Vad är oddsen för det

När jag gick i lågstadiet gick det en kille i min klass som sedan flyttade i trean. Jag har ingen aning om var. Min värld var ganska liten på den tiden. En speciell händelse  med honom inblandad i, finns med i min första bok. Inte exakt som det var, men nära nog. Jag menar, vad är oddsen för att han minns det. Det är trots allt många, många år sedan.  Nu har han försökt få kontakt med mig via min syster som har kvar vårt gamla efternamn. Ja, inte bara mig utan de som gick i klassen då. Vad är oddsen för det? Precis nu efter så många år. Nu känns det inte riktigt bra att ha händelsen med i boken. Inte för att det var någon jobbig eller obehaglig händelse, men det känns ändå konstigt. Förut var det liksom så väldigt långt bort. Nu kom det plötsligen väldigt mycket närmare.

Håll i hatten för här kommer det en riktigt rysare. Vad är oddsen för det?:

Jag minns

en tid, inte så långt ifrån den tid vi lever i nu.

Vi hade en lång och kall vinter och jag tycker om att påminna mig om hur mycket jag längtade efter sommaren och värmen då. Idag har vi haft en fullkomligt ljuvlig sommardag. Varmt och skönt. Vi har fikat och solat på altanen. Barnen springer ut och in hela dagen. Jag kan inte få nog av att se på all grönska. På allt som växer och frodas. Och känslan i solen. Det är som bränsle för kroppen. Det gäller att lagra så mycket man kan inför nästa vinter (o hemska tanke). Den hoppas jag är riktigt långt bort. Jag älskar sommaren. Nu leker alla mina celler i kroppen tafatt. Det pirrar inuti mig när jag känner hur de hoppar omkring i varje liten vrå.

Tiden går fort och fortast går den när man har det bra. Det verkar vara så som livet är uppbyggt. Därför gäller det att ta tillvara på alla våra dagar på bästa sätt. Det finns alltid någon liten ljusglimt om man letar efter den. Just nu är det inte alls svårt att hitta dem för mig. De finns liksom överallt runt omkring mig. Låt inte livet passera dig utan häng med i varje liten sväng.

Pandaögon och upprepningar

När man redigera manus i solen med solglasögon på sig så är risken stor att det slutar med stora pandaögon, fast omvänt. För mig slutade det med två stora vita ringar runt ögonen. Det är sådana smällar man får ta.

Redigeringen är färdig och ska nu in i dokumentet på datorn. Upprepningarna var fler än önskat men många är nu kapade. Det är säkert fler som ska bort men just nu får det räcka. Känslorna är blandade. Räcker det? Är det tillräckligt bra. Det är så lätt att tvivel smyger sig in i sinnet. Man har levt med texten så länge att man inte kan se på den objektivt. Därför ska den få ligga orörd över sommaren. Sedan ska jag läsa den igen. Jag längtar redan. Men först ska jag njuta av en skön och avkopplande sommar.

Förra sommaren

redigerade jag mitt första manus. Det var i augusti och det var precis lika varmt som det har varit idag. Idag redigerar jag mitt andra roman manus. Med solglasögonen på under tiden som armar och ben blir bruna och själen får njuta av en underbar sommardag. Det är ungefär 40 sidor kvar. Sedan ska ändringarna in i dokumentet på datorn och efter det ska det få vila under sommaren.

Det är en overklig känsla att ha skrivit färdigt två hela romaner. För två år sedan trodde jag inte att jag skulle kunna skriva färdigt en och två fanns inte ens i min sinnevärld. Jag lever fortfarande gott i den härliga känslan.

Idag har jag dessutom varit på fotvård. Varför gör man inte det oftare? Det är ljuvligt att bli lite bortskämd en stund. Fast nu är fötterna smutsiga igen. Välmanikyrerade (heter det verkligen så???). Men smutsiga. Det är ju ändå sommar!

Redigering

Vilken fantastisk dag för att läsa och redigera min roman. Jag har suttit ute i solen och läst. Med rödpennan i högsta hugg. Det går väldigt bra. Jag är nästan halvvägs igenom nu. Jag har hittat en del roliga fel. Namn som har ändrats mitt i. Händelser som inte hänger ihop. Trots det så är jag nöjd med resultatet hittills. Jag vill bara läsa hela tiden, men mitt liv ser inte ut så. Vi måste täcka i de rum där nya fönster ska in i imorgon. Och så har jag strukit en stund. Jag måste komma igenom min hög med stryktvätt. Maken blir så till sig när det händer något nytt i huset så han vill fixa och dona lite här och där. Då vill han ha min hjälp på en del platser. Själv är jag inte alls i den fasen. Jag är mitt i min roman. Jag försöker dock, motvilligt, att uppbringa lite intresse för det han vill göra, och för att hjälpa till. Det går ganska bra. Men helst vill jag jobba med romanen hela tiden.

Lite tips för oss som redigerar våra romaner:

Slutet på historien

Midsommarafton blev annorlunda för oss. Vi skulle ha varit ute och campat i husbilen nu, men fönsterrenoveringen blev fördröjd. Alltså är vi fortfarande hemma. Vi har funderat hit och dit över hur vi skulle göra över midsommarhelgen. Vi hade några alternativ men beslöt oss för att stanna hemma då våra liv varit upp och ner i en vecka nu. Det har varit stökigt och dammigt och vi har levt mitt i byggkaoset. Därför kände vi att det skulle vara skönt att bara vara hemma. Städa undan och njuta av att ha huset för oss själva i några dagar. Hela familjen var överens. Så vi började midsommarafton med en sen frukost. Städade sedan undan för att få det lite trevligare runt omkring oss. Efter det var det dags för sillunch med förstärkning av köttbullar, korv, ägghalvor och gravad lax. Gott! Så gav vi oss iväg till Fredriksdal för dans runt stången. Jag och småkillarna dansade. Det gick långsamt. Mycket långsamt. Vi tröttnade snart. Men Fredriksdal har mycket annat att erbjuda så vi vandrade runt i området istället.  Njöt av dagen. Väl hemma var det dags för vila. Jag kunde knappt bärga mig eftersom det var min chans att skriva en stund. Och skrev gjorde jag. Sluta kunde jag inte. Jag började vid 17,30. 20.00 ringde maken upp och berättade att han somnat i soffan och när han vaknade trodde han att klockan var 8 på morgonen och att han hade missat hela kvällen. Barnen satt och spelade tv-spel och han trodde att de vaknat, på morgonen, och sedan satt sig för att spela. Han frågade dem och fick veta att det  fortfarande var midsommarafton. Han blev överlycklig då han trodde att jag skulle vara arg för att han missat hela kvällen. Nu hade älskade maken gjort färdigt grillmiddagen. Själv hade jag lika dåligt samvete för att jag skrivit så länge men var lycklig över att ha en sådan förstående familj.

Middagen blev något sen men ingen tyckte att det var konstigt. Vår familj är annorlunda på det sättet, vi gör lite som vi vill och som vi tycker passar för tillfället. Själv var jag euforisk för i samma stund som maken ringde så skrev jag sista meningen i mitt andra manus. Sista meningen. Sista punkten. Slut. Jag vandrade ner till middagen på små rosa moln. Jag hade skrivit 2 720 ord. Jag hade passerat 70 000 ord. Min andra roman innehåller just nu 70 585 ord. Efter maten tyckte barnen att vi skulle dansa. Precis så som vi gjorde på fredagarna under vårt år på Mallorca. Så vi dansade. Maken var glad över att det fortfarande var midsommarafton. Barnen var glada över att hela familjen dansade. Själv var jag högt uppe i det blå för att jag hade skrivit slutet på min andra roman. Vi dansade och den nya balkongdörren var öppen och gav svalka åt våra varma kroppar. Grannarna log. Man kunde nog tro att världens fest var på gång i vårt hus. Förbipasserande tittade in i våra nya fönster och blev  glada. Det är vår familj. Vi gör allt fullt ut. Och vi har roligt. Eftersläckningen blev att se på Rosa pantern på tv. Och godis. Efter det var alla trötta och glada och sängen lockade. Själv skulle jag säkerhetskopiera mitt dokument. Kunde inte hålla mig utan skrev ut manuset för redigering. Väl i säng var jag tvungen att börja läsa. Halv tre orkade jag inte längre, men jag har börjat rätta och redigera. Jag är framme vid fas två. Rätta och redigera version ett av mitt manus. Vilken midsommarafton. En som jag kommer att minnas för evigt. Jag tror inte att jag är ensam. Hela familjen kände av den härliga känslan. Den bästa midsommaraftonen någonsin. So far!

Jag hoppas att jag har fått till The Dyna-Mite-Ending :)
Lalaboom, check!
Whaaam, check!
Dabooom, check!
Rrrapow, check!
Flabaam, check!

Glad Midsommar!

Drömmar

ja, sådan som man har när man sover. De kan var riktigt konstiga.

I natt har jag drömt väldigt mycket. Först drömde jag en dröm som det kändes som om jag har drömt förut. En de ja vu dröm. Jag minns inte alls vad den handlade om bara att jag kände att jag hade drömt den förut. Och så var den läskig. Det kändes som om jag var på väg mot något läskigt, något obehagligt. I slutet gick jag hand i hand med ett barn på en gata. Det var mörkt och ingen annan var där. Då plötsligt ser vi en hund framför oss och jag vet att det inte är bra. Att vi har nått till det läskiga. Så jag vaknar och kan inte somna om direkt. Känslan är så stark att det var något obehagligt som skulle hända i drömmen, att jag var rädd för att somna om och fortsätta drömmen. Mycket konstigt!

Till slut somnar jag i alla fall om. Då är jag plötsligen hemma hos poeten och författaren Bob Hansson och hans fru. Jag vet inte om han har någon fru men i min dröm hade han det. Hon liknade Caroline af Ugglas och hade samma personlighet. Nu var jag och en tjej till (som jag inte kände) inbjudna till dem. De bodde i ett mycket märkligt hus. Det växte träd inne i väggarna och upp över taket. Det fanns inga fönster så det var jättemörkt inne. Utom i vardagsrummet som vätte mot en å. Där var hela väggen gjord av glas. I ån hade de en vacker båt. En lite mindre, typ Wasaskeppet. Bobs fru gick ut för att hämta kaffe i en kran som var inbyggd i fören på båten. Bob själv pratade och skrattade och hade en massa diskussioner om livet. På väggen hade han en inramad tavla med vrakdelar av ett flygplan som störtat någonstans i ett krig där han själv råkat befinna sig. På vrakdelarna fanns en massa signaturer. Jag har ingen aning om vem som hade signerat dem. Vi hade mycket trevligt och vi skulle klä om till middag. Min klänning passade inte, jag fick inte ens på mig den över axlarna så jag gick omkring i Bobs vardagsrum med klänningen över huvudet. Det var en femtiotalsklänning med en massa tyll i underkjolen. Jag fick panik och undrade vad jag skulle ha på mig, jag hade inte med mig någon annan. Bob skrattade och sa att det inte alls var viktigt. Jag kunde ha på mig den klänningen som jag hade när jag kom. Själv undrade jag hur jag kunde gå omkring med en klänning över huvudet i bara trosorna i Bob Hanssons vardagsrum. Sedan vakande jag.

Snacka om något för en drömtydare :)

Idag har jag skrivit många ord. 3 400 prick. Nu är jag där igen. Jag har precis kommit tillbaka ifrån en hisnanden tur i berg- och dalbanan. Och det närmar sig slutet. I morgon är det midsommarafton. Typiskt. Nu när jag är så nära. Jag undrar om man kan skriva en liten stund även på midsommarafton. Jag tror minsann att det skulle kunna gå.

Även i ett liv i kaos

går det att skriva. Vi håller på att byta fönster i hela huset. Det innebär två veckor av kaos. Ljudet, smutsen och livet på en byggarbetsplats är inte helt komplikationsfritt. Vi äter frukost och mycket lätt lunch på vinden. Vi lever i princip uppe på vinden just nu. Nu är nedervåningen färdig, så imorgon hoppas vi kunna äta på vanligt sätt igen. Värre blir det när de ska jobba uppe på vinden där datorn står. Jag måste lösa det på något sätt :)

Luftig planlösning!

Städningen som vi gjorde i förra veckan kan man väl lätt säga var onödig. Väldigt onödig! Spisen skriker efter hjälp!

Köket just nu. Skydda vad som skyddas kan.

Själv gömmer jag mig bakom datorn med musik i hörlurarna och skriver. Maken har jobbat hårt på morgnarna när vi andra har sovit. Det är mycket som måste flyttas när nya fönster ska in. Han är så snäll, maken. Nu får vi ju städa varje kväll också. Det går inte att leva i det dammet som skapas. Det blir superfint med nya fönster i alla fall. Det är alltid någon tröst.

Så jag skriver, trots kaoset,  för jag vill så gärna komma till slutet. Nu är det inte mycket kvar. En liten tvist i slutet bara så är första versionen klar. Då måste jag läsa igenom allt för att se så det håller. Och håller ihop. Spännande!

Vi vet ju alla hur viktigt det är med en bra berättelse.

Keep moving

När det gäller att röra sig och att ha fullt upp, så har jag inga problem. Hemma hos oss händer det saker hela tiden. Jag tror att det är därför som jag skriver så fort när jag skriver. Jag tror att allt som jag vill skriva lagras, utan att jag tänker på det, under tiden som jag gör annat. När jag till slut sätter mig ner och skriver, så går det undan. Ja, det är verkligen som nedförsbacken i berg- och dalbanan. Kort och intensivt. Färden avslutas oftast med darriga ben och ruffsigt hår. Istället för att hålla krampaktigt i handtaget framför mig, så skriver jag lite lätt maniskt. Maniskt på ett bra sätt. I morse när jag vaknade hade jag slutet klart för mig. Allt är inte skrivet ännu, men det känns bra att veta ungefär hur det ska gå. Om inte berättelsen trilskas igen förstås, och tar mig på nya omvägar. Man kan aldrig vara riktigt säker.

Slutet

Jag har kommit till slutet. Tack vare alla märkliga vägar som min berättelse har tagit mig på så vet jag inte längre hur den ska sluta. Det slut som jag tänkte mig när jag började skriva har nu blivit helt omöjligt. Nu ska mina två trådar bindas ihop till en sammanhängande enhet. Jag behöver ta en powerwalk för att få igång kreativiteten i en högre växel. Nya tankar måste få spela med i spelet. Just nu finns ingenting. Frustrerande. I morgon får jag ta nya tag. Min första roman var så självklar under hela skrivandet och därför också slutet. Den här känns som om den har ett eget liv. Jag har inte kunnat hålla den på rätt spår utan den har tagit sig iväg på egna äventyr hela tiden. Nu måste jag städa upp och få ihop allt till något som håller ihop. Ett slut som jag kan vara stolt över.

Det finns så många slut att välja på. Alternativa slut har alltid varit spännande. Vad säger ni om den här:

Går det att förklara

hur det känns att skriva? Kreagrafen skriver idag på sin blogg om att beskriva sitt skrivande som en plats. Jag beskriver det så här:

För mig är det en berg-och dalbana. Ibland skumpar det fram utan att det  händer så mycket alls. Och så är jag på väg upp och jag känner hur det pirrar i magen av förväntan. Plötsligt är jag uppe på den högsta punkten och så drar det iväg i ett vansinnigt, härligt skrivflow som till slut lämnar mig utmattad, varm, rusig och fullkomligt lycklig.

Hur skulle du beskriva ditt skrivande som en plats?

Idag har jag skrivit och jag har tagit mig igenom ett helt varv i berg-och dalbanan. Drygt 2000 ord och jag är utmattad, varm, rusig och fullkomligt lycklig!

Love is in the air

precis så som det var den 19 juni 1985. Bland molnen mellan Monaco och Nice. I en helikopter bytte maken och jag förlovningsringar. Blyga och smusslande. Men så lyckliga!

För ett år sedan idag, gifte sig prinsessan Viktoria och Daniel. De fick ett mycket mer omtumlande och jobbigt första år som gifta än maken och jag fick som förlovade. Det är så mycket lättare att möta svårigheter när man är två. Två som värnar om och alltid älskar varandra. Jag hoppas att framtiden blir ljus och lycklig för oss alla.

Som någon annan bäddar

Jag har läst Som någon annan bäddar av Hanna Lans. Det här är Hannas egen historia. Jag fångades upp i Hannas språk och i berättelsen redan från början. Hennes huvudpersoner fanns med mig även när jag inte läste boken. Jag kunde gå och fundera över bokens personer och deras öden och dilemman. De släppte aldrig sitt grepp om mina tankar. Hon skriver på sitt eget lite annorlunda sätt. Ett sätt som jag uppskattar mycket.

Hanna fastnar i ett liv som hon aldrig valde från början. Ett liv där hon glider längre och längre ifrån sig själv och sina önskningar. Ett liv fyllt av lögner och svek. Ett liv som verkar allt mer omöjligt att ta sig ur efter hand som tiden går. Varken kroppen eller själen mår bra av det liv som hon kämpar sig igenom. Hoppet tänds och släcks så många gånger att hoppet inte längre är en möjlighet. Bara överlevnad och ren handlingskraft. När jag köpte den här boken tänkte jag mig en, "Inte utan min dotter-berättelse". Den här är ljusår ifrån men ändå precis lika. Att kämpa för att få det liv som man önskar för sig själv och sitt barn. Att kämpa emot lagar som inte ser varje individ. Att vara maktlös och liten. Utlämnad.

Hanna har skrivit en fantastisk bok. Om att tappa bort den som man är innerst inne och att kämpa med näbbar och klor för att hitta tillbaka. Klarsynt och rent berättar hon om hur hon hamnade i en situation som verkar omöjlig att ta sig ur. Och om att älska sitt barn över allt annat.

Bloggvärme

Ibland visar det sig att världen är så god och välvillig som man önskar att den ska vara. Jag fick en sommarpresent av Min plats i solen. Jag blev så rörd av denna varma handling. Självklart vet jag att hon är en varm person men detta var en härlig och oväntad överraskning. Vi har aldrig träffats IRL men jag är säker på att vi kommer att göra det en dag. Jag slutar aldrig att förundras över alla fantastiska möten som sker här bland bloggarna. Här skapas så mycket mer än bara ord. Tack raraste Lotta, du är en solstråle som tar sig in i de mörkaste vråer.

Den här fantastiskt fina gesten fick mig att tänka på konceptet "pay it forward" som jag verkligen gillar. Att bara le mot någon på stan kan starta en kedjereaktion av leenden. Att betala en fika till nästa person som kommer in i ett café kan skapa en kedja av positiva händelser.

Positve pranking verkar både roligt och skapar förhoppningsvis ett och annat leende hos våra medmänniskor.



Det är fredag och jag vill dansa. Denna fredag då jag är extra glad. Det är sommarlov. Jag har fått en värmande överraskning. Jag väntar visserligen fortfarande, men varje dag som går tar mig närmare målet :)

Nu behöver jag

skriva igen. Lite lagom abstinens har smugit sig in i sommarlovslivet.

Förmiddagen tillbringades utomhus med barnen. Grannen kom in och snackade en stund. Det har blivit plågsamt tydligt att både maken och jag har låtit städning och strykning få stå över för annat, alldeles för länge nu. Solen låter oss inte glömma det längre. Eftermiddagen har därför ägnats åt just de sakerna. Nu har mattor piskats, golv dammsugits, alla möjliga och omöjliga vråer har dammats. Kaninburen har fått en riktigt storstädning. Stryktvättberget har fått sig en rejäl omgång. Nu kan vi känna oss nöjda en stund. Och jag hoppas få tid att skriva en stund i morgon. Att inte skriva gör ont. Jag behöver skriva. Jag vill ju ha allt. Vara med barnen och få skriva. Nu när vi har så mycket tid tillsammans är det möjligt. Nu är det möjligt att få allt.

Lazy days

Första dagen på sommarlovet blev precis så härlig och avkopplande som vi önskat. Vi sov länge, i alla fall några av oss. Man kunde riktigt känna hur den senaste tidens anspännig släppte sitt grepp. Sedan en sen härlig frukost. Igår kom lillkillens elbil och han blev överlycklig, men det var något fel på den. Maken lyckades fixa felet idag, så efter frukosten var det dags att köra bil. Våra två yngsta körde sedan omkring på trädgården som om de aldrig gjort annat. Lycka på fyra hjul!

Vi har lyckats släpa oss ut på en promenad i alla fall, men den slutade ganska snabbt eftersom näst yngste sonen fick skoskav. Själv gick jag vidare och hämtade paket på posten. Jag gillar paket. Ikväll blir det räkfest och kanske någon trevlig film. Jag gillar sommarlov!

Sommarlov

Nu har det ljuvliga sommarlovet börjat. Efter en morgon med en familj springande fram och tillbaka. Jag är aldrig lika förberedd som jag önskar att jag skulle vara. Kläderna låg i fina högar. Men rosorna hade jag glömt plocka in. Mina egna kläder hade jag också glömt ta fram. De kort som jag brukar ge lärarna för att visa vår uppskattning hade jag också glömt att göra så halva natten gick åt innan jag var färdig med dem. Ett barn och pappa rusade till slut iväg till en skola. Vi har två skolor vilket är frustrerande sådana här dagar. Jag ville ju vara med på båda avslutningarna. Sedan var det dags för dottern att springa iväg. Sedan mamma och lillkillen som skulle till dotterns avslutning i hennes skola. Äldsta sonen började senast och gick iväg sist. 

Det var tårfyllda avsked i båda skolorna då vår näst yngsta killes båda fantastiska lärare blir tvungna att sluta eftersom de inte har tillräckligt med förskolebarn nästa år. Ett mycket kortsiktig och konstig beslut av skolan tycker alla. Underbara lärare försvinner till någon annan skola och nästa år skapas ett glapp i systemet. Och sedan? Inte bra alls. Dotterns skola drar också ner på personal och även hennes lärare och mentor blir tvungen att sluta nästa termin. Hon är en klippa och älskad av barnen. Min dotter drog igång en namninsamling på skolan och fick ihop 200 namn mot att hon skulle behöva sluta. En underbar dotter. En stolt mamma. En ännu stoltare lärare. Jag håller tummarna för att det skakar om i ledningen. En ledning som verkar ha svårt att se hur saker ska fungera bäst hela vägen för barnen. Nåja, det där har skolorna aldrig varit någon höjdare på, tycker jag. När det verkar vara brist på bra lärare, borde inte de lärare som är bra, lärare som är respekterade och älskade, få jobba kvar då? Det känns så självklart för mig. Inget är tydligen så enkelt.

Nu hoppas jag att all oro och sorg över allt detta får vila ett tag. Nu ÄR det sommarlov. Nu ska händerna bli skrynkliga av alla bad.

Nu börjar den tiden som laddar batterierna för resten av året. Nu ska vi ladda allt vad vi förmår. Dagarna ska fyllas av sol, bad och vila. Vi ska läsa, skriva och leka. Men framför allt ska vi njuta!

Hur vill jag leva mitt liv

och vad vill jag lära mina barn och vikten av att använda orden rätt och vikten av att få använda orden överhuvudtaget.

Vilka 10 saker vet du är sanna?



3 saker som jag vet är sanna:
Jag vet att jag alltid kommer att älska mina barn, vad som än händer.
Jag vet att jag blir lycklig av att skriva.
Jag vet att livet är ett mirakel, om jag vill att det ska vara det.

Om du inte har upptäckt TED ännu, så kan jag verkligen rekommendera det. Här finns det hur många inspirerande människor som helst att lyssna på.

Jag vill göra mitt bästa för att göra rätt i det här livet. Jag vill följa mina drömmar och se hur långt de kommer att ta mig. Jag vill låta mig förundras och se vilket mirakel själva livet är.

"Den här världen är gjord av socker, den kan gå sönder och falla i bitar så lätt, men var inte rädd för att sticka ut tungan och smaka på den."

20 000

Under tiden som vi har firat vår lillkille så har jag passerat 20 000 unika besökare på bloggen. Det måste jag fira! Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget när jag startade bloggen. Inte mer än att få stilla min nyfikenhet. Jag hade inte ens någon bestämd plan med över vad jag skulle göra med mitt nästan färdiga manus. Under tiden som jag har bloggat så har jag kommit i kontakt med många härliga, positiva, inspirerande människor. Människor som, trots att jag inte ens träffat dem live, betyder väldigt mycket för mig. Det är människor som stöttar, uppmuntrar, och gör vägen framåt så mycket trevligare. Att sitta och skriva kan vara mycket ensamt. Att sedan gå vidare i alla skrivandets processer helt ensam skulle vara enormt tråkigt. Här på bloggen känns det inte alls ensamt att sitta ensam på sitt rum och skriva. Vi följs åt. Gläds över varandras framgångar. Stöttar när allt känns tungt och omöjligt. Mitt liv har blivit så mycket rikare sedan jag började blogga. Tack alla underbara människor för att ni finns!

Refuserad

Under gårdagen tillbringade maken och jag ett par timmar på Bushuset som en extra överraskning åt vår son på födelsedagen. Han har faktiskt aldrig varit där förut. Under tiden som barnen lekte tills de blev helt svettiga läste maken sin bok för att ta körkort för tungt släp och jag läste Refuserad av Desirée Fredlund.

Precis som jag förutspått så var den, intressant, smart och full av humor. Den handlar om att inte ge upp utan att envist följa sin dröm. Att tro på sig själv och våga fortsätta följa sin passion mot alla odds. Desirée har gett den undertiteln, den ädla konsten att inte bli publicerad. Det tycker Desirée att hon är en mästare på. Själv är jag säker på att det bara är en tidsfråga innan hennes böcker är både publicerade och välkända. Publiceringen ska Desirée nu ordna med själv. Det är ett bevis på hennes mod och envishet som jag beundrar så mycket.

Bloggutmärkelse med en kram till

Jag så glad och stolt över över alla fina bloggutmärkelser som jag får. Den här fick jag av Malin med motivationen, jag väljer att ge mina kramar till de skrivande bloggvänner jag har som brytt sig mest om att hålla mig i handen. Och så fick jag den av Nina med motivationen, för att du, liksom jag, kämpar vidare mot målet att bli utgiven. Du hoppas, ramlar, kravlar dig upp, borstar av dammet och hoppas vidare. En dag ska din dröm bli sann! KRAM. 

Vi kämpar verkligen tillsammans och jag tror på att all uppmuntran och hjälp när allt känns svårt,  all delad glädje när det går bra, kommer att hjälpa oss att nå våra mål. Tillsammans är vi så mycket starkare!

Dessutom skickar de med två utmaningar:
1. Krama den första person du träffar efter att du har läst det här. Det blev min näst yngste son  som fick den kramen. En av många under en dag.

2. Skriv en lista på tio bra saker om dig själv och sätt ut på bloggen. (Det är inte det lättaste, svårt att göra en gång och ännu svårare två, men jag gör mitt bästa...)

Listan: 
Jag är bra på att medla.
Jag är bra på att ta bort fästingar.
Jag är bra på att göra fynd när jag shoppar.
Jag är snäll och vill inte göra andra människor illa.
Jag är bra på att flödesskriva när jag skriver mina manus.
Jag är bra på att hålla hoppet levande.
Jag är bra på att stryka (där kom den Ebba :).
Jag är bra att behålla en hemlighet. 
Jag är bra på att bo på en liten yta.
Jag är bra på att se och uppmärksamma mina barn.

Jag vill sända kram-utmärkelsen vidare till:

Min plats i solen för att hon är så positiv och har en härlig livssyn. Alla fina  inlägg blandas med ljuvliga bilder. Och så har hon börjat skriva och har hittat skrivandets fantastiska värld. Jag ser fram emot att följa henne på den vägen. KRAM!

Channal för att hon bjuder på underbara bilder och en härlig positiv livssyn. Man blir glad när man besöker hennes blogg. KRAM!

Pennelina för att hon trots att hon har jobbigt med värk och så mycket annat med sin kropp, så är hon alltid positiv och ödmjuk. Hon uppmuntrar och stöttar och hennes kommentarer lyser upp ens dag. KRAM!

En väldigt speciell dag

Idag är det lillkillens 5-årsdag. Det är speciellt när minstingen fyller år. Man kan liksom inte fatta var alla år tar vägen. Var det inte helt nyss han föddes? Alldeles nyligen som jag vaggade honom i min famn. Nu är han en stor liten kille. En som börjar hitta sin egen väg i världen. Han älskar sin mamma och kan bara tänka sig att gifta sig med henne. Han är mysig och go och talar varje dag om att han älskar sin mamma. Han är stor och tuff och gillar alla sporter. Han är eftertänksam och kommer med många tänkvärda funderingar. Han vill komma ikapp i allt som hans storasyskon gör. Han är den bästa lilla killen man kan tänka sig.

Idag fick han sitt efterlängtade basebollset som hans snälla moster skickat efter ända ifrån Frankrike efter som det inte är någon stor sport i Sverige. Knappt någon sport alls i Sverige. Han fick spel och filmer och ett eget riktigt fiskespö som fisketokiga morfar köpt. En boll såklart, den killen kan aldrig få för många bollar. Han är lika lycklig för varje ny boll han får. Och så en cool elbil, av mamma och pappa, som han längtat efter i flera år. Fast den kommer nästa vecka. Han fick en utskriven bild på den och blev överlycklig över den fina bilden, som han trodde var presenten, som han på en gång ville sätta upp på väggen. Jag tror knappt att han förstod att det snart kommer en riktig. Det gör inget för han var mer än nöjd med sin dag. Då kommer det en extra överraskning snart som bonus. Och alla tänderna är fortfarande kvar. Det är lycka!

Nu har gästerna gått och min födelsedagskille har valt film. Dags för mys!

Grattis mitt älskade barn!

Meningen med livet

Livet just nu är fyllt av barnens aktiviteter inför skolavslutningen på tisdag. I morgon fyller lillkillen 5 år. En stor dag, både för honom och för oss föräldrar. Snart har vi inte någon liten kille kvar här hemma. Men att växa upp är inte helt lätt. Förut i veckan pratade vi om hans födelsedag och jag skulle hämta almanackan för att visa hur många dagar det var kvar. När jag kom tillbaka till bordet grät min sötnos. Stora tårar rullade ner för hans kinder. Maken kom ner och undrade vad som hänt. Ingen av oss visste. Vi frågade och fick till slut svaret att lillkillen inte alls ville fylla fem år. Efter alla barnens vanliga härliga förväntningar inför deras födelsedagar undrade jag varför?
- Jaaaag viiilll iiinte taaaaappa en taaand, fick jag till svar.
Storebror, 6-åringen, har tappat flera tänder, så vi har pratat om det ganska mycket . Lillkillen har sammankopplat födelsedagen med att tappa tänder och nu ville han inte alls fylla fem år. Snabbt förklarade vi att han inte alls skulle tappa några tänder ännu. Till slut har vi ändå en förväntansfull 4-åring som ska fylla 5 år om några timmar. Tänk så fel det kan bli! Men nu är allt ställt till rätta igen och födelsedagen kommer att bli härlig!

Annars har jag äntligen hittat meningen med livet. Det känns skönt. Gör det som gör dig lycklig!

Fredagsdansen kan starta

Börja redan på jobbet så kan du glädja andra också :)

Hur skriver man en bok

Plötsligen från ingenstans kommer en ide som du inte hade väntat dig. Den träffar dig som ett tåg och plötsligen bara måste du skriva ner den. Du börjar skriva tusentals ord för du kan inte sluta skriva berättelsen. För att du älskar verkligen berättelsen. Det är då du blir författare. För att skriva en bok måste du bli så förälskad i en idé att du är villig att gå igenom alla stadier som följer med att skriva och att få en bok utgiven. Där det går upp och ner, går från glädje till förtvivlan. För den enda anledningen till att någon skulle vara galen nog att arbeta utan något löfte om att få någon belöning i slutet är att du verkligen älskar det. Och om du älskar det tillräckligt mycket så är du villig att göra vad som krävs för att få det att fungera och förvandla idén till en bok.
Kaleb Nation
Mycket fritt översatt och tolkat av mig :)

Att skriva en bok är att leva med magi. Jag kan bestämma mig för en berättelse och jag kan börja skriva den men i slutänden tar berättelsen egna vägar, som jag aldrig ens hade tänkt på när jag började skriva. Det är som att leva mitt i berättelsen. Man vill gå åt ett håll men omständigheterna och karaktärerna tar dig åt ett helt annat håll. Varje dag som jag skriver blir jag lika fascinerad. Det är en välsignelse att få möjligheten att upptäcka skrivandets fantastiska värld.

Att välja rätt ord

Att välja rätt ord är otroligt viktigt. Om man inte gör det kan det få förödande konsekvenser.

Jag hoppas att det gick bra för henne i alla fall och att Han förstod att det inte var till Honom hon skrivit, utan att det var riktat till en helt annan kille :)

Bilden är lånad från nätet.

Hur börjar man då

Idag var jag ute och gick ordentligt för första gången sedan min bensträckning gjorde mig handikappad. Helt underbart! Ännu bättre var det när jag under promenaden passade på att fundera över Simonas inlägg om en romans början. Det är klart man vill ha en dramatisk början. Jag tittade på min början på roman nummer ett och det var bara att erkänna. Den var supertråkig. Men hur ändrar man den och får den spännande, det var frågan? Svaret fick jag på min promenad. Nu är den ändrad. Jag har strukit och skrivit om och jag har hittat en mycket bättre början. En som gör att man måste läsa vidare. Det känns bra. Fantastiskt rent av. Nu kan jag sova riktigt gott i natt. Om det inte börjar åska förstås. Men det är en annan historia.

Refuserad

Det är inte jag som har blivit refuserad den här gången. Det är namnet på boken som jag sett fram emot länge och som äntligen hamnade i min brevlåda igår. Refuserad (Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare) av Desirée Fredlund.  Desirée är klok, stark, modig, rolig och envis så jag är helt övertygad om att det är en fantastisk bok. Jag har inte hunnit mer än bläddra i den än, så jag ska inte skriva något om den än. Ville bara tala om att jag numera är lycklig ägare till ett signerat exemplar.

Ordens hav

Idag har har jag plaskat omkring i ordens hav. Där är det precis lagom varmt. 3 780 ord som gör mig lycklig. Ord som lagts till min andra roman. Mina två trådar som romanen innehåller är väldigt långt ifrån varandra just nu. Jag ser fram emot utmaningen att knyta ihop dem. Jag har också passerat ännu ett mål, jag har kommit över 60 000 ord. Det gör att jag känner mig sprallig. Känslan av att det nu närmar sig ett färdigt resultat. Snart har jag skrivit två hela manus. Jag är stolt. Det är många ord som passerat mellan musiken, hjärnan och fingrarna. Häftigt!

I övrigt väntar jag. Jag är så nyfiken nu så att jag tror att jag ska förgås.

Bloggutmärkelse med en kram

Jag fick denna fina bloggutmärkelse av Kim M Kimselius. En kram med motiveringen: för att du förtjänar en kram just nu,  för att du ska må bättre och inte ge upp hoppet! Tack Kim, det var precis vad jag behövde.


Dessutom skickar Kim med två utmaningar:

1. Krama den första person du träffar efter att du har läst det här. Det blev min lillkille som fick den kramen. En av många under en dag.

2. Skriv en lista på tio bra saker om dig själv och sätt ut på bloggen. (Det är inte det lättaste, men jag gör mitt bästa...)

Listan: 
Jag är empatisk.
Jag är en bra lyssnare.
Jag är bra på att laga mat.
Jag är positiv och tycker inte att man ska låta småsaker göra livet tråkigt.
Jag är bra på att bara vara och leva i nuet.
Jag är bra på att njuta av livet.
Jag är en bra människokännare.
Jag är bra på scrapbooking. 
Jag är bra på att smälta in i olika miljöer. När jag är ute och reser brukar människor ofta stanna mig och fråga om vägen.
Jag är en bra mamma. Det är det som är viktigast för mig att vara bra på.

Jag vill sända kram-utmärkelsen vidare till:

Skrivarvisioner för att hon alltid lyfter mig när jag behöver det som bäst. Och för att hon kämpar med både det ena och det andra. KRAM!

Alla har en bok inom sig för att hon är så generös med tips om skrivande. Hon får mig att tro igen när jag tvivlar. KRAM!

Malin Roca Ahlgren för att hon kämpar så otroligt mycket. Hon har en fantastisk styrka. Och så håller hon min hand. Hon behöver en kram just nu när hennes liv är så turbulent. KRAM!

Bara ett barn

Jag har läst Bara ett barn av Malin Person Giolito. Det är en bok som inte är helt lätt att läsa. Här finns det som jag avskyr mest i hela världen. Barn som far illa hos vuxna som inte ska komma i närheten av barn överhuvudtaget. Det värsta maktmissbruk jag överhuvudtaget kan tänka mig. Tårarna kommer, absolut! Eftertanken likaså. Jag har sedan tonåren, långt innan jag ens hade en tanke på att få egna barn, argumenterat för barns rätt över vuxnas rätt. När jag var i femtonårsåldern diskuterade jag detta med mina vänner. Ska man omhänderta barn som far illa hemma? JA, sa jag. De vuxna är just det, vuxna! Om de inte kan hantera sin situation så att barnen i deras närhet har det bra så har de förbrukat sin rätt till att ha barnen i sin närhet just då. Alla ska ha rätt att hitta tillbaka, men tills dess ska barnen tas om hand av någon annan. Så tyckte jag då. Det var bara jag som tyckte så. Mina vänner tyckte synd om föräldrarna som hade det jobbigt. Det gjorde jag också, absolut. MEN inte på barnens bekostnad. Att få leva med barn är en gåva, ingen rättighet. Jag tycker precis likadant idag även om jag idag ser bilden ur ett mycket vidare perspektiv. Jag skulle välja barnets rättigheter, över den som är vuxen, i ett ögonblick.

Kanske har jag berättat för mycket om bokens handling genom min analys. Jag hoppas inte det, för detta är en väldigt bra bok. Spännande och upplysande. Den skapar eftertanke och empati. Och en hel del tårar.

Alex är ett jobbigt barn. Vet vi inte alla numera, att de flesta jobbiga barn har en berättelse som de behöver få berätta. Alex får inte möjlighet att berätta, utan får bära sin tunga hemlighet utan hjälp. Ända tills den dagen någon inte längre orkar blunda. Här berättas om barns utsatthet. Deras totala beroende av vuxna i deras närhet. Komplexiteten i att hjälpa ett barn som fortsätter att vara lojal mot sina föräldrar under alla omständigheter. Hur hjälper man ett barn som inte förmår att hjälpa sig själv.

Läs den, gråt en skvätt och våga sedan ha ögonen öppna. Låt inget barn vara ensam.

Livet som jag

är inget annat än helt fantastiskt. Efter att ha haft väldigt ont är jag lycklig bara av att kunna röra mig obehindrat igen, ja, nästan i alla fall. Tylösand har verkligen visat sig från sin allra mest fantastiska sida. Nu är vi hemma igen för att ladda om inför nästa vecka. Upploppet har börjat inför skolavslutningen. Jag märker mycket väl att barnen är i stort behov av sommarlov. Tur att det är så nära nu.

Både igår och idag tillbringade vi några timmar på stranden. Nu känner jag mig redan sommarbrun och fräsch igen efter vinterns kalla blekhet. Finns det något mer härligt för barnen än en skön, bred sandstrand. Alla barnen hade det  både roligt och skönt i värmen. De badade alla fyra. Det gjorde inte maken och jag. Att bada ska vara en njutning inte ett straff  :)

Vita nyponrosor är vilsamma för ögonen. På den här platsen har de ett djupblått hav som bakgrund.

Vackra stilleben är det lätt att hitta på en strand. Naturen skapar de vackraste bilderna.

Kaprifolen har slagit ut. De är så vackra och luktar så gott. Just de här ramar in minigolfbanan.

Lillkillen har många härliga funderingar. Här kom han på att stolarna gifter sig. När man tittar på dem med hans ögon, så ser man ju att det faktiskt verkar vara just det de gör.

Det var min helg i korthet. Fantastisk och helt underbar! Nu ser jag fram emot att använda min nypåfyllda energi till att skriva i några dagar. Det är snart semester och jag har mycket kvar att skriva.

Tylösand

Nu är vi  på Tylösands camping. Vädret är fantastiskt. Maten har grillats och ätits. Barnen har duschat av sig smuts och svett och ser nu på en film. Maken och äldste sonen har fixat internetuppkoppling via mobiltelefonen så att jag ska kunna blogga. Jag kunde sova på sidan, min favoritsida, i natt vilket gör mig överlycklig. Jag har suttit i solen och läst. Det gör mig ännu lyckligare. Kort sagt, livet leker igen!

I morgon blir det mer läsning i solen. En stund längs den vidunderliga Tylösandsstranden ska vi också hinna med. Och så minigolf. Och så mer grillning förstås. Jag känner verkligen att det är sommar nu. Snart är skolan slut och semester och sommarlov tar vid. Vilken underbar försmak på sommaren som vi får vara med om den här helgen.

Bokglädje och helgnöjen

I brevlådan igår fick jag boken Som någon annan bäddar av Hanna Lans. Jag ser mycket fram emot att få läsa den. Att få hem den gjorde mig mycket gladare.

Först ska jag läsa ut Bara ett barn av Malin Persson Giolito. Det går långsamt just nu. Jag är så trött på kvällarna och inte blev det bättre av att jag inte kan sova ordentligt nu med värken i benet. Fast det finns ju andra sätt att uppleva böcker på, tills jag blir piggare igen.

Jag längtar efter semester. Oj, vad jag ska läsa mycket i sommar. Skriva, läsa och vara med familjen. Underbart!

Annars är det lite mycket som händer just nu med tanke på mitt tillstånd. Igår hade vi studentfest för systersonen. Eller hans mamma hade den hos oss eftersom vi har mest plats. Det var en viktig dag för honom eftersom det har varit en lång väg för honom att ta sig fram till målet. Det blev en kväll fylld av känslor. Jag kämpade på, men var väldigt trött när kvällen var slut. Ikväll ska vi, eller de som kan, bada i grannens bubbelpool utomhus. Själv tänker jag inte klättra i den även om det varma vattnet kanske skulle vara bra för mitt ben. Det är just de rörelserna som fortfarande gör ont. Det får bli ett glas rosé i solstolen istället. Det som är jobbigast just nu är att jag är så trött eftersom jag bara kan sova på rygg, som jag aldrig gör annars. Kroppen är inte nöjd med läget helt enkelt.

Idag skulle vi åkt iväg med husbilen. Om jag känner mig bättre imorgon så åker vi då istället. Vi ska då ta oss till Tylösand. Där är det helt fantastiskt. Det skulle vara skönt att komma bort och koppla av lite nu. Bara sitta i solen och njuta. Och läsa

Oro och refusering

Jag blir rörd av oron över min hälsa här på bloggen. Jag hade inte ens tänkt tanken på propp men blev såklart orolig när tanken väl väckts. Jag har nu pratat med svärfar som är överläkare och professor. Han är övertygad om att det inte är en propp vilket gör mig lugn igen. En propp har helt andra symptom. Härligt! Ibland måste jag erkänna att jag förstår hur nära döden man är precis varje dag. Ingen rolig tanke, men väl så viktig. I alla fall om man tar lärdom av den och lever sitt liv så fullt ut man kan varje dag.

I dag kom något annat som inte är lika roligt. En refusering på barnboken. Ett mycket trevligt och positivt brev, men ändå en refusering. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet. Underbar, såklart! Men jag får komma en annan gång.

Så mycket bättre

Jag är så glad, trots att det fortfarande gör ont. Värken avtar och jag känner mig levande igen. Gårdagen känns inlindad i dimmor av värk. Igår gjorde det så ont att jag hellre skulle föda ett barn till. Jag vet det ju, men ännu en gång så har jag fått erfara vad som är viktigast i livet. Att få vara frisk.

Den friske önskar sig många saker, 
den sjuke önskar sig bara en.

Jag lider verkligen med alla som har kronisk värk. Det måste vara fruktansvärt svårt att hålla humöret uppe när man ständigt har ont.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att få göra alla de vardagliga sakerna som man tar för givet. Att bara få sitta vid sitt skrivbord och skriva. Att kroppen lyder. Att sitta vid matbordet. Att kunna ta hand om barnen. Att inte ha så fruktansvärt ont att tårarna kommer när man rör sig. Att kunna sova på natten. Att kunna ta en promenad. Jag är tacksam över alla de små sakerna som är livet. Över att jag får vara frisk. Jag försöker att tänka på vad som är viktigt hela tiden. Det har kommit som en del av att bli äldre. En av de bra delarna av att bli äldre. Att inte ta småsaker på så stort allvar. Att inte ta livet på så stort allvar. Jag vill inte spendera min tid på att oroa mig, fundera på vad andra tycker, inte göra det som gör mig lycklig, leva livet i de bojor som skapas under varje människas uppväxt. Jag vill bryta mig fri och varje dag fundera på vad som är viktig. Verkligen viktigt. Nu har jag fått lite extra hjälp med svår värk. En påminnelse. Fast i går ville jag nog säga till livet att jag vet. Jag har fattat!