Bara ett barn

Jag har läst Bara ett barn av Malin Person Giolito. Det är en bok som inte är helt lätt att läsa. Här finns det som jag avskyr mest i hela världen. Barn som far illa hos vuxna som inte ska komma i närheten av barn överhuvudtaget. Det värsta maktmissbruk jag överhuvudtaget kan tänka mig. Tårarna kommer, absolut! Eftertanken likaså. Jag har sedan tonåren, långt innan jag ens hade en tanke på att få egna barn, argumenterat för barns rätt över vuxnas rätt. När jag var i femtonårsåldern diskuterade jag detta med mina vänner. Ska man omhänderta barn som far illa hemma? JA, sa jag. De vuxna är just det, vuxna! Om de inte kan hantera sin situation så att barnen i deras närhet har det bra så har de förbrukat sin rätt till att ha barnen i sin närhet just då. Alla ska ha rätt att hitta tillbaka, men tills dess ska barnen tas om hand av någon annan. Så tyckte jag då. Det var bara jag som tyckte så. Mina vänner tyckte synd om föräldrarna som hade det jobbigt. Det gjorde jag också, absolut. MEN inte på barnens bekostnad. Att få leva med barn är en gåva, ingen rättighet. Jag tycker precis likadant idag även om jag idag ser bilden ur ett mycket vidare perspektiv. Jag skulle välja barnets rättigheter, över den som är vuxen, i ett ögonblick.

Kanske har jag berättat för mycket om bokens handling genom min analys. Jag hoppas inte det, för detta är en väldigt bra bok. Spännande och upplysande. Den skapar eftertanke och empati. Och en hel del tårar.

Alex är ett jobbigt barn. Vet vi inte alla numera, att de flesta jobbiga barn har en berättelse som de behöver få berätta. Alex får inte möjlighet att berätta, utan får bära sin tunga hemlighet utan hjälp. Ända tills den dagen någon inte längre orkar blunda. Här berättas om barns utsatthet. Deras totala beroende av vuxna i deras närhet. Komplexiteten i att hjälpa ett barn som fortsätter att vara lojal mot sina föräldrar under alla omständigheter. Hur hjälper man ett barn som inte förmår att hjälpa sig själv.

Läs den, gråt en skvätt och våga sedan ha ögonen öppna. Låt inget barn vara ensam.

Karlskrona i mitt hjärta

Efter Landskrona och Ystad så åkte vi vidare till Karlskrona och Dragsö camping. Jag växte upp i Karlskrona, flyttade dit när jag var 5 år och bodde där tills jag flyttade med min blivande make till Uppsala när jag var 21 år. Det är en vacker sommarstad. Det tyckte jag då och det tycker jag nu mer än någonsin.

Havet omringar staden och finns ständigt närvarande. Där föddes en livslång kärlek till havet och också min önskan om att leva vid havet.

Trots att livet under uppväxten går berg-och dalbana och ständigt upp och ned så kände jag alltid närvaron av allt det vackra. Den magiska stämningen som finns vid havet var aldrig självklar men älskad och inbäddad djupt in i mitt hjärta.

Allt såg jag inte då. Mycket var bara självklart. Men aldrig havet. Aldrig måsarna som som seglade över mitt huvud tidigt om våren och skvallrade om att sommaren var på väg.

En hel del har förändrats med åren, som har blivit ganska många sedan jag flyttade. Ganska mycket känns ovant och nytt men på ett positivt sätt. Jag är glad för varje förbättring som gör att Karlskrona får visa sig från sin allra bästa sida.

Att få cykla tidigt från jobbet till en klippa för en eftermiddag i solen en härlig sommardag var en "fattig" flickas oändliga rikedom. Mina vänner hade åkt till Italien och själv var jag tvungen att jobba eftersom jag var den enda som hade flyttat hemifrån till egen lägenhet. Jag kan inte minnas att jag kände någon avund. Mina val var mina. Visst saknade jag mina väninnor men livet var ljuvligt och helt på mina villkor.

På Piraten tillbringade jag och mina bästa vänner många kvällar och nätter. Ett diskotek som fortfarande, efter alla år, har kvar samma skylt. Nostalgin sköljer över mig som ett glädjens vattenfall. Här blev jag kär på riktigt för första gången. Karlskrona var på den tiden överfylld av militärer av alla de slag. Känslor flödade och hjärtat brast väl några gånger. Men lyckan och glädjen över allt jag fått uppleva där överskuggar alla andra känslor.

Det är en minnenas resa jag gör varje gång jag är här. Dragsö camping visade sin allra bästa sida och det tropiska vädret gjorde vistelsen magisk. Det sena kvällsbadet i solnedgången kommer att finnas i familjens minne länge, länge. Vattnet osannolikt varmt och så vackert att det kändes overkligt.

Trots att det känns som min stad och ändå inte längre, så upplever jag nya saker vid varje besök jag gör här.

Solnedgången tar andan ur mig varje gång.

På campingen anordnades det utomhusbio en gång per år och vi fick uppleva den i årets fantastiska väder. På en stor parkering satt vi i medhavda stolar. Värmen och solnedgången följdes sedan av "Sommaren med Göran". Oj, vad jag skrattade. Mina ögon drogs ändå då och då till sidan där ljuset gjorde en fantastisk silhuett över havet.

Den sista natten vi var där kom så det första regnet följt av åska som dundrade över våra huvuden. Regnet öste ner och vattnet rann som små bäckar mellan husbilar, husvagnar och tält. Förutom åskan, som jag kan vara utan, så tycker jag att smattrandet av regn på taket är rogivande. Innan det var dags att åka vidare så hade solen redan börjat tränga igenom molnen igen.

En inte så lång långfredag

Förr var långfredagen lång och tråkig. Man fick inte göra något roligt alls. På tv:n gick det bara tunga dystra filmer. Jag tittade i tv-tidningen idag och kunde inte hitta en enda tung, dyster film. Man kunde inte gå på bio och allt var stängt. Man skulle känna sig lite dyster helt enkelt.

Mamma berättade om, när hon var ung, hur de öppnade järnvägskiosken i tio minuter när tåget stannade och sedan stängde de igen. De äldre var till och med sorgklädda, helt i svart.

Det finns egentligen inget kvar idag som påminner om min barndoms långfredag. Allt är som vilken annan dag som helst. Det är väl bra på sätt och vis även om jag tycker att man behöver dagar i stillhet och eftertänksamhet. Det kan man ju ha när som helst. Det gäller bara att se till att ha det. Att verkligen ta sig tid för det. Efteråt känner man sig mycket mer harmonisk i sin tillvaro.

Måtte jag bara få utvecklas;
bli tryggare, mera anspråkslös -
lugnare, varmare.

— Dag Hammarskjöld – 1905-1961