Avbrott för eftertanke

ibland måste det få ta plats. Den viktigaste platsen som finns.

Om det är något jag vill ge mina barn så är det precis den här lektionen. Lev det liv du önskar! Det är verkligen för kort för något annat.

Någonstans i samma tanke finns detta om utbildning. Why I hate school but love education. Tänk att fler tänker precis som jag.  Det finns flera sätt att vara utbildad på. Lev det liv du önskar. Det ÄR för kort för något annat.

Alla helgons natt är väl den bästa natten om någon för den viktigaste av eftertankar. Du vet aldrig hur länge du får vara med, vad vill du göra med den tiden? Din tid på jorden.

Jag har hittat det som gör mig lyckligast i världen att få hålla på med, att skriva. Nu vill jag hjälpa mina barn att göra detsamma. Vad skulle du göra om du inte behövde tänka på pengar? Hur skulle du verkligen älska att leva ditt liv? Gör det och glöm pengarna. Om du verkligen älskar något kan du bli bäst på precis det. Och leva ditt liv precis så som du önskar.

Annan påföljd

Jag har läst Annan påföljd av Nina Larsdotter. Nina är en vansinnigt duktig förläggare och en fantastisk författare. Hon lyckas fånga verkligheten på ett djupt och ibland mycket smärtsamt sätt. Boken som ges ut på Litet förlag är en liten juvel, både på utsidan och på insidan, precis som förlagets övriga böcker.

Boken beskrivs så här:

"Det var aldrig på hennes initiativ även om han försökt intala sig det alla nätter då det dåliga samvetet hållit sömnen borta. Hon hade velat. Absolut. Men inte förrän han hade försäkrat henne om att det var lugnt: att han inte var tillsammans med Sofia längre.

Han kysste henne intensivare. Ville mer. Kände begär efter något förbjudet. Någon annan.

Philip älskar Sofia. Men på valborg kysser han en annan. Kommer flickvännen någonsin förlåta honom? Vore allt bättre om Mathilda inte fanns?
Charlotte har levt med sin hemlighet i sexton år. En dag står mannen hon bedrog men aldrig slutade att älska framför henne igen. Vad skulle hända om hon vågade berätta sanningen för honom?

Handlingar får konsekvenser. Om handlingen enligt lag är att betrakta som brott är brottspåföljden antingen straff eller annan påföljd. Men det räcker inte med det. Det finns andra påföljder. Vi kan inte alltid förstå vilka förrän det är försent.

ANNAN PÅFÖLJD är en annorlunda spänningsroman, inspirerad av Sturebymordet 2009. Läsarna får följa med huvudpersonerna de sista veckorna fram till det oundvikliga. Till den påföljd ingen kunnat förutse.
ANNAN PÅFÖLJD är en engagerande och tankeväckande berättelse om det som inte får hända. Om hur enkelt det är att såra den man älskar allra mest och hur skört livet är."

Den här boken manar verkligen till eftertanke och jag tycker att alla borde läsa den. Man sugs in i berättelsen som bitvis gör väldigt ont. Jag kan inte låta bli att hoppas att den här berättelsen har ett annat slut och det gör jag ända tills de sista sidorna. Man blir verkligen chockad över att något sådant kan hända här i Sverige. Fast det kanske man inte borde bli, det finns inget ställe i världen som är fredat. Under de allra sämsta förutsättningar kan alltid det mest fruktansvärda hända. Ett antal olyckliga omständigheter kan skapa de värsta konsekvenserna. Som mamma till två tonåringar, en tjej och en kille, skapar boken verkligen en hel massa tankar och ännu mer oro. Finns det något man kan göra för att stoppa den onda cirkeln? Det måste det göra, något annat vore för hemskt att ta till sig.

Boken börjar så här:
"Den lilla stenkyrkan var fullsatt trots att två elever fattades. Sommarlovet var bara en psalm bort men istället för förväntansfullt fnitter i bänkraderna låg tystnaden tung av saknaden."

Eftertankar

en måndag. Breaking the Illusion of Limitation.



Jag vill vara den bästa jag, jag kan vara. Det är allt!

Jag ville verkligen inte

rensa bland mina gamla recept och annat småplock idag . Jag ville bara redigera den lilla tid som blir över mellan hämtningar av barn, egen powerwalk, dusch och matlagning. Men maken som fortfarande är i städtagen tyckte att det var en lysande idé. Han kunde rensa själv tyckte han i och för sig, men när han rensar blir det inget kvar. Man kan ju aldrig veta vilka guldkorn som gömmer sig bland recept och andra sparade saker. Jag sparar ju på inspiration och annat som kan vara bra att ha. Till exempel när man inreder, bakar, lagar mat eller skriver. Så lite sur och irriterad började jag ändå rensa. Det fanns faktiskt ett och annat guldkorn även om 90% åkte i papperskorgen. En artikel ur Privata Affärer som jag var med i när jag var 21 år. Det var min dåvarande arbetsplats, tidningen Bilsport, som presenterades. Lite, a walk on memory lane, får man väl säga. Det gjordes i samma veva som jag träffade maken. Tänk vad annorlunda livet såg ut då.

Sedan hittade jag den här texten som jag hade sparat.

Om jag fick leva ett liv till . . .

Om jag fick leva ett liv till, då skulle jag göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle vilja koppla av mera och vara mjukare, jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan.
Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt. Jag skulle vilja våga ta fler chanser, bestiga fler berg och simma i flera sjöar.
Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor.
Jag kommer kanske att ha flera verkliga bekymmer men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår . . . jag är en sådan där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.
Oh, visst har jag haft mina fina stunder och om jag fick göra om det skulle jag försöka att ha bara stunder.
En stund efter en annan, istället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm.
Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och fortsätta med det längre in på höstarna.
Jag skulle dansa mera, åka mera karusell och jag skulle plocka fler tusenskönor.
Dikt av Nadine Stair, 85 år, Louiseville, Kentucky.

Översättningen är inte min : ) men man förstår andemeningen i alla fall.

Det är onekligen något att tänka på. Hur vi lever våra liv. Det går så fort och vi har bara ett. Jag vill också leva i stunder. Goda, fina, minnesvärda, hissnande och ljuvliga stunder.

Julfrid

och en tråkig förkylning. Under den sista timmen av uppesittarkvällen kände jag förkylningen som var på väg åt  mitt håll. Den har smugit och krupit och inte riktigt velat ta tag, men det tackar jag extra mycket för just nu eftersom jag då ändå orkat med allt som hör julen till. Igår avslutades kvällen nästan vid midnatt men efter att mamma lämnat av min syster hemma hos henne kom hon tillbaka in för en nattmacka. Kvällen fortsatte sedan med trevliga samtal till klocka 02.30. Då var jag REJÄLT trött. Somnade totalt ovaggad  och vakande runt 10.00 igen. Kände av förkylningen ordentligt så jag gick och la mig en stund igen efter frukosten och sov en stund till. Men jag ska definitivt inte klaga för vi har varit oförskämt friska den här hösten och vintern, so far, ta i trä!

Tomten han kom som han brukar och knackade på fönstret och gjorde så att lillkillens hjärta bokstavligen slog fortare. Han ville inte krama tomten, men gick med på att tacka i hand om jag följde med fram. Det gjorde jag såklart och han log faktiskt också till slut. Nästyngstingen har i år kommit på sanningen och berättade för mig vem tomten egentligen är. Fast samtidigt var han lite förundrad och kikade extra mycket i våra fönster för att förankra vad han trodde. Våra större barn har aldrig berättat när de kom på sanningen, utan spelat med i den stora julshowen som startar julklappsutdelningen, hela tiden.

Pepparkakshuset vänta på att bli uppätet. Barnen längtar efter att sätta tänderna i den goda pepparkakan och den vintervita kristyren.

Misteln hänger så fint i taket och väntar på att få se alla uppspelta och glada människor kyssas under den.

Verkligheten kan ses på så många olika sätt. Vem vet det, om inte den som skriver? Julen är en riktigt Alexander och Fanny tillställning när den är som bäst. Barnen i bullerbyn sitter fint på golvet och glittrar med sina tindrade ögon. Tackar snällt och tacksamt för den enda julklappen de får.

Så är det självklart inte och vem vill egentligen ha det så? Vår familj har mer en italiensk framtoning där allt sker  med starka högljudda känslor. Ljudet står högt i tak och allt blir aningen yvigt. Det går bra det också. Så länge alla vet var man har varandra så fungerar det mesta alldeles utmärkt. Glädje, lycka, frid och kärlek kan se ut på så många olika sätt.

När man vet hur många människor och inte minst barn som har det fruktansvärt jobbigt just nu så gör det ont i hjärtat, vad man än håller på med själv. Man kan önska och önska att ingen behövde ha det svårt och ändå gör det inte mycket skillnad. Man får göra det lilla man kan. Just nu är det viktigt att våga höra och se när det händer saker som inte känns rätt. Våga gripa in och kanske, bara kanske, göra den största skillnaden i världen.

Verkligheten hos oss ser ut så här. Misteln finns inte alls där den brukar hänga eftersom jag inte lyckades hitta någon. Det går lika bra att kyssas under den plats där den brukar hänga ändå. Pepparkakshuset är litet och oansenligt men skänkte mina småkillar en enorm lycka att få dekorera likaväl. Det kommer att smaka lika bra i morgon då de ska få äta upp det.

Vår lilla ängel vakar över oss och jag hoppas dess tanke når ända ut till alla dem som behöver det.

Den påhittade verkligheten med det magnifika pepparkakshuset och den enorma misteln tog jag kort på, på Sofiero slott för några år sedan :)

Idag dansar vi tillsammans

Oavsett hur världen ser ut, eller kanske just för att världen ser ut som den gör, så behöver vi dansa. Det är fredag och dags att dansa! Gör det med ett öppet, kärleksfullt sinne. För tillsammans kan vi förändra världen!