Jag måste flytta mig

från mig själv och ge plats åt mina berättelser!



Så är det absolut. Definitivt! Jag har inte ens fått in alla mina ändringar i mitt dokument. Och ändå, nu längtar jag efter att skriva igen. Jag har startat några manus men inget av dem lockar mig just nu. Jag vill hitta något nytt, långt in i mitt inre. Människa (jag alltså), flytta dig så att jag kan se vad jag behöver skriva! Kanske har jag blivit beroende. Jag gillar det. Ett beroende helt i min stil.

Slutet på historien

Midsommarafton blev annorlunda för oss. Vi skulle ha varit ute och campat i husbilen nu, men fönsterrenoveringen blev fördröjd. Alltså är vi fortfarande hemma. Vi har funderat hit och dit över hur vi skulle göra över midsommarhelgen. Vi hade några alternativ men beslöt oss för att stanna hemma då våra liv varit upp och ner i en vecka nu. Det har varit stökigt och dammigt och vi har levt mitt i byggkaoset. Därför kände vi att det skulle vara skönt att bara vara hemma. Städa undan och njuta av att ha huset för oss själva i några dagar. Hela familjen var överens. Så vi började midsommarafton med en sen frukost. Städade sedan undan för att få det lite trevligare runt omkring oss. Efter det var det dags för sillunch med förstärkning av köttbullar, korv, ägghalvor och gravad lax. Gott! Så gav vi oss iväg till Fredriksdal för dans runt stången. Jag och småkillarna dansade. Det gick långsamt. Mycket långsamt. Vi tröttnade snart. Men Fredriksdal har mycket annat att erbjuda så vi vandrade runt i området istället.  Njöt av dagen. Väl hemma var det dags för vila. Jag kunde knappt bärga mig eftersom det var min chans att skriva en stund. Och skrev gjorde jag. Sluta kunde jag inte. Jag började vid 17,30. 20.00 ringde maken upp och berättade att han somnat i soffan och när han vaknade trodde han att klockan var 8 på morgonen och att han hade missat hela kvällen. Barnen satt och spelade tv-spel och han trodde att de vaknat, på morgonen, och sedan satt sig för att spela. Han frågade dem och fick veta att det  fortfarande var midsommarafton. Han blev överlycklig då han trodde att jag skulle vara arg för att han missat hela kvällen. Nu hade älskade maken gjort färdigt grillmiddagen. Själv hade jag lika dåligt samvete för att jag skrivit så länge men var lycklig över att ha en sådan förstående familj.

Middagen blev något sen men ingen tyckte att det var konstigt. Vår familj är annorlunda på det sättet, vi gör lite som vi vill och som vi tycker passar för tillfället. Själv var jag euforisk för i samma stund som maken ringde så skrev jag sista meningen i mitt andra manus. Sista meningen. Sista punkten. Slut. Jag vandrade ner till middagen på små rosa moln. Jag hade skrivit 2 720 ord. Jag hade passerat 70 000 ord. Min andra roman innehåller just nu 70 585 ord. Efter maten tyckte barnen att vi skulle dansa. Precis så som vi gjorde på fredagarna under vårt år på Mallorca. Så vi dansade. Maken var glad över att det fortfarande var midsommarafton. Barnen var glada över att hela familjen dansade. Själv var jag högt uppe i det blå för att jag hade skrivit slutet på min andra roman. Vi dansade och den nya balkongdörren var öppen och gav svalka åt våra varma kroppar. Grannarna log. Man kunde nog tro att världens fest var på gång i vårt hus. Förbipasserande tittade in i våra nya fönster och blev  glada. Det är vår familj. Vi gör allt fullt ut. Och vi har roligt. Eftersläckningen blev att se på Rosa pantern på tv. Och godis. Efter det var alla trötta och glada och sängen lockade. Själv skulle jag säkerhetskopiera mitt dokument. Kunde inte hålla mig utan skrev ut manuset för redigering. Väl i säng var jag tvungen att börja läsa. Halv tre orkade jag inte längre, men jag har börjat rätta och redigera. Jag är framme vid fas två. Rätta och redigera version ett av mitt manus. Vilken midsommarafton. En som jag kommer att minnas för evigt. Jag tror inte att jag är ensam. Hela familjen kände av den härliga känslan. Den bästa midsommaraftonen någonsin. So far!

Jag hoppas att jag har fått till The Dyna-Mite-Ending :)
Lalaboom, check!
Whaaam, check!
Dabooom, check!
Rrrapow, check!
Flabaam, check!

Keep moving

När det gäller att röra sig och att ha fullt upp, så har jag inga problem. Hemma hos oss händer det saker hela tiden. Jag tror att det är därför som jag skriver så fort när jag skriver. Jag tror att allt som jag vill skriva lagras, utan att jag tänker på det, under tiden som jag gör annat. När jag till slut sätter mig ner och skriver, så går det undan. Ja, det är verkligen som nedförsbacken i berg- och dalbanan. Kort och intensivt. Färden avslutas oftast med darriga ben och ruffsigt hår. Istället för att hålla krampaktigt i handtaget framför mig, så skriver jag lite lätt maniskt. Maniskt på ett bra sätt. I morse när jag vaknade hade jag slutet klart för mig. Allt är inte skrivet ännu, men det känns bra att veta ungefär hur det ska gå. Om inte berättelsen trilskas igen förstås, och tar mig på nya omvägar. Man kan aldrig vara riktigt säker.

Går det att förklara

hur det känns att skriva? Kreagrafen skriver idag på sin blogg om att beskriva sitt skrivande som en plats. Jag beskriver det så här:

För mig är det en berg-och dalbana. Ibland skumpar det fram utan att det  händer så mycket alls. Och så är jag på väg upp och jag känner hur det pirrar i magen av förväntan. Plötsligt är jag uppe på den högsta punkten och så drar det iväg i ett vansinnigt, härligt skrivflow som till slut lämnar mig utmattad, varm, rusig och fullkomligt lycklig.

Hur skulle du beskriva ditt skrivande som en plats?

Idag har jag skrivit och jag har tagit mig igenom ett helt varv i berg-och dalbanan. Drygt 2000 ord och jag är utmattad, varm, rusig och fullkomligt lycklig!

Härliga måndag

Helgerna är fantastiska på alla sätt men jag lyckas nästan aldrig ta mig tid att skriva då. I dag har jag skrivit igen och det känns fantastiskt. Bland orden mår jag bra. Att få finnas inne i min berättelse en stund då och då gör all skillnad i världen. När jag har fått försvinna in i en annan värld en stund kommer jag tillbaka till min egen med mer energi än jag kan göra av med. Nu är jag fylld med energi. Berättelsen går fort framåt och jag har nått ännu ett delmål. Jag har passerat 300 000 tecken (309 781 med blanksteg) idag blev det 3 077 energigivande ord. Det är som en drog. Ju mer man skriver ju mer vill man skriva. Hjärtat slår hårt och kroppen blir skakig. Den bästa känslan och jag tänker aldrig sluta skriva!

Nu händer det så mycket att jag blir alldeles yr i huvudet. Sanningen har äntligen kommit fram. Äntligen för en del och för andra kommer livet inte att bli varken roligt eller lätt från och med nu. Nu rasar korthuset och ingen vet var korten kommer att landa.

Mitt underbara liv bland orden

Inte allt i mitt liv är ord men jag tror aldrig att jag har skrivit så många ord på så kort tid som jag har gjort den här veckan. I dag blev det 1 930 härliga ord. Jag har inga mål. Ingen bestämd mängd ord jag ska skriva per dag. Jag fungerar bäst under frihet. Nu har min frihet tagit mig i en rasande fart en bra bit in i mitt manus. Det är helt underbart! Lyckokänslor bubblar i hela min kropp. Jag kan se slutet. Då börjar resan igen. Allt det där fantastiska och fruktansvärt jobbiga som händer när mitt manus är ute på sitt eget äventyr. När det lämnat mina händer och hamnat i någon annans. Att jag ens tänker den tanken beror på att det är sluttampen som skrivs på min roman nu. Mina båda trådar ska knytas ihop och bilda en enhet. Nu är det helg och av egen erfarenhet så vet jag att det inte blir så mycket skrivande då. Men vem vet. Kanske kan mitt sinne inte vara stilla. Kanske kommer den här helgen att vara annorlunda och låta sig fyllas av både barn och ord.

Nu har hon slingrat in sig i fler svårigheter. Det är nu allt ställs på sin spets. Som om hon inte hade nog med sorg i sitt liv redan. Kommer förlovningen verkligen att hålla nu eller kommer hennes öde att innebära något helt annat?. Var hör hennes hjärta egentligen hemma?. Och han då? Vem är han egentligen?

Just nu

befinner jag mig på den här platsen i mitt manus. Det är hemma för min huvudkaraktär.

Det tog lite tid för mig idag att bestämma mig för en ny webbläsare. Det gjorde jag för att kunna kommentera och svara på kommentarer. Då blev allt lite nytt och det tog lite tid att få ordning på det. Nu är jag lycklig igen och kan ha kommunikation med mina läsare och bloggar jag följer. Härligt!

Sedan har jag, tro det eller ej, skrivit :) 2 047 ord fick jag till. Jag kan inte ens beskriva den lycka jag känner när jag får skriva. Det börjar verkligen dra ihop sig nu. Nu kan allt hända. Förlovningen står något sånär stadigt än. Men det har trängt sig in en massa tvivel lite här och där. Nu är min huvudkarraktär hemma och blir omhändertagen för några dagar. Det kan hon verkligen behöva.

Ord, ord och mer ord

Det är klart att det är så. Det finns människor som stressar runt, runt, runt, men de kommer ändå ingenstans. Det är viktigt att veta att det som man lägger sin tid på är sådant som det är värt att lägga tid på.

Själv har jag lagt ett par timmar på strykning. Trots att det kan tyckas vara sådan tid som inte räknas som viktig så ger det mig glädje att ha strukna kläder i garderoben. Därför tror jag att det är viktig tid för mig. Lite tid har lagts på barnen, den absolut viktigaste tycker jag. Lite för lite blev det av det idag. Men, imorgon är en annan dag. I övrigt har jag skrivit. 4 896 ord. I dag har jag dessutom nått ett delmål. Jag har passerat 50 000 ord. Det känns helt fantastiskt. Det börjar bli dags för att tänka på att knyta ihop säcken. Hur har jag faktiskt ingen aning om. Det känns lite som om min röda tråd har delats upp i två. Det är aningen oroande. Jag undrar om det håller och om den kan knytas ihop i slutet. Om det blir en fin liten rosett. En som binder ihop alla mina karaktärer och händelser som pågått i så många bokstäver, ord och meningar hittills. Det är i sanning mycket spännande.

I dag  blev hon tagen av polisen. Vem hade kunnat ana det. Inte hon i alla fall. Förlovningen verkar hålla. So far! I morgon får jag veta mer.

Motsatsen till writer´s block

Det blir väldigt lite bloggande och mycket skrivande just nu. Men det är nog som det ska. Man måste följa sina ord. Passa på att skriva allt vad man förmår när tillfälle ges. Jag har försummat en massa saker de senaste dagarna men det har inneburit en hel massa ord. Jag försvinner helt in i berättelsen. Så mycket att jag kommer på mig själv med att skriva i jag form, när det är som mest intensivt, fast det inte är den formen jag valt . Jag blir min huvudkaraktär. Det är helt galet och samtidigt helt fantastiskt. Trots att jag skrev så vansinnigt igår, och att jag bara fick ihop två timmar idag också, så blev det 1346 ord idag. Nu ska jag krama barnen godnatt.

Wow, what a ride!

I dag fick jag tid att skriva i två timmar. 2597 ord. Var kom de ifrån? Det är som om jag har flera liv inom mig. Liv som bara väntar på att få komma till tals. Historier som bara legat och väntat på att bli berättade. De kan inte komma ut fort nog. Fingrarna far omkring på tangentbordet som oljade blixtar. Det medför en oändlig mängd irriterande stavfel. Som jag måste ändra. Skapar irritation i berättaren. Framåt. Framåt. Nu är jag helt slut. Känner mig helt urlakad. Använd. På ett otroligt bra sätt. Det är som om jag varit drogad och sedan kommit ur ruset. Darrig och varm. Medvetandet återkommer långsamt. Verkligheten tar åter plats. Nu måste jag säga godnatt till barnen. Tur att jag har en sådan förstående man när jag hamnar i en helt annan värld. Och så har jag underbara barn. Nu måste jag pussa på dem en stund.

Skrivrus

Igår fick jag skriva i ett par timmar igen. Det blev 1253 ord. Det var helt sagolikt. Jag tror att de flesta som skriver känner igen sig i det totala ruset. Hettan i ansiktet. Kroppen som lättar. Fingrarna som dansar på tangentbordet. Orden som leker kurragömma med tankarna. Och lyckan när de hittar varandra.

Den här musiken beskriver så perfekt känslan som jag har när jag skriver. Den är fantastisk om man behöver skapa ett driv i skrivandet. Det är som en hel roman i ett enda musikstycke. Detta är vad som får mina ord att komma till mig som i ett rasande vattenfall. Vad lockar fram era ord?