag har tillsammans med mina ord. Jag förstår verkligen inte var alla ord gömmer sig när jag inte skriver. Under de nästan tre åren som jag har skrivit på allvar har jag aldrig satt mig ner och funderat på vad jag ska skriva. Jag sätter mig ner, sätter på mig hörlurarna med musiken och så skriver jag. Jag skriver ända tills min skrivtid är över. Jag älskar det. Än så länge är det en bit kvar men det känns bra så här långt.

Nu har jag dock stött på ett frågetecken inför mitt fortsatta skrivande. Det är en person som har dykt upp i berättelsen som är väldigt viktig. Livet har vänts upp och ner. Sanningar har kommit fram som kan vara mycket svåra att ta till sig. Nu funderar jag på om jag bara ska berätta vad som händer ur min huvudpersons synvinkel eller om jag ska berätta ur bådas. Det vill säga ett kapitel för var och en av dem. Bara under den kritiska tiden när allt det nya ska avhandlas och kommas till rätta med. Någon som har någon åsikt om detta?

Nu ska jag något motvilligt avbryta mitt skrivande för en stunds familjeliv. I morgon fortsätter jag. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Jag får fundera lite på hur jag ska göra med mitt dilemma angående en eller två synvinklar under min promenad i morgon.

Bilden är lånad från nätet.

Det osynliga yrket

Idag har jag stängt dörren (satt på mig mina hörlurar med musik) och gjort mig osynlig i tre timmar. Wow, vad det gick undan! Fingrarna skrev så fort att det blev en irriterande mängd stavfel bland alla orden. Dem får jag fixa efterhand. 3 030 ord och jag har nu passerat 200 000 tecken (med blanksteg). När jag skriver så bara kommer alla orden ur mig utan eftertanke. Det är lite skrämmande faktiskt. Var finns alla orden när jag inte skriver? Varför är mitt huvud fyllt av berättelser? Hur hamnade de där? Många frågor men inga svar. Men jag klagar inte. Det är ju som att ha en överfylld skattkista att gräva ur.

Idag vägrade min huvudkarraktär att göra som jag har tänkt och gick och förlovade sig istället. Nu har jag ingen aning om hur hon ska komma fram till slutet på det sätt som jag har tänkt. Förmodligen tar hon sina egna vägar och struntar i vad jag tycker. Spännande, spännande! Jag vill veta hur hon ska hantera det andra som just har hänt i min berättelse.

800 ord av ren lycka

800 ord har jag skrivit de senaste två timmarna och jag är så lycklig att jag vill gråta. Det är inte jättemånga ord men o så viktiga för mig just nu. Bara att komma igång på riktigt igen efter Teneriffaresan. Ja, faktiskt en tid innan det till och med. Jag flyger. Jag svävar. Jag inte bara skriver, jag gillar verkligen det jag skriver. Tänk att jag hittade paradiset på jorden. De fanns mitt ibland orden. De magiska orden. Nu är jag inne i min andra roman igen och jag hoppas att mitt flow finns kvar imorgon. För jag vill skriva, skriva, skriva! Jag tror mitt förra inlägg gav mig inspiration att verkligen sätta mig ner och göra det. Jag gjorde det.
I am unstoppable!

Mångalen

Jag lyckades ta några häftiga bilder på fullmånen i går kväll. Det finns många myter och kanske till och med sanningar som omger fullmånen. Kanske får jag hjälp i mitt flow och i min härliga och välbehövliga energi av den. I så fall tar jag tacksamt emot den. Magiskt vacker är den i vilket fall som helst.

Beautiful day

Still riding on my flow :D

Uppladdning

Nu är startskottet nära. Uppladdning pågår för fullt. Barnen är pirriga och spända inför det nya. Alla hoppar upp ett steg. En börjar i högstadiet, en börjar i mellanstadiet och en börjar i förskoleklass. En är kvar hemma men ska nu vara det enda barnet som är hemma medan de andra barnen är i skolan. Jag tror att det kan vara riktigt skönt faktiskt.

Det blev inte så mycket skrivet i dag som jag hoppats men inget kan bryta mitt flow och lyckokänslan från igår. Det är mycket som ska fixas inför skolstarten och det är som det ska vara just nu. Snart har jag mycket mer tid att skriva och redigera. Snart! Jag kan leva länge på gårdagens lyckorus. Vilken energi. Eufori i dess renaste form.

Gårdagskvällen/natten blev smått galen. Efter att alla kommit till ro i sina rum för natten gick jag upp till datorn för att avsluta det som jag påbörjat innan maten och filmen med barnen. Jag vågade inte låta det vänta eftersom det tagit så lång tid att hitta svaret, jag var rädd att tappa mitt flow. Och vilket flow det var. Jag gick motvilligt och la mig vid sex på morgonen. Det var ljust och jag var hög på ord. Inte så lätt att somna då. Oroväckande pigg idag ändå. Smällen kommer väl i kväll eller i morgon bitti. Not good, då ska barnen till skolan :)

Bilden är lånad här.

I am SO back

Plötsligt händer det! Alla kläder ligger nu fint på sin plats. En obscen mängd strumpor har hittat sin andra hälft. Maken är lycklig! Jag är fri från ännu ett måste. Barnen har fint i sina rum. Då sätter jag mig vid datorn och öppnar mitt manus. Eureka! Lösningen på ett problem i mitt manus som jag hittills inte lyckats hitta svaret på bara uppenbarar sig. Maken kommer upp med ett glas kallt rosévin. Jag känner den där känslan igen. Känslan av total lycka. Jag blir varm i hela kroppen och det bubblar. Redan innan mina läppar når vinglaset känner jag mig berusad. Kanske borde jag städa mer.

Bilden är lånad från nätet och är från filmen Happy Feet.

Flow

Jag tycker att flow låter så härligt. Ordet låter mjukt och lite vågigt tycker jag. Som en härlig varm surfvåg. Det är en fantastisk känsla när man surfar på den där vågen. Man står stadigt på brädan och följer vågen fullt ut. Kroppen, brädan och vågen är ett. Problem och hinder försvinner. Man har flyt och livet känns lätt och underbart.

Jag tänkte på det där med att ha flow eller flyt som vi kanske säger på svenska. Hur man känner sig och hur man mår beror mycket på vilket flyt man har i olika sammanhang. Det kan gälla att skriva, måla, jobbet eller bara flyt i vardagslivet. Det behöver ju inte gälla stora viktiga saker utan små obetydliga som sätter stämningen i livet. Visst är det underbart med flow men kan man verkligen uppskatta det fullt ut utan att känna motgång då och då? Som i alla aspekter i livet så ser jag framför mig en vågskål. Den ska förhoppningsvis väga jämt. Men inte hela tiden. Den måste ju pendla och ena sidan måste väga tyngre än den andra då och då. Det är ju precis det som är livet. Det är lätt att inse allt det här när man faktiskt har flyt och inte lika lätt när man sitter fast i motsatsen och livet bara känns tungt. Då känns det som om man aldrig kommer att komma ut på andra sidan. Det känns som om spiralen neråt är oändlig. Kreativa människor verkar ha djupare dalar och höjder. Kanske är kreativa hjärnor känsligare och mer dramatiska än andra hjärnor. Någonstans måste ju deras fantasi och keativitet komma ifrån. Dramatik är ju härligt på många sätt och ger nya infallsvinklar både i jobb och vardagsliv. Jag inser att anledningen till mina tankar och min insikt beror på att jag har flow just nu. När jag inte har det så är jag inte särskilt insiktsfull. Jag passar på att skriva av mig det här nu så kan jag kanske gå tillbaka och läsa det när jag är på den andra sidan och allt känns jobbigt och tungt och hoppas att det kan hjälpa mig då. Det finns en väg ut och den kommer snart.