Mitt fåfänga jag

har märkt att ögonfransarna har blivit mindre täta och inte lika långa som de varit. En ovälkommen åldersrelaterad företeelse förmodligen. Nåja, när jag shoppade sist så sprang jag på ett serum som säger sig kunna råda bot på detta. Det måste jag ju såklart testa.

Jag pratade med kvinnan i affären som tyckte att det verkligen fungerar. Själv använde hon en annan sort som var bättre, men också mycket dyrare. Jag bestämde mig för att testa den billigare varianten, eftersom jag inte tänkt mig mirakellånga fransar, även om sådana inte heller skulle sitta fel : )  När jag kom hem bläddrade jag i någon tidning där de hade ett test på sådana serum, är inte det typiskt, och det jag köpt fick det absolut sämsta betyget. Jag har i alla fall provat i några dagar och jag vill i alla fall inbilla mig att ögonfransarna blivit aningen tätare och längre. Fast jag ska nog köpa den dyrare varianten efter den här trots allt, för jag vill gärna ha tillbaka mina ögonfransar så som de såg ut för några år sedan.

Ålder är bara en siffra

visst är det så?

Det måste vara så för jag har inte hängt med alls när alla år tickade förbi och jag hamnade här. Men, men, accept and move on! Det är ju inte åren i ditt liv som spelar någon roll, utan livet i dina år. Och just nu känner jag verkligen att jag lever : D

Annars har jag pysslat med recept inför den kommande buffén. Det börjar bli dags att förbereda mat för ett trettiotal människor. Sedan behöver vi ordna en present till den kommande konfirmanden. Dricka har vi ju redan ordnat : D  En inbjudan till kommande fest i september ligger närmast på att-göra-listan nu. Man måste ju bjuda i god tid så att så många som möjligt kan komma. Och så ska jag laga massor av mat förstås.

Fast först kommer det en midsommar som vi har bestämt får bli lugn i år med bara vår familj. Vi ska bara mysa och ha det riktigt lugnt och härligt. Hoppas jag!

Det finns fler än jag som undrar lite över det här med sångerna man sjunger när man dansar runt midsommarstången. Kanske får vi aldrig några riktiga svar på det, men funderandet kan vara nog så roligt.

Det är jag

och Nöt-Crèmen : D

Livskris

eller kanske dags för eftertanke.

Jag har upplevt min allra första ålderskris fast jag tror inte att det har så mycket med ålder att göra som med att se sin egen dödlighet i vitögat. Jag fyller 50 år i år och tanken är helt omöjlig att ta in. Jag är inte där i mitt sinne än på långa vägar. Det började med att vår kanin dog och så allt sorgligt som händer med alla fina människor här bland bloggarna. Sedan föll jag handlöst. Jag blev handlingsförlamad av rädsla. Rädslan att något ska hända med de som står mig närmast, det känns helt omöjligt att kunna överleva. Så min egen dödlighet. Att ha vandrat på den här jorden i mer än halva livet. Det var ju nyss som jag var ung och hela livet låg framför mig. Och tiden som rusar förbi, hur ska jag hinna med allt roligt jag vill göra.

Sedan vår tid på Mallorca har jag levt med ett lätt hjärta och allt verkade möjligt och fullkomligt underbart. Det kändes som om inget skulle kunna gå fel. Kärleken till min familj var oändlig. Inget kunde kuva min tro och mitt hopp. Refuseringarna rann av mig som vatten på en gås, det var som om jag visste att jag till slut skulle nå fram i alla fall. Det var bara min väg att vandra.

Jag vet fortfarande inte vad som hände. Först fick familjen ett besked som förändrade hela vår framtid. Det gick ändå att leva med för vi hade varandra och det är alltid viktigast. Sedan kom den långa jobbiga sjukdomen, fler refuseringar och så vår kanin som dog. Världen tycktes dränka mig i sorg. Jag bestämde mig för att bara vara en stund. Min älskade familjen bar mig. En del små saker förändrades och jag förundras över dem varje dag. Långsamt började livet återgå till det vanliga igen. Kraften kom tillbaka.

Jag är fortfarande precis den jag är oavsett vilka siffror man sätter på mitt liv. Det slutar alltid med att leva det liv man har på absolut bästa sätt. Att hitta glädje, harmoni och att leva i kärlek. Det är allt!

Kort glädje

Ibland får man uppleva den. Glädjen. Just den här glädjen gäller ålder. Under samma vecka fick jag vara både ung och gammal. Här går det undan i svängarna.

Först var det en klasskompis till min dotter som var så trevlig när jag skulle hämta dottern i skolan. Lillkillen var med och den här klasskompisen kom fram och började prata. Hon tyckte att lillkillen var så söt. Jag fick svara på många frågor. Hon undrade om vi inte borde skaffa ett barn till, nu när vi bara har en flicka. Hon tyckte att en flicka var för lite, och dessutom orättvist. Hon undrade hur gammal jag var och blev chockad av mitt svar :) Du ser ut som 29, sa hon när hon hämtat sig något. Ops! Ja, det var ju onekligen ett tag sedan jag var 29, så jag blev lycklig som attan. Den klasskompisen gillar jag. Jag gick med spänstiga steg hemåt, tillsammans med dottern

Några dagar senare var jag och hämtade min näst yngste i skolan. Jag stod utanför klassrummet under tiden som de plockade undan efter sig. När han kom ut och jag kramade honom kom en flicka fram och frågade i förbigående om jag var hans mamma. Ja, sa han. Fin mamma, sa hon. Inte illa tänkte jag :)

Men man får inte vara glad länge. Nästa gång jag hämtade min näst yngste, så kom en annan liten tjej fram och frågade om jag var hans mormor. Tjohejdu! Den satt mitt i medaljongen!

Nej, jag är inte särskilt åldersfixerad egentligen. Man är den man är, där man är, hur man än försöker att ändra på det. Självklart vill jag se ung ut så länge som möjligt och ålderskrämpor kan jag definitivt vara utan. Men annars ser livet ut som det gör. Ungdomen är en mycket kort tid av ens liv. Medelåldern är fantastisk, då slipper man alla jobbiga saker som man måste gå igenom som ung. Mognad anser jag är mycket roligare än ungdom. Och mycket, mycket enklare.