.

.

torsdag 15 mars 2012

Livskris

eller kanske dags för eftertanke.


Jag har upplevt min allra första ålderskris fast jag tror inte att det har så mycket med ålder att göra som med att se sin egen dödlighet i vitögat. Jag fyller 50 år i år och tanken är helt omöjlig att ta in. Jag är inte där i mitt sinne än på långa vägar. Det började med att vår kanin dog och så allt sorgligt som händer med alla fina människor här bland bloggarna. Sedan föll jag handlöst. Jag blev handlingsförlamad av rädsla. Rädslan att något ska hända med de som står mig närmast, det känns helt omöjligt att kunna överleva. Så min egen dödlighet. Att ha vandrat på den här jorden i mer än halva livet. Det var ju nyss som jag var ung och hela livet låg framför mig. Och tiden som rusar förbi, hur ska jag hinna med allt roligt jag vill göra.

Sedan vår tid på Mallorca har jag levt med ett lätt hjärta och allt verkade möjligt och fullkomligt underbart. Det kändes som om inget skulle kunna gå fel. Kärleken till min familj var oändlig. Inget kunde kuva min tro och mitt hopp. Refuseringarna rann av mig som vatten på en gås, det var som om jag visste att jag till slut skulle nå fram i alla fall. Det var bara min väg att vandra.


Jag vet fortfarande inte vad som hände. Först fick familjen ett besked som förändrade hela vår framtid. Det gick ändå att leva med för vi hade varandra och det är alltid viktigast. Sedan kom den långa jobbiga sjukdomen, fler refuseringar och så vår kanin som dog. Världen tycktes dränka mig i sorg. Jag bestämde mig för att bara vara en stund. Min älskade familjen bar mig. En del små saker förändrades och jag förundras över dem varje dag. Långsamt började livet återgå till det vanliga igen. Kraften kom tillbaka.

Jag är fortfarande precis den jag är oavsett vilka siffror man sätter på mitt liv. Det slutar alltid med att leva det liv man har på absolut bästa sätt. Att hitta glädje, harmoni och att leva i kärlek. Det är allt!

25 kommentarer:

  1. Det är jobbigt när man faller. Tur att du har en härlig familj.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan göra ont när man når botten, men familjen hjälper en alltid upp igen. Det är härligt!

      Radera
  2. Jag tror att det är meningen att man ska falla ibland bara för att växa som människa och ta vara på den tid man har på bästa sätt. Ju äldre man blir desto fler tragedier runtikring. Ju äldre man blir desto fler krämpor osv. Det är meningen att vi ska ta lärdom av det tror jag.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att du har helt rätt, utan fallen kan man inte lära sig något och man kan heller inte riktigt förstå lyckan i att bara få finnas mitt i livet bland dem man älskar. Hur jobbigt det än kan vara så blir man en helare och mer tacksam människa när man rest sig upp igen. Fast en del lärdomar är svårare än andra och något som ingen borde behöva gå igenom.
      Många kramar!

      Radera
  3. Men 50 ÄR inte kul:)
    När jag ser mig i spegeln ser en annan människa på mig tillbaka. En grå rynkig variant som jag inte riktigt känner igen:). Jag har inte riktigt accepterat henne än, känner jag ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säg inte så nu, du har ju varit min ledstjärna i att, i alla fall till synes, ta 50 med ro : ) Så långt det nu är möjligt, jag menar när jag var ung så var 50 lastgammalt. Det är det ju inte längre : ) Det finns så många snygga och häftiga äldre kvinnor som lever livet även efter 50. Det känns hoppfullt. Dessutom måste man verkligen vara tacksam när man tänker på alternativet : )

      Radera
    2. Jag håller förstås med. Det är utseendet som inte är sig likt och som jag måste förlika mig med. Det var ett tag sedan någon visslade ...:)

      Radera
  4. Att inse sin egen och andras dödlighet - ÄR svårt. Jag kan inte själv se någon mening med att inse det - men livet är nu så för oss alla (som har livet i behåll).

    Man måste tillåta sig att vara ledsen, blödig och att vara knäckt över vissa saker ibland - det går inte att skjuta 'eländen' framför sig. Då blir det inkapslat och värre att ta itu med senare.
    Du har helt rätt att det inte har med den egna åldern att göra - men det har med erfarenhet att göra.
    En del är tvungna att få den erfarenheten tidigt i livet, en del sent och vissa inte alls.
    Livet är orättvist - men värt att älska och det är precis det du gör. Du älskar!
    Du älskar ditt eget liv, din familjs, dina vänners och djurs liv. Kärlek kan göra ont och den kan också vara precis så där underbar som den är för det mesta.

    Livet är kärleksberikande men också tufft. Nu har du för ett ögonblick tappat balansen, men du kommer att kunna kliva upp på nästa trappsteg och återvinna din balans, en ny, en annan sorts balans.
    Men tillåt dig just nu att vara som det känns -
    vi alla i din nära och yttre närhet älskar dig för just den du är. Glöm inte det<3

    Stora, många och långa kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt men det har nog sin funktion i att kunna uppskatta livet ännu mer.

      Livet kan verkligen göra ont men är också helt fantastiskt och fullkomligt underbart. Att vara en känslomänniska kan vara tungt bitvis, eftersom alla känslor blir så djupa.

      Jag är på god väg att hitta min bäring igen, det går inte att leva i rädsla då blir inget bra. Det är bättre att leva ett kort liv i lycka, harmoni och kärlek än ett långt liv i rädsla och sorg. Om man nu måste välja, fast helst väljer jag ett långt liv i lycka, harmoni och kärlek.

      Många kramar tillbaka!

      Radera
  5. Åhh vännen, en stor KRAM till dig!
    Jag ser dig som mig åldersvis alltså, fyller 35 i maj. Trodde inte du var över 40...
    Visst är det så, man är fortf samma person trots att siffran ändras...
    Livskriser kommer och går, har jag fått lära mig. Jag har haft en sådan stundtals brutal uppväxt och mycket svåra prövningar som vuxen också, så jag VET att det finne en ljus bakom allt mörker. Och att familjen bär en!
    Jag hade gärna pratat mer med dig om detta, livkriser, när mattan rycks undan ens fötter, ja du förstår...Men inte i ett inlägg här...
    KRAM!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du!
      Det är väl det som är grejen, jag känner mig inte äldre än 35. Jag lever som om jag var 35. Det är bara någon som säger att jag är äldre än så : ) Man förstår det liksom inte förrän man är där och jag tror att man aldrig kan förstå sitt eget åldrande. Jag tror att man är lika ung i sinnet när man är 90 år också.

      Det gör mig ont att du har haft ett sådant jobbigt liv i olika perioder. Ingen borde behöva ha det jobbigt som liten och i lagom dos som vuxen. Bara för att kunna uppskatta livet ännu lite mer.

      Familjen betyder allt, utan den vet jag inte vem jag skulle vara.

      Det skulle vara mycket intressant att prata livskriser och annat med dig. Du är en sådan klok och modig människa, en som jag beundrar mycket.

      Kramar!

      Radera
  6. 50?? Jag trodde du kanske var snarare på väg mot 40 :) Åldern är bara en siffra egentligen. Samtidigt är det svårt att inte alls tänka på sin egen dödlighet! Jag tänker konstant på sånt och det är inte alltid så kul...det får en i alla fall att uppskatta dagen man lever :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! : ) I sinnet är jag ju där, det går inte att förstå de andra märkliga siffrorna som de säger att jag ska fylla : ) Fast ålder är verkligen bara en siffra, huvudsaken är att sinnet är ungt. Det som är jobbigt är däremot att tiden börjar kännas begränsad. Fast å andra sidan vet vi ingen av oss hur lång tid vi verkligen har framför oss. Oavsett ålder. Det bästa är nog att leva livet fullt ut så mycket som det är möjligt.

      Radera
  7. What?? 50?? Allvarligt, jag trodde du var yngre än mig, och jag är 45 (snart 46)! Men jag förstår dina tankar. Jag är där också och tänker en hel del, särskilt när jag hade min lungsjuka och inte visste om jag skulle bli frisk igen... Lev i nuet och njut av din fina familj!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det, det är bara att inse fakta : ) Fast jag gör det mycket motvilligt. Men oavsett ålder så vet vi inte någon av oss hur mycket tid vi får här på jorden, så det gäller att ta tillvara på den tid vi har på allra bästa sätt.

      Vi får fortsätta att leva i nuet och att njuta av allt vi har!
      Kram!

      Radera
  8. hej Anneli! Jag fyllde 50 år för snart 5 år sedan och jag lovar dig att det inte varken är eller känns annorlunda nu mot då. Däremot händer det ganska ofta att jag stannar upp och funderar. Nu har jag ju precis sagt upp mig och ska börja på en helt ny bana. Tänkte länge på om jag är för gammal men insåg att jag måste våga.

    Hörde en föreläsning på ett frukostmöte i morse. Han som pratade berättade att han har tre ordpråk som sina mantran. Ett av dem är väldigt bra och det ger jag vidare till dig nu med varma kramar: -du kan inte hindra sorgens fågel att flyga över ditt huvud men du kan hindra den från att bygga bo i ditt hår"

    Hälsar Ulla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kom ju fram till det, att de där siffrorna inte har någon egentlig betydelse. Livet fortsätter och det viktigaste är hur vi tar tillvara på det. Precis som du säger, så är det positiva med att åldras att man tänker efter lite oftare och tar tillvara på livet lite mer och kanske till och med bättre.

      Tack för det fina ordspråket, det är ett väldigt vackert sådant.

      Kram!

      Radera
  9. Tror att de där genomtrampen är viktiga att få. Att verkligen våga se och känna allt det där skrämmande svarta som smyger omkring i utkanten av synfältet och som man helst vill blunda för.
    Upp kommer man ju alltid. När man dragit fram trollen i ljuset och de har spruckit. Förhoppningsvis en smula starkare, ödmjukare och ÄN mer sugen på att ta för sig allt det vackra livet har att ge.
    Du är en mycket fin och klok människa, Anneli.
    Fast det visste du redan, va? *KRAM*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack gulliga du för dina fina ord!
      Jag tror precis som du att fallen innehåller lärdomar som vi behöver ta till oss för att livet faktiskt ska bli bättre när man kommer upp igen.

      När jag skriver mina manus så bearbetar jag väldigt många av mina egna rädslor i mina texter, men ibland slinker det ändå igenom ett och annat troll i verkliga livet också. Jag vill verkligen att allt det härliga i livet ska ta den största platsen i mitt liv och att det andra gör mig till en bättre människa.

      Tankarna är ömsesidiga för jag tycker detsamma om dig.

      Kramar!

      Radera
  10. 50...? Det trodde inte jag... Måste jag säga... Beror din livskris på att man vid 50 förväntas ha svaren på allt? På livets gåta...? Och när man inte har det så blir man förvånad? Eller besviken...?

    Intressant...

    Hur som helst; ta vara på livet. Det är så värdefullt. Och jag vet ju att du gör det.

    KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det inte ens själv!? : ) Det beror inte på att jag ska ha svaren på allt, snarare att tiden går så fort och att det är så mycket jag vill hinna göra. Livets gåta känns inte så svår att lösa längre, för mig är det just lycka, harmoni, passion och kärlek. Det känns så självklart när jag förstår att det är så enkelt :)

      Jag försöker verkligen att ta tillvara på livet varje dag och att följa mina drömmar. Livet är för kort för något annat.

      Många kramar!

      Radera
  11. Jag har inte haft någon ordentlig livskris än, men jag tror att vi alla måste igenom en någon gång, för att växa och bli starkare.

    Förresten är 50 det nya 40 har jag hört ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är min allra första livskris, jag tror precis som du, att de har en funktion. Man växer verkligen och styrkan och viljan i att följa sina drömmar ökar otroligt mycket. Det är ju faktiskt positivt : )

      Det är klart att 50 är det nya 40 : D

      Radera
  12. Vad fint du beskriver hur du finner kraft i din familj. Jag tänker ofta på det jag någon gång hört, att Krisis på ett annat språk (glömt vilket) betyder "farofylld möjlighet". Läskigt och oroligt, men med ljus och en öppning med möjligheter på andra sidan. För mig är det ett sätt att se på det, när krisen är där.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du, utan familjen vet jag varken vem jag skulle vara eller var jag skulle vara.

      Det ska jag verkligen lägga på minnet, "farofylld möjlighet", det ligger mycket som kan vara spännande i det. Precis så är det ju med allt jobbigt som händer oss, bakom allt det jobbiga kan det dölja sig fantastiska saker. Det känns trösterikt att tänka på.

      Kram!

      Radera