Livet går vidare

och jag vill leva det!

Eftersom jag är sjuk så följde jag minnesgudstjänsten i Oslo idag. Det var mycket vackert och mycket sorgligt. Jag vet inte varför, men det känns skönt att se maktens män visa sin sorg. Kungafamiljen i sorg. Det är som om de blir mer mänskliga då. Och det ger hopp.

Efter allt fruktansvärt som hänt, efter all sorg och alla tankar på rädslor som väcks runt ens egna barns väl och ve, så går faktiskt livet vidare. Att livet fortsätter måste vara fruktansvärt svårt att förstå för de föräldrar som mist sitt barn. Att allt verkligen fortsätter precis som vanligt. Men för oss andra är det så, och måste vara så. Själv vill jag leva ännu mer. Ännu närmare mina barn. Min familj. För man vet aldrig när livet förändras, och allt plötsligt tas ifrån en. Det enda man KAN göra är att leva livet fullt ut och inte låta småsaker få förstöra det. Det finns alldeles för många stora svåra saker för det.

Jag är fortfarande sjuk. Tillsammans med mina killar. Vi hostar så det står härliga till. Jag tycker inte om att vara sjuk själv när barnen är sjuka. Sjuka barn behöver sin mamma. Samtidigt behöver vi inte längre vara rädda för att vara nära, i rädsla över att smitta varandra. Nu kan vi mysa och kramas igen. Och hosta.

Som jag sa förut så såg jag inte mycket av Öland men tänkte dela med mig av de få trevliga synintryck jag fick.

Några kor rusade plötsligen förbi framför husbilen.

De här tog jag när jag skulle försöka mig på en promenad. Några futtiga meter kom jag innan jag fick vända. Men vackert var det.

I övrigt så regnar det och regnar och regnar. I slutet av veckan ska vi åka iväg till underbara västkusten och jag håller tummarna för att vi ska få lite avslutande härligt semesterväder.

En väldigt speciell dag

Idag är det lillkillens 5-årsdag. Det är speciellt när minstingen fyller år. Man kan liksom inte fatta var alla år tar vägen. Var det inte helt nyss han föddes? Alldeles nyligen som jag vaggade honom i min famn. Nu är han en stor liten kille. En som börjar hitta sin egen väg i världen. Han älskar sin mamma och kan bara tänka sig att gifta sig med henne. Han är mysig och go och talar varje dag om att han älskar sin mamma. Han är stor och tuff och gillar alla sporter. Han är eftertänksam och kommer med många tänkvärda funderingar. Han vill komma ikapp i allt som hans storasyskon gör. Han är den bästa lilla killen man kan tänka sig.

Idag fick han sitt efterlängtade basebollset som hans snälla moster skickat efter ända ifrån Frankrike efter som det inte är någon stor sport i Sverige. Knappt någon sport alls i Sverige. Han fick spel och filmer och ett eget riktigt fiskespö som fisketokiga morfar köpt. En boll såklart, den killen kan aldrig få för många bollar. Han är lika lycklig för varje ny boll han får. Och så en cool elbil, av mamma och pappa, som han längtat efter i flera år. Fast den kommer nästa vecka. Han fick en utskriven bild på den och blev överlycklig över den fina bilden, som han trodde var presenten, som han på en gång ville sätta upp på väggen. Jag tror knappt att han förstod att det snart kommer en riktig. Det gör inget för han var mer än nöjd med sin dag. Då kommer det en extra överraskning snart som bonus. Och alla tänderna är fortfarande kvar. Det är lycka!

Nu har gästerna gått och min födelsedagskille har valt film. Dags för mys!

Grattis mitt älskade barn!

Bara ett barn

Jag har läst Bara ett barn av Malin Person Giolito. Det är en bok som inte är helt lätt att läsa. Här finns det som jag avskyr mest i hela världen. Barn som far illa hos vuxna som inte ska komma i närheten av barn överhuvudtaget. Det värsta maktmissbruk jag överhuvudtaget kan tänka mig. Tårarna kommer, absolut! Eftertanken likaså. Jag har sedan tonåren, långt innan jag ens hade en tanke på att få egna barn, argumenterat för barns rätt över vuxnas rätt. När jag var i femtonårsåldern diskuterade jag detta med mina vänner. Ska man omhänderta barn som far illa hemma? JA, sa jag. De vuxna är just det, vuxna! Om de inte kan hantera sin situation så att barnen i deras närhet har det bra så har de förbrukat sin rätt till att ha barnen i sin närhet just då. Alla ska ha rätt att hitta tillbaka, men tills dess ska barnen tas om hand av någon annan. Så tyckte jag då. Det var bara jag som tyckte så. Mina vänner tyckte synd om föräldrarna som hade det jobbigt. Det gjorde jag också, absolut. MEN inte på barnens bekostnad. Att få leva med barn är en gåva, ingen rättighet. Jag tycker precis likadant idag även om jag idag ser bilden ur ett mycket vidare perspektiv. Jag skulle välja barnets rättigheter, över den som är vuxen, i ett ögonblick.

Kanske har jag berättat för mycket om bokens handling genom min analys. Jag hoppas inte det, för detta är en väldigt bra bok. Spännande och upplysande. Den skapar eftertanke och empati. Och en hel del tårar.

Alex är ett jobbigt barn. Vet vi inte alla numera, att de flesta jobbiga barn har en berättelse som de behöver få berätta. Alex får inte möjlighet att berätta, utan får bära sin tunga hemlighet utan hjälp. Ända tills den dagen någon inte längre orkar blunda. Här berättas om barns utsatthet. Deras totala beroende av vuxna i deras närhet. Komplexiteten i att hjälpa ett barn som fortsätter att vara lojal mot sina föräldrar under alla omständigheter. Hur hjälper man ett barn som inte förmår att hjälpa sig själv.

Läs den, gråt en skvätt och våga sedan ha ögonen öppna. Låt inget barn vara ensam.