En refusering och så ner i diket en liten stund

där jag inte tänker stanna.

Vi har efter det tunga beskedet i november försökt med alla medel att ta oss vidare och jobbar på det varje dag. Det går för det mesta bra men ibland faller vi och alla tvivel griper tag i oss igen. Kommer det verkligen att gå? Vi lyckades hitta en möjlig väg igenom, men den har fortfarande inte fullkomligt öppnat sig och kanske kommer den aldrig att göra det heller. Vi har nog börjat förbereda oss på det värsta igen, trots att det verkade så oändligt hoppfullt en stund. Fast det är inte alls likt mig, jag tror alltid på att det bästa kommer att hända. Tror på att tro. Fast just nu känns det lite som att livet har svikit mig ganska ordentligt. För det kom en refusering också såklart. Den här var från det sista förlaget jag har skickat mitt barnmanus till. Ibland känns det faktiskt som om det finns ett osynligt lock ovanför mig som jag bara inte kan ta mig igenom. Ett som tvingar mig kvar härnere och trycker ner mig varje gång som jag är på väg igenom. Det var inte så här det skulle se ut nu. Den bilden är en helt annan. Nu när jag har läst och gått igenom mina skrivna ord under dagarna i november (och länkat till mina inlägg då) så vet jag att det faktiskt bara beror på oss själva hur det kommer att gå. För vi är starka. Tillsammans är vi ostoppbara. När en dörr stängs öppnar vi bara en ny. Det finns oändligt många nya spännande dörrar längs vår väg genom livet.

Så jag avslutar detta inlägg med den musik som på hög volym tog mig igenom förra gången. Med en älskad familj och fantastisk musik går det att ta sig hur långt som helst. Och så DJ Tiesto förstås : )

En sådan där dag

Det har varit en sådan där dag då det inte känns riktigt bra. Det kryper i kroppen. En sådan dag som jag numera förstår bättre. Förr skapade den väldigt mycket ångest. Numera, efter att jag läst "Lyckoformeln, vad vetenskapen kan lära oss om lycka" av Stefan Klein, så förstår jag den mycket bättre. Jag har lärt mig att det troligen ligger i generna och att det helt enkelt är på det sätt som jag är. Jag blir lätt rastlös och är på många sätt en vandrare. Jag klarar inte av känslan av att vara framme. Vill hela tiden vidare.

I boken skriver Stefan Klein såhär:

"Människors behov av omväxling för att känna sig nöjda varierar. En är trogen företaget tills det är dags för guldklocka, en annan söker lyckan på olika ställen med några års mellanrum. Somliga bor hela livet i det hus där de föddes, andra flyttar från stad till stad. Ibland kan till och med semestermålet säga vilken typ av människor det rör sig om: hos den som år efter år förnöjd reser till samma semesterort, där det egna språket talas, torde nyfikenheten vara en svagare drivkraft än hos den som varje gång väljer alltmer avlägsna resmål. Man kan förvånas över människor som är helt annorlunda än en själv, men det är tämligen meningslöst att försöka ändra både på personer som föredrar invanda platser och personer som hela tiden söker sig till nya. Det är nämligen mycket troligt att det till stor del är medfött hur många nya retningar en person behöver i livet."

Jag har tyckt att jag varit annorlunda och konstig. Varför var jag inte bara nöjd med allt det fina jag hade. Det gjorde att jag mådde dåligt och blev deprimerad. Nu när jag vet vad det handlar om kan jag lättare hantera det. Nu försöker jag att följa min hjärnas önskningar och skapa en miljö där det finns omväxling så ofta som möjligt. Jag mår mycket bättre och har accepterat att det är sådan jag är.

Den franske diktaren Charles Baudelaire skrev:

"Man måste alltid vara berusad. Det är allt, det är det det gäller. För att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror och tynger er till jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt.
Men med vad? -Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag. Men berusa er!"

Kanske låter det något tungt med oket som tynger våra skuldror, men något ligger det i allafall i det. Livet är för kort för att ha tråkigt. Så jag håller nog med till viss del, om den viktiga berusningen. Att leva fullt ut och njuta så mycket man bara kan.