Det började

väl inte helt perfekt. Sov fyra timmar i natt och var ganska så avslagen idag. Och så är det ju så tyst här hemma under dagen. Det tar nog lite tid att komma in i vardagen igen. Att vänja sig av med allt ljud, alla röster och all närhet.

Jag maken och lillkillen tog en promenad i dag och då slog det mig att jag snart inte har något litet barn kvar. Jag har haft små barn hos mig i sexton år, så jag kan inte ens föreställa mig den känslan. Han är sju år nu och snart är han också stor. Det känns oändligt vemodigt. Hans fullkomliga kärlek, sådan som den bara ser ut när barnen är små. Jag kommer att sakna den. Fast det blir nog bra det också. Kärleken förändras, men jag känner den från mina barn hela tiden. Det är den bästa känslan! ♥

Jag har försökt jobba med mina manus. Mest tvåan. Jag går igenom den ännu en gång. Det måste ju bli lite bättre för varje gång. Jag hoppas på mer energi i morgon. Viljan är ju så stor så det måste ju gå att få igång hjärnan också.

Jag laddar med skrivinspiration. Hur skriver man en riktigt bra berättelse?

Lycka och vemod

Vilken helt underbar fest det blev! Jag och sonen samsades otroligt bra och rättvist om plats på den stora dagen. En födelsedagsfest och en konfirmationsfest, allt i ett. Alla var samlade och vi fick uppleva en helt underbar dag.

Jag vill tacka ur djupet av mitt hjärta för era underbara grattishälsningar, de värmer ända in i själen.

Att dela dag gick fantastiskt bra och en dag delad på två, blev en dag minst dubbelt så bra. En konfirmation som på många sätt är en start på det vuxna livet och en 50-årsdag som är en påminnelse om livets ändlighet
.

Och ändå utmynnar det i samma mening med livet. Rynkor ska bara visa var alla leenden och skratt har funnits. Och många skratt och leenden fick vi både jag, sonen och våra gäster uppleva på vår dag.

Lyckan i detta inlägg är självklar, men vemodet finns i att vi just sålt vår husbil. Samma dag som vår semester skulle ha startat så kastas allt upp i luften och vi får tänka om. Husbilen som varit till salu i två säsonger redan, och ändå när faktum väl är här så är känslorna överallt. Tänk att det finns så mycket minnen i alla ägodelar man har och trots att man faktiskt vet att man måste skiljas, så är det inte särskilt lätt. Men nu vänder vi blad och gör nya planer och det finns ingen som vet vilka vägar det livet kommer att ta.

Missförstå mig rätt

Jag tycker väldigt mycket om sommaren av många olika anledningar. Härliga varma sommarnätter. Alla lever upp och blir gladare. Man har en lång, skön, avkopplande semester. Det är lätt att tycka om sommaren.

Hösten älskar jag därför att man slipper att vara så mycket. Man kan gå in i sin vardag och mysa. Tända ljus och sitta inne och kura med en bra bok. Det finns inte mycket som slår en vacker höstdag i skönhet.

Min invändning mot att sommaren håller på att ta slut är därför enbart att tiden går så fort. Kanske känns det som om sommaren försvinner fortare för att man gör så mycket då. Kanske är det bara lite vemodigt när något tar slut och något annat börjar, och hösten är en nystart för mig lika mycket som nyårsafton är.

Idag, eller tekniskt sett igår eftersom klockan passerat tolv, så är det exakt fyra månader kvar till julafton!!!

Den går alldeles för fort

Jag undrar om sommaren är helt slut nu eller om det finns en liten gnutta kvar som ligger och lurar? Jag önskar att den inte gick så fort.

Vill inte

Huvudet surrar av tankar. Vemodet tränger sig på då och då. Sommaren som man längtar till så många månader håller på att ta slut och jag känner mig som ett trotsigt barn. Jag vill bara stampa med foten och säga, nej jag vill INTE!!!!! Jag vill stanna i mitt paradis lite längre. Det är orättvist att det övriga året är så långt och mörkt när sommaren är så kort. Rättegången närmar sig med stormsteg och trots att jag mot alla odds lyckats lägga det åt sidan hela sommaren så närmar den sig obönhörligt nu. Nej, jag vägrar låta det negativa ta över och ta någon plats i mitt liv just nu. Här i mitt paradis är livet bara gott och snart är det sommar igen.