.

.

måndag 21 november 2011

Ett spinnande i huvudet


gjorde mig vaken trots att jag var supertrött i morse. Vad gjorde min hjärna så tidigt på morgonen egentligen. Ingen annan del av kroppen var redo för att vakna. Jo, den hade börjat fundera över omslagsbild på första manuset. Det var en bra idé, det ska jag erkänna, men varför så tidigt och under den tid som jag annars sover som bäst. Nu är tanken igång i alla fall. Jag vet hur jag vill att min framsida ska se ut och jag tänker jobba lite med den om det blir dags för egenutgivning. Joannas mod och tro på sin egen förmåga, har hjälpt till att starta den tanken. Att faktiskt göra sitt eget omslag. Den tanken hade aldrig korsat mitt sinne innan hon helt sonika gjorde ett fantastiskt omslag till sin bok själv. Kanske fungerar det inte alls för mig, men jag tänker försöka i alla fall. Början gick väl sådär, när jag tog mig an Photoshop för ändamålet. Tålamodet var inte på topp idag, och tålamod måste man ha när man ska mixtra med bilder där. Vi har tränat ett och annat inte så barnvänligt ord här i arbetsrummet idag kan man väl lugnt säga. Så jag har egentligen inte kommit någonstans än, men är det något jag är så är det envis, så jag tar nya tag imorgon igen. Många gånger har jag suttit med till synes omöjliga uppgifter framför mig. Jag har svårt, för att inte säga omöjligt, att ge upp om det är något jag verkligen vill lösa. Så jag ger mig inte innan jag kommit längst ner i botten bland smulor av möjligheter, som jag sedan, ibland mycket mödosamt, bygger ihop till en färdig lösning. Att ge upp är liksom inte min grej.

Den absolut mest mödosamma och viktigaste av dem, var när jag vid 40+  fick veta att jag hade en annan pappa än mina syskon. Jag var ju helt enkelt tvungen att hitta honom.  För mig fanns inget annat. Ytterst få saker fick jag veta, på min väg att hitta honom. Att han ursprungligen var från Ungern, staden och området han bodde i på 60-talet, att han spelade gitarr, att hans intressen var fotografering och sport. Inget namn utan bara ett smeknamn. That´s it! Nål i en höstack var bara förnamnet. Inte ens släktforskaren trodde på att det var möjligt att hitta honom med så lite information. Själv började jag söka under varje liten sten och i varje möjlighet som jag överhuvudtaget kunde komma på. Och hittade honom :D  Trots det så fick jag aldrig träffa honom, eftersom han dog redan när jag var 16 år, alltså många år tidigare. Han fick aldrig veta att jag fanns. Nu träffar jag hans andra två barn, mina halvsyskon, regelbundet. Jag har genom dem fått veta vem han var. Jag har fått se bilder och filmer på honom. Jag vet att han var en god människa som skulle ha velat veta att jag fanns. Tack vare hans änka, som även hon har tagit oss, vår familj, till sitt hjärta. Hon ser honom i mig och inget kan göra mig stoltare. Jag hittade mina rötter och en bit av mig själv, som jag hade saknat i många år. Jag kände tidigt i livet på mig att jag inte riktigt hörde hemma där jag hade hamnat. Men jag hittade vad som saknades. Jag hittade en av de viktigaste pusselbitarna i mitt liv. Det är värt allt sökande och den mödosamma vägen dit. Min pappas närhet har jag känt runt mig i många år nu, så jag tror faktiskt att han vet nu, trots allt.

14 kommentarer:

  1. Men wow, vilken historia! *Snyftar lite här framför datorn*

    SvaraRadera
  2. Håller med Hanna...

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  3. Oj, ja...vilken historia..
    Viktigt att hitta sina rötter;)

    Kram♥
    Adela

    SvaraRadera
  4. Åh....skriv en bok om detta!!! En lika sorglig som stärkande berättelse som griper tag bara genom detta inlägg på bloggen! (Eller det kanske du redan har...fniss, fniss)

    SvaraRadera
  5. Även jag fällde en tår här. Så starkt skrivet, och så modigt av dig att berätta så här på bloggen. Det grep tag i mig när du skriver att du känner din pappas närhet, för jag känner av mina föräldrar ibland också. Jag vet att de kommer på besök och hälsar på mig ibland för att se hur jag och barnen har det...

    Det känns skönt att veta att de finns där för en, även om de inte finns i livet längre.

    Kram

    SvaraRadera
  6. Snyft, det går inte att kommentera hos dig!!!! Jag skrev SÅÅÅ långt!

    SvaraRadera
  7. Jag får försöka igen då och skriva det jag skrev från början men det blir inte samma sak alls, för nu skriver jag bara. Förut grät jag flera gånger medan jag skrev...

    Jag fick börja med att hämta hushållspapper för att ens kunna se tangentbordet.

    Redan när jag började läsa inlägget blev jag rörd eftersom du skriver om mig och att du vågat börja ge dig på ditt egen bokomslag. Det gjorde mig så glad!

    Sedan kom delen om din pappa - snyft! Så himla fint och känslosamt skrivet. Om de tär så du skriver i din roman förstår jag att du gråter själv när du läser, för du lyckas verkligen beröra.

    Så skönt att du fått kontakt med den delen av dig själv/din släkt så du kan bli hel. Det tror jag är väldigt viktigt för en människa.

    Blöt kram!

    SvaraRadera
  8. Goaste, envisa Anneli - du är så kreativ:-)

    För mig blev det ingen överraskning att du berättade om din pappa, du har snuddat vid det för länge sedan i ett inlägg. Minns du?
    Däremot blev jag mycket berörd av att hans änka och barn tagit emot dig i sina liv - vilken tröstegåva att förvalta:-) Att du ändå har fått lära känna honom genom dem, det värmer även i mitt hjärta<3

    Tre av mina kusiner (kvinnor i samma familj) "fick" en storebror när deras pappa (min farbror)dog. De har känt till honom något år nu. Och jag fick en kusin till - men jag har inte träffat honom, vet inte ens om han känner till mig. Det viktigaste känns som att de får träffa varandra i första hand - sedan jag.

    Lycka till med omslaget:-)

    Kramar

    SvaraRadera
  9. Vilken spännande historia du har! Envisheten räcker långt i sånda sammanhang :) Jag är imponerad att du lyckades hitta din fars familj så där! Kunde du göra det, kan du allt!

    SvaraRadera
  10. Vilken fin historia Anneli, vad fint att du delar med dig till oss.
    Du är en fantastisk inspiration, med din envishet och öppenhet.

    SvaraRadera
  11. Vilken jättefin historia du har. Och sorglig... Tack för att du delade den med oss!

    SvaraRadera
  12. Hanna:
    Vad gullig du är!
    Kram! <3

    Pennelina:
    Tack fina du!
    Det gick så bra som det var möjligt!
    Kram! <3

    Adela:
    Det är verkligen viktigare än vad jag trodde att det skulle vara.
    Kram!

    Caroline:
    Tack! :)
    Det kanske jag gör någon gång, men inte ännu!

    Nina:
    Tack snälla du!
    Visst är det härligt att få känna en närhet till dem som inte finns hos oss längre. Tryggt på något sätt :)
    Kram!

    Joanna:
    Skönt att du kom fram till slut :)
    Oj, det var inte meningen att få dig att gråta :) Du inspirerar otroligt mycket med ditt mod och din positiva livssyn som jag tycker så mycket om.

    Kanske är det för att jag använder verkliga känslor i mina fiktiva berättelser som jag faktiskt får mig själv att gråta när jag skriver :)

    Att hitta alla pusselbitar som har betydelse för ens eget liv är otroligt viktigt. Man får liksom hela bilden klar först då.

    Kramar!

    Ebba:
    Tack sötaste du! :)

    Jag vet att jag har berättat om det här förut, men tanken slog mig idag och jag kände att jag ville berätta vidare om den händelsen som innebar en viktig vändpunkt för mig i mitt liv. Den där jag hittade mig själv på riktigt.

    Jag tror att det är fler än vi kan ana som har liknande berättelser ur livet.

    Kramar!

    Trillingnöten:
    Tack snälla du!
    Envishet räcker otroligt långt :)

    Andra intryck:
    Tack gulliga du!
    Ibland är det skönt att få dela med sig! :)

    Susanne:
    Tack snälla du!
    Fast den är ju inte bara sorglig som tur är :)

    SvaraRadera