En stor del av min lycka

finns bland orden. Det är en euforisk känsla att få dyka ner i berättelsen och skapa liv.

Jag är lyckligt lottad som får hålla på med det jag älskar. Även om själva utgivningen fortfarande dröjer ett tag till.

Det är mycket sorg i mitt första manus och det är sådana delar som jag läst igenom idag. Det där med att jag skriver om mina värsta rädslor var helt uppenbart idag. Något värre kan jag faktiskt inte ens föreställa mig. Det innebär såklart att skrivmusiken är sorglig för att fördjupa känslan ännu mer.

Dagens sorgliga redigeringsmusik är Olafur Arnalds Lost Song. Han gör den absolut vackraste sorgliga musik som finns tycker jag.

Lite om sorg

och ett mammahjärta som gör ont.

Igår när äldsta sonen skulle städa buren till sitt älskade djur, hamstern Puff, låg han livlös men andades väldigt lätt. Jag hörde sonens panik och han tog upp Puff och lät honom ligga i en varm handduk. Och han hoppades och hoppades att han skulle vakna upp och vara vanliga pigga Puff igen. Jag ringde veterinären som var ganska övertygad om att han var döende och att allt de kunde göra var att avliva honom. Så jag fick förbereda sonen för vad som skulle komma. Inte lätt och det gjorde ont, både i honom och mig. Sonen satt med Puff och klappade honom ända tills han tog sitt sista andetag. Då brast det och tårarna kom.

Sonen älskade verkligen det lär lilla djuret och kom hem då och då på rasterna för att vara med Puff en stund. Han skötte honom så fint och tyckte om att ha honom runt sig när han läste läxan. Nu är det tomt i hans rum och det känns dystert för oss alla men framför allt för honom. Det är otroligt vilken stor plats ett djur tar i en familj och vad tomt det blir när de är borta. Och barnens tårar och sorg gör oändligt ont i mig.

På natten låg Stella, som vår lilla misse nu heter officiellt, hos sonen. Hon stannade hos honom hela natten. Jag tror att det var väldigt skönt för honom att få ha henne nära just då. Själv fick jag umgås med alla jobbiga tankar som det för med sig att förlora något. Att veta hur föränderligt och förgängligt livet kan vara. Mina tankar spinner vidare i det otänkbara att det skulle hända mina barn något, hur omöjligt det känns att överleva något sådant. Även småkillarna fick sådana tankar. Vad händer när man dör och när ska vi dö? De grät båda två och hade lite svårt att somna på kvällen. Och jag behöver krama mina barn extra mycket och extra länge.

Livskris

eller kanske dags för eftertanke.

Jag har upplevt min allra första ålderskris fast jag tror inte att det har så mycket med ålder att göra som med att se sin egen dödlighet i vitögat. Jag fyller 50 år i år och tanken är helt omöjlig att ta in. Jag är inte där i mitt sinne än på långa vägar. Det började med att vår kanin dog och så allt sorgligt som händer med alla fina människor här bland bloggarna. Sedan föll jag handlöst. Jag blev handlingsförlamad av rädsla. Rädslan att något ska hända med de som står mig närmast, det känns helt omöjligt att kunna överleva. Så min egen dödlighet. Att ha vandrat på den här jorden i mer än halva livet. Det var ju nyss som jag var ung och hela livet låg framför mig. Och tiden som rusar förbi, hur ska jag hinna med allt roligt jag vill göra.

Sedan vår tid på Mallorca har jag levt med ett lätt hjärta och allt verkade möjligt och fullkomligt underbart. Det kändes som om inget skulle kunna gå fel. Kärleken till min familj var oändlig. Inget kunde kuva min tro och mitt hopp. Refuseringarna rann av mig som vatten på en gås, det var som om jag visste att jag till slut skulle nå fram i alla fall. Det var bara min väg att vandra.

Jag vet fortfarande inte vad som hände. Först fick familjen ett besked som förändrade hela vår framtid. Det gick ändå att leva med för vi hade varandra och det är alltid viktigast. Sedan kom den långa jobbiga sjukdomen, fler refuseringar och så vår kanin som dog. Världen tycktes dränka mig i sorg. Jag bestämde mig för att bara vara en stund. Min älskade familjen bar mig. En del små saker förändrades och jag förundras över dem varje dag. Långsamt började livet återgå till det vanliga igen. Kraften kom tillbaka.

Jag är fortfarande precis den jag är oavsett vilka siffror man sätter på mitt liv. Det slutar alltid med att leva det liv man har på absolut bästa sätt. Att hitta glädje, harmoni och att leva i kärlek. Det är allt!

Paus

något jag aldrig trodde att jag skulle behöva utala på den här bloggen. Jag älskar att skriva och bloggen är en stor del av mig nu. Det är så mycket som är tungt just nu. Underbara Joanna som råkat ut för en djup och fruktansvärd sorg som ska bearbetas, fina Nina som förlorat båda sina föräldrar och ständigt lever med den sorgen, Lilja som fick känna av livets skörhet för ett ögonblick idag. Och jag själv som ramlat ner i något som jag inte ens kan förstå själv, och jag kämpar med att ta mig tillbaka upp. Jag har inget upplyftande hopp att dela med mig av, inga skrivtips, ingen styrka. Därför tar jag en paus för att samla kraft och vara nära min familj. Livet är skört och jag vill vårda det på bästa sätt just nu.

Jag kommer säkert att sakna er alla så att det gör ont, men tills vidare så tar jag en paus. Jag tittar in hos er alla då och då för att få veta hur ni har det. Tack för alla era tankar som fått mitt hjärta att smälta och mina tårar att flöda. Så mycket omtanke är ren balsam för själen. Vi ses snart igen!

Och en refusering

uppe på allt. Från ett av favoritförlagen den här gången. Nej, en olycka kommer sannerligen inte ensam. Just nu har jag inte kraft eller tro på någonting. Jag skriver inte bättre i det dystra, jag skriver inte alls. Har inget styrka som håller mig kvar i hoppet. Inte nu. Och ändå gnistrar det en liten diamant i tanken. Jag ska skriva en sagobok om Ellie! Kanske finns det lite hopp kvar inuti mig ändå. Jag hoppas det. Jag måste ju skriva, det är det jag gör!

Det svåraste

är att jag inte kan sluta klandra mig själv. Jag måste bara skriva av mig för att se om det kan hjälpa mig att komma vidare. Jag vet mycket väl att det finns tusen saker i världen som är värre, men i min värld är det ändå tungt. I mitt huvud ekar det hela tiden, tänk om, tänk om. Tänk om jag missade något, om Ellie inte fick tillräckligt med mat, vatten, hö. Tänk om hon var sjuk och jag missade det, när jag själv låg sjuk inne. När vi köpte henne så fick jag ett liv i mina händer och det plågar mig att inte vara säker på att frånvaron av mina händer gjorde henne illa. Det är något jag inte vet hur jag ska leva vidare med. Det ligger väl i min personlighet att inte ge mig själv tillåtelse att inte alltid klara att göra allt perfekt. Att alltid vara hårdare mot mig själv än jag någonsin skulle vara mot någon annan. Så jag har hamnat i ett mörkt hål där jag inte kan uppbringa tillräcklig kraft att ta mig upp. Utanför köksfönstret gapar platsen tom där Ellies bur stod. Maken var snäll och tog bort den fort för att vi skulle slippa påminnas, men en tom plats är lika illa. Tomhet skapar lika stor saknad. Jag har gråtit med barnen och dottern gråter både morgon, kväll och däremellan. Hon chattar från skolan och vill nog helst hem. Jag behöver verkligen ta mig upp nu, behöver hjälpa henne läka. Jag har gjort en liten minnesplats över Ellie på hyllan på öppna spisen med Ett foto på Ellie och ett ljus med en ängel på. Jag tror att dottern tycker mycket om det.

Jag har en stor tilltro till andlighet och känner ständigt närvaro från dem som inte längre finns bland oss. På kvällen när jag ska sova så gråter jag en stund och vill helst inte stänga ögonen, samtidigt som jag vill sova för att sluta tänka. Men det konstiga är att när jag blundade den första kvällen så kände jag att någon ville visa mig glädje och ro. Jag såg en äng med färggranna kaniner som glatt skuttade omkring. Det strålade runt dem som om de levde mitt i regnbågen. Jag kände att något ville ta sig fram till mig, en ro fyllde mig och jag somnade lätt i sinnet och ändå så vaknar jag på morgonen med samma oro som fyllt upp min värld förut. Det är som om jag inte kan förlåta mig själv, för något som jag inte vet vad det är. Jag är kanske överkänslig, eller rättare sagt, jag vet att jag är känsligare än andra. Jag överbeskyddar allt i min närhet, kanske är det därför jag inte kan låta bli att fylla upp mig själv med plågsamma tankar om jag kunde ha gjort mer.



Så hamnar vi där igen, att det inte alls anses ok att som vuxen människa reagera så starkt när det gäller ett litet djur. Varför är det mer rätt att skaka av sig och gå vidare? Lättare är det ju definitivt, kanske är det därför så många gör det. Nej, jag gör det inte lätt för mig. Jag vill vara säker, säkrare än det egentligen är möjligt att vara.

Era kommentarer har lagt sig som balsam över hela min och dotterns själar. Ni har visat att det är ok att sörja på ett sätt som verkar omöjligt här i världen runt omkring mig. Förutom familjen förstås och maken som får leva med mina anklagelser mot mig själv. Jag vill bara säga TACK för att ni finns och för att ni förstår. Er omtanke utifrån cyberspace, strålar rakt in i mitt och dotterns hjärtan. Den betyder mer än något annat just nu.

När glädje byts mot sorg

På morgonen när jag vaknade så kom det ett litet stycke ord till mig som skulle in i ett av mina påbörjade manus. Jag skyndade mig upp för att skriva ner dem innan frukost. 79 ord blev det och jag hade tänkt fortsätta under dagen. Sedan gick jag ner i köket och tittade min vana trogen till kaninburen för att se om Ellie var ute. Hon låg i uteburen men jag blev orolig, som jag alltid blir när jag inte ser att hon rör sig, så jag gick ut för att kolla henne. Hon reagerade knappt, hon brukar snabbt och nyfiket vara framme när man kommer. Nu blev jag verkligen rädd och försökte att fånga hennes uppmärksamhet men jag kunde bara se små ynkliga rörelser. Dottern och jag försökte först få i henne lite vatten och sedan åkte vi så snabbt vi kunde till veterinären, som ligger nära oss. När vi kommer fram så vet jag nästan säkert att hon inte finns mer men fortsätter hoppas. Veterinären är så gullig och lyssnar på hennes hjärta som inte längre slår och jag börjar gråta. Dottern har gråtit hela tiden och jag vet att jag borde vara stark, men det höll bara inte. Söta, fina Ellie fanns inte mer. Hon blev nästan tre år och jag minns dotterns enorma lycka när vi överraskade henne med en kaninunge som var Ellie.

Så en dag som började så fantastisk är nu helt vänd i sorg. Dessutom kan jag inte låta bli att ha dåligt samvete, tänk om jag missat något som kunde ha räddat henne när jag varit så sjuk. Det gnager så i mitt inre och jag kan inte sluta gråta. Visst är det "bara" en kanin, men det var vår kanin, en härlig levande varelse som inte längre finns hos oss. Det finns liksom inget mer att säga idag! Vila i frid i din djurhimmel, söta fina Ellie!

Inlägget som kom av sig

Det är väl själva FAN att inte alla barn ska kunna få ha en fin och lycklig barndom, och att få vara ovillkorligt älskade.

När jag skulle göra mitt inlägg som jag längtat efter att göra så råkade jag först läsa på Aftonbladets sida och började gråta. Jag kunde inte sluta. Den ljushåriga lille killen påminner mig om mina högt älskade småkillar. Om all rädsla som följer i spåren som förälder. Om alla barn som far så fruktansvärt illa. Om barn som är utsatta och rädda. Om barn som dör ensamma och övergivna. Därför finns det inget annat inlägg att göra idag, än detta. Nu ska jag gå och krama mina barn.

Livet går vidare

och jag vill leva det!

Eftersom jag är sjuk så följde jag minnesgudstjänsten i Oslo idag. Det var mycket vackert och mycket sorgligt. Jag vet inte varför, men det känns skönt att se maktens män visa sin sorg. Kungafamiljen i sorg. Det är som om de blir mer mänskliga då. Och det ger hopp.

Efter allt fruktansvärt som hänt, efter all sorg och alla tankar på rädslor som väcks runt ens egna barns väl och ve, så går faktiskt livet vidare. Att livet fortsätter måste vara fruktansvärt svårt att förstå för de föräldrar som mist sitt barn. Att allt verkligen fortsätter precis som vanligt. Men för oss andra är det så, och måste vara så. Själv vill jag leva ännu mer. Ännu närmare mina barn. Min familj. För man vet aldrig när livet förändras, och allt plötsligt tas ifrån en. Det enda man KAN göra är att leva livet fullt ut och inte låta småsaker få förstöra det. Det finns alldeles för många stora svåra saker för det.

Jag är fortfarande sjuk. Tillsammans med mina killar. Vi hostar så det står härliga till. Jag tycker inte om att vara sjuk själv när barnen är sjuka. Sjuka barn behöver sin mamma. Samtidigt behöver vi inte längre vara rädda för att vara nära, i rädsla över att smitta varandra. Nu kan vi mysa och kramas igen. Och hosta.

Som jag sa förut så såg jag inte mycket av Öland men tänkte dela med mig av de få trevliga synintryck jag fick.

Några kor rusade plötsligen förbi framför husbilen.

De här tog jag när jag skulle försöka mig på en promenad. Några futtiga meter kom jag innan jag fick vända. Men vackert var det.

I övrigt så regnar det och regnar och regnar. I slutet av veckan ska vi åka iväg till underbara västkusten och jag håller tummarna för att vi ska få lite avslutande härligt semesterväder.

Plötsligt

Plötsligt händer det otänkbara för någon och våra egna vardagsbekymmer känns fruktansvärt små och obetydliga.

"Den ena dagen är man en lycklig människa och nästa dag är man något annat."

Mina tankar går till Malde och hennes familj.