och en tråkig förkylning. Under den sista timmen av uppesittarkvällen kände jag förkylningen som var på väg åt mitt håll. Den har smugit och krupit och inte riktigt velat ta tag, men det tackar jag extra mycket för just nu eftersom jag då ändå orkat med allt som hör julen till. Igår avslutades kvällen nästan vid midnatt men efter att mamma lämnat av min syster hemma hos henne kom hon tillbaka in för en nattmacka. Kvällen fortsatte sedan med trevliga samtal till klocka 02.30. Då var jag REJÄLT trött. Somnade totalt ovaggad och vakande runt 10.00 igen. Kände av förkylningen ordentligt så jag gick och la mig en stund igen efter frukosten och sov en stund till. Men jag ska definitivt inte klaga för vi har varit oförskämt friska den här hösten och vintern, so far, ta i trä!
Tomten han kom som han brukar och knackade på fönstret och gjorde så att lillkillens hjärta bokstavligen slog fortare. Han ville inte krama tomten, men gick med på att tacka i hand om jag följde med fram. Det gjorde jag såklart och han log faktiskt också till slut. Nästyngstingen har i år kommit på sanningen och berättade för mig vem tomten egentligen är. Fast samtidigt var han lite förundrad och kikade extra mycket i våra fönster för att förankra vad han trodde. Våra större barn har aldrig berättat när de kom på sanningen, utan spelat med i den stora julshowen som startar julklappsutdelningen, hela tiden.
Pepparkakshuset vänta på att bli uppätet. Barnen längtar efter att sätta tänderna i den goda pepparkakan och den vintervita kristyren.
Misteln hänger så fint i taket och väntar på att få se alla uppspelta och glada människor kyssas under den.
Verkligheten kan ses på så många olika sätt. Vem vet det, om inte den som skriver? Julen är en riktigt Alexander och Fanny tillställning när den är som bäst. Barnen i bullerbyn sitter fint på golvet och glittrar med sina tindrade ögon. Tackar snällt och tacksamt för den enda julklappen de får.
Så är det självklart inte och vem vill egentligen ha det så? Vår familj har mer en italiensk framtoning där allt sker med starka högljudda känslor. Ljudet står högt i tak och allt blir aningen yvigt. Det går bra det också. Så länge alla vet var man har varandra så fungerar det mesta alldeles utmärkt. Glädje, lycka, frid och kärlek kan se ut på så många olika sätt.
När man vet hur många människor och inte minst barn som har det fruktansvärt jobbigt just nu så gör det ont i hjärtat, vad man än håller på med själv. Man kan önska och önska att ingen behövde ha det svårt och ändå gör det inte mycket skillnad. Man får göra det lilla man kan. Just nu är det viktigt att våga höra och se när det händer saker som inte känns rätt. Våga gripa in och kanske, bara kanske, göra den största skillnaden i världen.
Verkligheten hos oss ser ut så här. Misteln finns inte alls där den brukar hänga eftersom jag inte lyckades hitta någon. Det går lika bra att kyssas under den plats där den brukar hänga ändå. Pepparkakshuset är litet och oansenligt men skänkte mina småkillar en enorm lycka att få dekorera likaväl. Det kommer att smaka lika bra i morgon då de ska få äta upp det.
Vår lilla ängel vakar över oss och jag hoppas dess tanke når ända ut till alla dem som behöver det.
Den påhittade verkligheten med det magnifika pepparkakshuset och den enorma misteln tog jag kort på, på Sofiero slott för några år sedan :)
