Då var vi där igen

en hel vecka har rusat igenom mitt liv. Sedan har det ju hunnit bli februari också. Just nu känner jag att jag håller på att bli förkyld och det är inte roligt alls. Det har jag verkligen inte tid med, jag behöver min kraft och min inspiration.

Jag försöker att hitta inspiration i musik och dans denna kväll. Ja, det hann bli kväll innan dansen kom på plats eftersom min dator krånglar. Konstigt eftersom den är nästan ny. Den har gjort det några gånger nu, den flimrar till  några gånger och så kommer det upp en helt blå sida med varningstext över hela skärmen. Lite domedagskänsla faktiskt. Som om hela datorvärlden stängs av och vi får klara oss helt själva, utan information och kommunikation från cyberspace. O hemska tanke!!! Maken kollar var felet ligger och försöker åtgärda.

Under tiden ska jag dansa. Man kan aldrig bli för gammal för det och det kan inte stängas av, i värsta fall om musiken inte går att få fram, så kan man till och med sjunga själv. Det känns i alla falla tryggt!

Jag är tillbaka

i cyberspace igen!

Nej, riktigt så bra blev det inte och jag skulle dessutom valt att ha mousserande vin i min istället, men vi har fixat ett snabbare bredband. Det innebar en hel dag utan uppkoppling till nätet, men nu är jag här igen och det känns tryggt och bra :)

I dag i berg- och dalbanan

Morgonen började i dalen, kan man väl gott och väl säga. Det grå vädret gjorde väl sitt till. Livet utan riktig dator, har gjort livet lite tråkigt. Särskilt när man ska göra en stor redigering, som man ser så mycket fram emot. Jag kände mig inte riktigt hemma i den lilla datorn. Allt som jag behöver för min redigering finns inte där. Jag kunde inte komma igång på riktigt. Jag väntade ju. Försökte ha tålamod. Kanske var tålamodet lite svagt när jag vaknade i morse. Därför började jag med att ta en promenad. Då ville världen visa mig sin välvilja, och molnen som skulle täcka vår del  av jorden idag sprack plötsligt upp, och solen gjorde min väg vacker. I samma ögonblick som jag kom hem försvann den igen. Lustigt! Då kom kära maken och berättade det som jag väntat på. Datorn hade kommit under tiden som jag tog min promenad. Dessutom hade han kopplat upp och fixat allt, så den var redo att användas. Han är bäst min älskade make. Nu har jag min dator med dubbla skärmar och jag säger bara att det är fullkomligt fantastiskt när man redigerar. På ena skärmen har jag manuset med lektörsutlåtandet och på andra skärmen manuset som jag ändrar i. Rekommenderas å det varmaste för alla som skriver. Så nu är jag högst uppe på berget igen och det kittlar i magen av förväntan. Snart börjar nerfarten och den härliga blandningen av rädsla och ren förtjusning. Just nu är jag fullkomligt överlycklig. Nu börjar jag redigera på riktigt! Jiihaaaa!!!

Magiska bokstäver

Tänk att något så obetydligt som ett tangentbord kan skapa så mycket glädje och tillfredsställelse. Små obetydliga bokstäver som kan skapa världar. Ja, till och med universum. Allt är möjligt när fingrarna landar på dessa tangenter. Precis allt. Det är så magiskt och ger mig fullkomlig lycka.

Jag är så gammal att jag lärde mig maskinskrivning i skolan. Elektrisk visserligen men ändå. Det innebar en massa tråkigt extrajobb när man skrivit fel. Tippex, säger jag bara, alltid kletig och klumpig. Förstörde oftast utseendet på texten helt. Jag var aldrig någon snabb maskinskrivare men i skolan hade vi faktiskt snabbhetstester. Man var tvungen att ha en viss hastighet för att kunna jobba på något fint kontor. Nej, det var inte roligt alls. På den tiden skrev jag hellre för hand när jag skulle skriva mina berättelser och en och annan dikt.

Datorns tangenter ger andra möjligheter. Fingrarna kan dansa fram över tangenterna och när det flyter riktigt bra och hastigheten ökar, ökar också frekvensen på felskrivningar. Men det är det som är finessen. Det gör ingenting för det är så lätt att gå tillbaka och ändra. När upphetsningen lagt sig och hjärnan inte går på fullvarv längre. Då går man bara i lugn och ro igenom vad man skrivit och rättar. Perfekt!