När det ena leder till det andra

då får man plötsligt en massa nya saker att göra. Vårt fönsterbyte, som vi är mycket nöjda med förresten,  leder till att fönsterkarmarna behöver målas som leder till att man vill byta gardiner som leder till att barnen vill göra om i sina rum som leder till att vi måste ta tag i vårt eget sovrum som är det enda rummet i vårt hus som ännu inte fått en ansiktslyftning. Det leder till man funderar över allt som behöver köpas och fixas i hela huset och jag fattar inte varför, för det gick så superbra förut även om det inte var riktigt så bra som vi kanske önskar. Phu! Nu ska vi ännu en gång fundera över möbler och lampor och färger och piffet. Maken och jag tycker inte alltid lika. Ganska sällan tycker vi lika, faktiskt. Om inget annat, så håller det sinnet vaket. :D Men på något sätt brukar det lösa sig till slut. Det är dags att ta tag i en del i det här huset. Det är det verkligen. Men det tar så mycket tid. Tid som jag inte har. Eller tid som jag just nu vill lägga på annat. Skriva till exempel. Eller inte ens till exempel, utan skriva, punkt.

Just nu funderar vi på sänggavlar och sängbord, precis så som vi gjort i  snart 10 år, ända sedan vi flyttade hit. Jag måste vara extremt kräsen eller så finns det inget som är roligt här i Sverige, för jag hittar inget som jag bara måste ha. Och hittar jag något så gillar maken inte det, och hittar han något så gillar inte jag det. Då började jag fundera på att fixa något själv. Jag hittade många kul tips på nätet.

Här kan man variera sig med olika tapetvåder. Praktiskt för då borde man aldrig behöva tröttna.

Sedan kan man ju alltid måla den gavel man önskar ha direkt på väggen. Man får precis vad man vill ha och kan alltid måla över och välja en ny.

Denna gillar jag. Kul ide att låta mönstret från gaveln fortsätta upp i väggen.

Lyxigt, snyggt! Fast det kräver mycket fingerfärdighet att få till en så fin gavel själv.

Här känns det som att man alltid skulle bli glad när man lägger sig på kvällen.

Ett måste för musikälskaren. Dock kräver också den här mycket fingerfärdighet. Och tålamod.

Ett modelejon ser ut att bo här. Smart med gavel och överkast i ett.

Ja, vad ska man säga? Man skulle vara ganska ensam om just det här upplägget. Fast jag gillar det. Jag undrar bara var man får tag i en struts.

Så till något som verkligen skulle passa mig. Helt underbart!

Nu återstår bara att se vad det blir. Kanske blir det något helt annat. Fortsättning följer!

Redigering

Att redigera kan vara väldigt svårt och samtidigt otroligt roligt och spännande.



Att få lite inspirerande tips och ideér om hur man gör, eller vad man ska titta efter när man redigerar, är inte fel alls.

Alla viktiga delar måste finnas med:

Clarity - tydlighet, skärpa, klarhet
Construction - uppbyggnad, konstruktion
Colour - färg

Det är otroligt konstigt det där med skrivande. När jag skickade in mitt manus till förlag första gången, så var jag helt säker på att manuset var helt färdigt. Nu, med bland annat lektörsutlåtandet till min hjälp, så ser jag hur mycket som inte fungerar i berättelsen. Hur mycket som behöver förbättras. Det är trots allt mitt första manus. Som fullkomlig novis är det inte lätt att veta hur ett färdigt manus ser ut. Men det känns bra. Det tar tid att bli bra på att skriva en berättelse. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna se och förstå. Det är som om jag har tagit en hel massa steg framåt. Det är otroligt roligt att redigera. Att skriva om, ta bort och skriva nytt. Berättelsen fördjupas ännu mer. Karaktärerna får skarpare konturer. Det enda svåra med redigeringen den här gången är hur man ska kunna vara riktigt säker på att man är färdig.

Tillsammans

kan vi hjälpa många.

Simona gör en behjärtansvärd insamling. Pengarna går till ActionAid. Klart vi alla ska vara med!

Så:

Tänk många bäckar små.
Var med istället för mot.

Skänk en slant till ActionAid Sverige via bankgiro 5903-6772.
Minsta bidrag: 25:-, märk med ”insamling” och ditt namn (eller anonym om du vill vara det).

Det är bråttom nu. Insamlingen pågår till 4/9. Kom igen så hjälps vi åt!

Här händer det

inte mycket idag. Det verkar som om jag fastnade längst nere i dalen i min berg- och dalbana. Jag har inte skrivit ett enda ord i min roman. Jag har inte ens tittat på den. Jag fick något slags pre-höst-depp. Idag kunde jag bara se den långa vintern och alla jackor, mössor, vantar och tjocka skor framför mig. Och alla månader som måste gå innan våren är här igen. Så jag tog en kort depp paus. Men den är över nu. Jag gillar ju hösten jättemycket. Så imorgon är jag definitivt igång igen.

Things Novelists Do While Their Novels Remain Unwritten.

Dagens skrivmusik

Detta är musiken för den delen i manuset som jag har redigerat idag. Det är nästan smärtsamt vackert. Inte så upplyftande, jag vet. Men det är så sinnesstämningen ser ut just nu. I manuset alltså, inte hos mig. Jag är fortfarande lika löjligt glad över att få skriva. Bara cirka 400 ord idag. Men det är ord som är vägda på guldvåg. Det sorgliga låter sig inte sägas i vilka ord som helst. Det kan hända att det jag skriver på just nu inte är så glatt, men jag hoppas kunna få fram känslor som berör. Som får tårarna att komma. Det låter dyster det också. Hela romanen är inte sorglig. Det finns många härliga ljuspunkter också. Jag återkommer med musik som passar dem senare. Nu ska jag fortsätta skriva en liten, liten stund till innan barnen blir aggressiva och vill ha mat :D

Stämning

Redigeringen går utmärkt. Lien går varm, men så gör också skrivandet. En hel del text har fått ge vika för annan. Men det känns bra. Helt rätt. Bitarna har hittat ännu bättre platser. Pusslet har fått ett större djup. Jag gillar det nya. Ögonöppnaren som lektörsutlåtandet är, känns så fantastiskt. Man behöver backa långt bort för att se. För att kunna läsa sitt manus med friska ögon och ett öppet sinne. Jag svävar fortfarande. Jag längtar efter att läsa igenom allt det nya i sin helhet. Det dröjer lite längre än. Än finns det en hel del att göra. Det blir inte någon ny berättelse. Inte alls. Jag möblerar bara om lite. Gestaltar lite mer. Tar bort onödig text. Förbättrar den som fungerar. Kan det här kallas för arbete. Nej, för mig är det ren glädje. Jag tänker njuta av den här berg- och dalbanan, som som kittlar mitt sinne så att jag mest vill dansa, så länge som jag kan. Dalarna åker jag förbi i en svindlande fart. Så tar jag mig uppåt och uppåt. Och så bär det av igen och jag skriver samtidigt som mitt inre vill sjunga. Snart har jag en ny version. En som snart ska få ta sig ut i den vida världen för första gången. Jag längtar.

Jag vill dela med mig lite av stämningen i boken. Den här musiken passar så bra i ett avsnitt som är mycket sorgligt. Ett avsnitt som får mig att gråta varje gång jag läser det. Ett som lektören också grät till. Den här musiken ger precis den rätta stämningen för den här delen i min berättelse. Jag vill ha ett soundtrack till min bok.

Iakttagelser

Fy attan vad det åskade i morse. Jag vaknade med ett ryck vid halv sex. Det var helt galet. Åska och dunder avlöste varandra nästan helt utan uppehåll. Det dundrade precis hela tiden. Som om det var krig. Eller som om jordens undergång var nära. Superläskigt! Maken och jag drog ur kontakterna i sovrummen och till datorerna. Alla barn utom ett vaknade. Alla valde att sova kvar i sina egna sängar, utom dottern som la sig i makens. Han kan inte somna om när han har blivit väckt. Skönt att de känner sig så trygga. Det måste betyda att jag inte har fört över min rädsla på dem. Fast även min har blivit bättre med åren. Jag håller mig dock ifrån alla fönster så bilden på  åskan har jag lånat på nätet.

Jag håller på att redigera och tittar framför allt på mina gestaltningar. Då kommer orden extra mycket i centrum. Ibland dyker det upp en del mer eller mindre roliga ord när man ska verifiera kommentarer. Vad sägs om det här:

Vad får ni för associationer till det? Jag tycker att det är ett helfestligt ord. Bara tanken på det får mig att fnissa. Maken fattade ingenting eftersom han försökte läsa det på engelska. Det blir ju inte kul alls. På svenska blir det helknäppt och motsägelsefullt på alla sätt.

Så något ännu roligare. Jag har fått hem två nya böcker som jag ser mycket fram emot att läsa. Två signerade exemplar som gör mig glad.

Happy, happy

och glad!



Nu är jag i full gång med redigeringen. Wow, what a rush! Det låter ju helt vansinnigt att känna så bara av att skriva. Och ändå är det precis så det är. Som om man var hög, med adrenalinet pumpande i overdrive.

Jeeez, vad snygg jag måste vara nu, så glad som jag är! :D

Nu blir det pizza och mys med familjen. Mer lycka!

Fredag hos oss

betyder dans. Det är härligt med helg!

Det ska börjas i tid ... :D

I dag i berg- och dalbanan

Morgonen började i dalen, kan man väl gott och väl säga. Det grå vädret gjorde väl sitt till. Livet utan riktig dator, har gjort livet lite tråkigt. Särskilt när man ska göra en stor redigering, som man ser så mycket fram emot. Jag kände mig inte riktigt hemma i den lilla datorn. Allt som jag behöver för min redigering finns inte där. Jag kunde inte komma igång på riktigt. Jag väntade ju. Försökte ha tålamod. Kanske var tålamodet lite svagt när jag vaknade i morse. Därför började jag med att ta en promenad. Då ville världen visa mig sin välvilja, och molnen som skulle täcka vår del  av jorden idag sprack plötsligt upp, och solen gjorde min väg vacker. I samma ögonblick som jag kom hem försvann den igen. Lustigt! Då kom kära maken och berättade det som jag väntat på. Datorn hade kommit under tiden som jag tog min promenad. Dessutom hade han kopplat upp och fixat allt, så den var redo att användas. Han är bäst min älskade make. Nu har jag min dator med dubbla skärmar och jag säger bara att det är fullkomligt fantastiskt när man redigerar. På ena skärmen har jag manuset med lektörsutlåtandet och på andra skärmen manuset som jag ändrar i. Rekommenderas å det varmaste för alla som skriver. Så nu är jag högst uppe på berget igen och det kittlar i magen av förväntan. Snart börjar nerfarten och den härliga blandningen av rädsla och ren förtjusning. Just nu är jag fullkomligt överlycklig. Nu börjar jag redigera på riktigt! Jiihaaaa!!!

I dag

har jag redigerat. Bland annat.

Jag har också lyssnat på några sommarpratare som jag har missat under sommaren. I princip brukar jag missa de flesta. Inte för att jag inte vill höra, utan för att det är under sommaren och semestern då livet inte följer klockslag. Nu försöker jag ta igen tiden. Jag förundras över alla tankar och funderingar över livet som alla dessa  människor har. Måste för ett litet ögonblick undra vad jag själv skulle prata om i ett sådant program. Det känns inte som om jag skulle ha något av intresse att prata om överhuvudtaget. Och musik. Hur väljer man musik till ett sådant program? Några få låtar av all fantastisk musik som finns. Nu har jag ju inte något att oroa mig för på den punkten. Inte ännu i alla fall. Men vem vet? :D

Mindfulness

Min tisdag blev helt underbar. Jag fick precis en sådan härlig dag som man kan önska sig. Först kramade jag barnen när de gick till skolan. Sedan tog jag en härlig promenad. När jag kom hem så var det meningen att jag skulle börja mitt redigeringsarbete. Vädret hos oss idag, var så härligt att jag istället bestämde mig för att sitta en stund i solen, under tiden som lillkillen lekte i trädgården. I solen läste jag först igenom sammanfattningen från lektören och funderade lite över den. Jag blir fortfarande lika lycklig när jag läser vad som skrivits. Sedan läste jag i boken som jag läser just nu. Samtidigt som lillkillen hade mängder av saker att visa mig. Jag kände mig så förunderligt avkopplad. Och jag njöt. Jag vet ju att tiden är knapp. Tiden då solen fortfarande värmer. Jag vill utnyttja tiden vist. Snart är det mörkt och kallt igen och tiden kommer att spenderas till största delen inomhus. Idag behövde jag njuta av känslan av värme och sol. Samla ännu några sommarminnen.

Jag hann till och med börja med lite uppvärming i mitt redigeringsarbete. Det kändes så bra. Så otroligt tillfredsställande. Jag är igång. Äntligen är jag på väg igen. En dag fylld av mindfulness i dess renaste form, om ni frågar mig.

Berättelsen om Pi

Jag har läst Berättelsen om Pi av Yann Martel.  Det var ett tag sedan jag läste den nu, men det är en bok som stannar kvar i sinnet. En annorlunda berättelse som fångade mig totalt. Här finns många intressanta tankar och funderingar kring religion. Och djur. För mig, som inte är och aldrig har varit särskilt intresserad av djurparker, så blev den här en klar ögonöppnare. Pi berättar om djuren i en djurpark på ett otroligt intressant sätt. På ett helt nytt sätt för mig. Nu tycker jag inte längre illa om djurparker som håller djuren instängda. Nu vet jag bättre. Hittills låter det mest som en faktabok men det är det inte. Långt ifrån.

Det är en berättelse om en indisk pojke som efter ett skeppsbrott hamnar i en livbåt tillsammans med en zebra, en orangutang, en hyena och en tiger. Det är en berättelse om förtvivlan, rädsla, hopplöshet och hopp. Om att överleva mot alla odds. Det är en otrolig historia som definitivt är något utöver det vanliga. Hur länge orkar man hålla sig levande. När blir det så plågsamt att det känns som en befrielse att få ge upp? Eller är det så att hoppet aldrig överger en människa? Jag tycker att det är en fantastisk berättelse. En som inte släppte sitt grepp om mig utan följde mig även när jag inte läste den. Sedan gör det inget att slutet kastar omkull allt man trott på och skapar en helt ny tanke. Vad var det egentligen som hade hänt?

Nehejdå

Det blev inget skrivet idag heller. Trots att jag laddat något helt galet. Istället blev det mystid, först på förmiddagen med lillkillen och så på eftermiddagen med nästyngstingen. Inte så illa det heller. Nästyngstingen hade fått ett alldeles eget BR presentkort och idag skulle något äntligen köpas. Lycka! Vad blev det då? Efter att vi gått igenom varje liten vrå i leksaksaffären så bestämde han sig till slut för handklovar!? Ja, handklovar ville han ha, så handklovar fick det bli. Sedan åt vi glass. Efter det hittade jag två par skor på rean till nästyngstingen och ja, ett par skor till mig också, i förbifarten. Så, alltså ingen skrivtid idag men i morgon är en annan dag! Jag ska i alla fall försöka hinna läsa igenom sammanfattningen. En gång till!

Det verkar som om det kan bli två datorskärmar för mig eftersom vi tydligen har en extra skärm. Det ser jag fram emot. Och så hoppas jag att nya datorn kommer snart. Det skulle kännas bättre att redigera på den.

Annars tänkte jag på det där med tid och att skapa mer skrivtid. Detta kanske skulle vara en lösning. Även små stunder kan vara viktiga :)

Jag bara förbereder mig

I morgon börjar en ny vecka. Den första hela veckan för barnen den här terminen. Nu börjar det på riktigt. Så också för mig, och jag ser otroligt mycket fram emot det. Att skriva igen! Jag vet inte ens hur många veckor som gått sedan jag skrev sist. Underbart på alla sätt som jag kan tänka mig. Tråkigt bara att den nya datorn inte har kommit än. Men vad gör det? Jag får skriva på min minidator tills den kommer. Bara jag får skriva. Maken har en idé om att jag ska ha två skärmar när jag redigerar. Det har han själv och han tycker att det är fantastiskt. Praktiskt när man jobbar med flera saker samtidigt. Det kändes inte som någon dum idé alls. Då skulle jag kunna ha det lektörslästa manuset på en skärm samtidigt som jag redigerade på den andra.

I väntan på skrivtid så laddar jag och låter mig inspireras.

Skrivteknik

Såhär runt midnatt, efter att den nyblivna 7-åringen har haft födelsedagsfest för släkten, sitter jag och ser på film med mina två stora barn. Och surfar lite under tiden. Så får det bli för en mamma med för få timmar på dygnet. Det går faktiskt förvånansvärt bra att hålla koll på en film och att hitta intressanta saker på nätet samtidigt. En simultankapacitet som jag utvecklat med tiden :) Jag har hittat mycket av intresse som med all säkerhet kommer att visa sig här på bloggen efterhand. Just nu är det mest aktuellt med skrivteknik, inför mitt stora redigeringsarbete. Men också inför framtida skrivprojekt.



Eftersom det fortfarande inte finns någon som kommit på de fyra enkla skrivreglerna så tycker jag att vi fortsätter att utveckla vårt eget unika sätt att skriva på. Det finns ingen annan som skriver just din berättelse så bra som du gör. Så skriv på!

Så hur var det nu då

med det där jag hade väntat på?

Tyvärr inget bokkontrakt. Ännu! Däremot så har jag äntligen fått mitt lektörsutlåtande. Det blev mycket försenat på grund av yttre omständigheter. Nu har jag det i alla fall äntligen i min ägo. Jag hade förberett mig på allt det dåliga med hjälp av att läsa blogginlägg angående lektörsutantanden, hos er som också skriver. Jag var förberedd på att det skulle kunna kännas totalt nedslående vid första anblicken. Hur man sedan skulle kunna se på det och faktiskt se att mycket av det negativa faktiskt stämmer och att en del behöver skrivas om. Jag var verkligen beredd. Det är trots allt mitt allra första försök till en roman och ingen mer än jag har läst hela romanen. Hade läst hela romanen. Nu är det en till som har läst.

Jag fick utlåtandet mitt under pågående semester, så jag läste det på mobilen. Det kändes litet. Små bokstäver. Och ändå något av det mest betydelsefulla jag läst. Jag läste och sög i mig allt som en svamp. Besvikelsen uteblev. Leendet tog plats och ville inte lämna mitt ansikte. Självklart är det inte perfekt. Hur skulle det kunna vara det? Men jag känner att jag är på helt rätt väg. Det är ett stort jobb som jag har framför mig, men jag visste, hade redan förstått, att en hel del saknades i min berättelse. Att det behövdes lite mer WOW! Jag har klart fler gröna punkter (det som redan fungerar) än gula punkter (sådant som behöver förbättras) i utlåtandet. Jag kunde verkligen inte vara mer nöjd. Att få lektörsulåtandet gjorde att allt föll på plats. Nu vet jag vad jag behöver jobba med. Vet vad som krävs för att ta mig hela vägen fram. Det är vad jag längtar så otroligt mycket efter just nu. Att få börja. Att få dyka ner i min berättelse och komma upp igen, redo för nästa sväng hos förlagen. På måndag hoppas jag kunna börja skriva.

Några utdrag ur utlåtandet:

"Storyn är gripande och berörande, men upprepningarna i de resonerande avsnitten gör att den tappar tempo. Jobba mer med gestaltning, fundera över perspektiven och läs manuset högt för att känna rytmen så tror jag det kan bli riktigt bra!!

Yay!!!

"Det är en gripande berättelse som stannar länge hos läsaren."


Lycka!

"Vilken häftig berättelse, här tåras mina ögon. Det känns också som om berättandet blir mer geataltande och berörande härifrån och resten av historien. Det gick åt många näsdukar härifrån måste jag säga!"

I think i´ve got it!!! Mina ögon tåras också, när jag kommer till den här kommentaren.

Så nu är det bara att jobba vidare. Nu vet jag att jag kan ta mig hela vägen fram. Det är möjligt!

Fredagsdans med James Brown

Japp, då var det dags för den första fredagsdansen den här helt sprillans nya terminen. I dag ska jag få hjälp av en soulkille som är en av de bästa. James Brown. Han lär oss lite moves inför höstens fester. Nu kör vi igång på riktigt!



Mer James Brown. Det är något med energin i den här som får kroppen att vibrera. Nu tar vi den energin med oss och gör det absolut bästa av den här hösten och vintern.

Nya sköna juveler

Idag skulle jag inhandla en skolalmanacka till äldsta sonen. Jag hämtade upp min lilla förstaklassare efter hans allra första dag i den riktiga skolan. Han var glad som en lärka. Jag var med honom i morse då han kom till skolan tillsammans med några små busiga fjärilar i magen. De ville inte vara stilla. Men så kom den första kompisen fram, jublande glad över att se honom och han gav honom en lång härlig kram. Efterlängtad! Det är en härlig känsla. En känsla som lugnar. Till och med små fjärilar i magen. Sedan var sonen redo att möta allt det nya. Tillsammans med alla sina kompisar. Och någon ny. Det var härligt att se hur harmonisk den lilla gruppen redan är. Det lugnar även något större fjärilar i mammas mage.

Åter till inhandlandet. Sonen och jag begav oss ner till stan för att shoppa några saker. Förstaklassaren ville ha ett pennskrin trots att det egentligen tillhandahålls allt han behöver i skolan. Klart han skulle ha. Han hittade ett fint med smileys på, med tillhörande pennset. Perfekt! Äldsta sonen fick en fin skolalmanacka. Och mamma som inte skulle handla alls såg att man kunde köpa fyra böcker och betala för tre. OCH så fick man ett fint skydd till böckerna. Svårt att motstå, så det fick följa med fyra böcker och ett trevligt skydd hem också. Dessutom köpte jag en jättefin tunika på rea, från By Ti Mo, som blir perfekt att ha när jag sitter och skriver i höst. Och så fick min förstaklassare ett par välbehövda jeans. Sedan gick bara vi två till Mc Donalds och drack var sin milkshake och firade första dagen i skolan. Sådant är guld värt. Att få sitta en stund och prata med ett av barnen. Mysigt!

Nu är det bara det där med tiden. Hur ska jag hinna allt jag vill. Ta hand om och leva nära mina barn. Och maken. Läsa alla underbara böcker. Skriva alla mina berättelser. En ekvation som tål att tänkas på. Men jag måste tro på att allt som man vill går. Det är snart höst och jag är fylld av energi och lust. Jag känner en lätt rastlöshet inom mig idag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jag vill börja skriva men sitter med min lilla minidator eftersom min vanliga gav upp. Väntar otåligt på den nya. Jag har ett stort jobb framför mig. Ett som jag ser mycket fram emot. Kanske är det spänningen inför det som gör mig så rastlös. Vardagen flyter inte riktigt ännu. Uppstarten är lite rörig med fyra barn. Men jag vet att tiden snart är inne. Tiden som är till för bara mig och mitt skrivande. Det måste vara förväntan som gör mig rastlös. Jag har haft uppehåll med skrivandet hela sommaren. Jag är så redo att komma igång igen som det är möjligt att vara.

Jag gillar texten på bokfodralet. Kliv in i en annan värld. Precis så är det. Både när man läser och skriver. Man får verkligen kliva in i en annan värld. Jag älskar det!

En alldeles speciell dag

Idag fyller vårt tredje mirakel 7 år. Det är en alldeles speciell dag. I morgon börjar han i första klass. Det är mycket spännande. En skolväska är såklart självklar som present en sådan födelsedag. Han fick en med riddare på. Lyckan är stor och den står redo för att användas flitigt under läsåret. Han älskar skolan och ser fram emot att få träffa alla sina kompisar igen. Nya lärare ska han få, men han känner dem redan, så det känns tryggt.

När han skulle födas så la sig hans arm i vägen över hans huvud och han kunde inte komma ut. Jag kände hur personalen fick lätt panik och jag blev såklart rädd. En obehaglig blandning av smärta och rädsla. Personalen försökte hjälpa till och sökte febrilt efter en lösning. Lösningen blev till slut en äldre förlossningsläkare som slutat för dagen, men som lyckligtvis fanns kvar på sitt rum. När han kom så la sig lugnet i rummet. Bara hans självsäkra uppenbarelse gjorde oss alla lugna. Han löste problemet på en gång. Jag fick dropp som stoppade värkarna. Visserligen en av de obehagligaste upplevelser jag upplevt, då hjärtat slår extremt fort och man börjar skaka okontrollerat och man tror faktiskt att man ska dö på riktigt. Läkaren hade med sitt totalt lugna sätt förklarat precis vad som skulle hända och det gjorde upplevelsen lite mindre skrämmande. Sedan lirkade han tillbaka den lilla bebishanden, för hand. Visst gjorde det fruktansvärt ont men jag visste att jag kunde vara lugn. Jag kände det. Fast nog bad jag en och annan bön ändå, bara i fall att. Man är ju så orolig för det lilla livet i magen, innan man får hålla det i sin famn. Övrig personal var mäkta imponerade och de talade om för mig vilken tur jag haft. Att han fanns på plats. En generation läkare som vet lite mer. Som haft tid att vara bara läkare. Idag är det så bråttom att inget extraordinärt får ta plats. Inga små finurliga trix som är så viktiga. Jag är den läkaren evigt tacksam. Utan honom hade jag fått göra ett akut kejsarsnitt. Det är inte vad man vill göra när man kämpat så länge och längtar efter att få träffa sitt barn. Då sövs man och missar allt. Min bebis kom sedan ut i ett huj med en lätt mosad hand som de hade extra koll på under några dagar, men det gick bra med den också. Så idag sänder jag den läkaren en extra tanke av tacksamhet.

Grattis vår älskling, på 7-årsdagen!

Västkusten är verkligen bästkusten

Den årliga krabbfesten blev som vanligt en succé. Vi var ungefär 55 personer. Släktingar allihop. Vilken kväll. Vilken fantastisk mat. Krabbor till de vuxna och alla barn som har lärt sig uppskatta dess smak och allt pyssel för att få i sig lite mat. Själv har jag bara på senare år lärt mig den konsten. Stora klor är bäst men också svårast att komma in i.

Havet är ständigt närvarande på alla möjliga sätt.

Regnbågen visar oss vägen till den stora skatten. Jag tror visst att den slutade mitt i svärmors och svärfars sommarstuga.

Ibland är det trångt om saligheten. Vilken charm det är att det byggdes på det här sättet. Här finns det rikligt med historia.

Mitt Kök kom och hälsade på. Själv såg jag inte programmet men ska söka upp det på nätet.

Solnedgången gör världen vacker på alla ställen, men här gör den allt magiskt.

Man kan nästan känna historiens vingslag bland alla sjöbodarna.

En maritim installation.

Den absolut vackraste båt jag sett. Det fanns inte en repa eller ett ynka litet hack i den. Hur vågar de ens segla med eller lägga till med den?

Blommor hör sommaren till och är en av alla dofter som förgyller årstiden.

En älg hälsade plötsligen på. Wow, det var länge sedan jag såg en så nära i vilt tillstånd. Den vandrade förbi precis utanför vardagsrummet.

Detta är inspiration. Tankarna kan vandra åt vilket håll som helst samtidigt som blicken får vila på allt det vackra.

Detta är utsikten från vardagsrummet i vår kajstuga. Här är själen lycklig.

Högt upp får man ett annat perspektiv.

Allt går runt, runt, men här gör det ingenting. Här vill jag uppleva allt, om och om igen.

Ekan ger eko tillbaka i tiden. Vilka är alla de människor som har suttit i den en gång?

Vi fick också besök av en liten, liten fladdermus. Den hade hittat en allt för solig vägg att sova på. Men den verkade sova gott ändå för den kom tillbaka flera dagar.

Det finns vissa djur som man bara måste förundras över. Dessa tunna, tunna vingar som håller upp resten av kroppen, när den flyger runt i vår värld, och njuter av livet.

Solnedgångar slutar aldrig att imponera.

Och ibland finns det inte ens tillräckligt med ord för att beskriva vad man känner i ett speciellt ögonblick.