En positiv refusering

hur ska man se på en sådan egentligen?

"The rejection slip the motion picture studio Essanay Film Manufacturing Company (1907-1925) sent screenwriters whose submissions were found wanting. Essanay is best remembered today for its series of Charlie Chaplin films."

Inte en sådan dum idé egentligen. Det är ju verkligen den här lilla förklaringen till en refusering som vi som skickar in våra manus önskar oss.

Jag fick en ännu bättre refusering idag. Det var på manus nummer ett. De skriver så här:
"Utgivningsgruppen har läst och diskuterat ditt manus och du får mycket bra betyg men för närvarande passar den inte in i vår utgivning. Jag önskar dig lycka till och hoppas att se boken utgiven på annat förlag i framtiden. Fortsätta att skriva för du gör det riktigt bra och lycka till!"

Klart man gillar det här förlaget. Klart man blir glad, klart man känner sig stolt över att någon tycker att det man skriver är bra, att det fungerar. Samtidigt är det ännu en refusering. Trist som tusan! Men sådant är livet.

Är det något jag är så är det envis, är det något jag verkligen vill och tror på så ger jag aldrig upp.

Så jag jobbar vidare, nu med manus nummer två. Och det finns faktiskt ett magiskt svar på hemligheten om hur man lyckas. Passion, hårt arbete, bli riktigt bra på något, fokus, driv på, utmana dig själv, betjäna, gör något någon annan vill ha, bra idéer och fortsätt alltid kämpa. 

Så det är bara att stå på!

Om att inte kunna ge upp

trots att tanken var sådan, i alla fall tills vidare.

Men jag borde känna mig själv bättre än så vid det här laget. Därför har jag skickat mitt första manus till tre förlag till. Kanske blir det ännu några fler. Jag insåg att jag bara skickade till stora förlag förra gången. Luften gick ur mig en stund då jag fick ett utlåtande som kändes hopplöst att ta sig igenom och som jag inte alls förstod. Efter lite tid och mycket eftertanke bestämde jag mig då till slut för att det faktiskt finns andra sätt att se på saken, eller i det här fallet på berättelsen. Och det fick ut och flyga igen. Så då fortsätter väntandet.

Det jag skulle gjort idag var ju jobba med mitt andra manus. Fast det kändes viktigt att inte överge mitt första manus, så tiden fick gå till det istället. Imorgon blir det tid för manus nummer två. Jag har många tankar runt det också.

Lite skrivinspiration kan väl passa bra just idag. Ungefär så här ser mitt skrivande också ut. Jag hetsskriver också när jag väl får tid att skriva. Övrig tid går åt till en massa olika saker, men för det mesta finns mina manus i tankarna på ett eller annat sätt.

När pick-me-up-djävlar-anamma-musiken har gjort det den ska

så är jag på banan igen.

Ja, för jag har fullkomlig koll på vad som är viktigast i livet eftersom jag redan har fått det som är absolut viktigast för mig. Det finns inget som skulle kunna få ner mig på knä förutom om det skulle hända min familj något, för de är allt för mig. De är mitt liv. Utan dem finns det inget som betyder något. Att ha dem nära och att de får vara friska, det är vad som är viktigt på riktigt . En älskad make och fyra överälskade underbara barn. Hur skulle jag kunna förvänta mig mer än det? Resten är bara bonus.

Men att fortsätta drömma och försöka göra dem alla till verklighet kommer jag att göra lika länge som jag andas. Att följa det som är min passion. Att göra det verkligt. Självklart blir jag arg, ledsen och uppgiven då och då. Men det varar aldrig länge, för jag tänker inte låta det. Dessutom finns det ingen annan väg än framåt och uppåt.

Därför håller jag nu på att lägga in det som jag redigerat på papper i manus nummer två, i dokumentet.

Så länge jag andas, this is what I´m made of.

När drömmar grusas

ännu en gång och lämnar en förvånad och förvirrad vet man inte riktigt åt vilket håll man ska gå i fortsättningen.

Så tills vidare får det bli lite pick-me-up-djävlar-anamma-musik, inte förrän 4. 36 kommer mitt budskap till mig själv. Nu ska jag på utvecklingssamtal.

Mental brain freeze

har hemsökt mig sedan sist jag skrev. Ni vet hjärtat som slår i farligt hög takt och hamnar i halsgropen känslan.

Det innebar en orolig natt, då jag enligt maken hade väldigt mycket att säga i sömnen. Jag somnade med den känslan och vaknade med den, så man kan säga att den upptar en väldigt stor del av mitt liv nu. Men just nu håller jag fortfarande på att smälta den, så jag återkommer med mer om det.

Så till skrivandet och vad som gör en utgiven  författare. Så mycket kan jag väl säga att min känsla nu bottnar i just det och jag hittade ett intressant klipp om det. John Hodgeman är en kul kille:

Man ska ju som bekant skriva om det man känner till, men man måste också veta något om sådant som är intressant och man måste veta vad man vet. Logiskt men inte alltid lätt att reda ut. Enligt John Hodgeman så är det visserligen väldigt många som vill skriva och oddsen är emot en, men som tur är så är många av dem sinnessjuka och de flesta av dem är galna. : ) Sedan finns det ett segmentet där de som har en medelhög eller till och med liten talang men är väldigt envisa. Det är det de som statistiskt sett har högst chans att lyckas. Det låter lovande tycker jag eftersom jag är envis som synden! Sedan finns det självklart en liten grupp som har en supertalang och de är inte så lätta att hitta.

Nu vidare, vi ska iväg till goda vänner på fest. Det gillar vi!

Så var det dags för avfärd

igen! Det pirrar i magen av förväntan och en lätt nervositet. Jag önskar mitt manus all lycka på vägen.

Nya äventyr och nya möjligheter. Mitt första manus ska nu få visa vad det går för ännu en gång. Kapitlet som flyttades igår fick inte ens vara med den här gången. Det blev lite kaka på kaka och jag kunde helt enkelt inte hitta någon perfekt plats för det, så det får vänta bland en massa andra ord som finns bland mina dokument. Tids nog hittar det sin plats. Däremot pillades det lite med den första meningen, den som det är roligt om den är lite spännande och skapar nyfikenhet.

Då så, då är det bara att vänta igen då! Och att fortsätta redigera manus nummer två. Full fart framåt och uppåt!

I refuseringarnas bakvatten

sitter jag och undrar om jag gör det jag gör i rätt ordning.

Bild hittad här.

Kanske skulle jag ha redigerat manus två färdigt först och skickat iväg det till förlagen innan jag började läsa igenom manus nummer ett ännu en gång. Att vänta på svar från förlag tar ju så oändligt lång tid. Men eftersom jag inte har de rätta svaren jobbar jag vidare som jag gör. Jag är dessutom snart igenom, så det blir nog bra i vilket fall som helst.

Idag behöver vi prata om refuseringar på Debutantbloggen. Det är en värld där tvivel kan växa sig starkare och starkare om man inte förstår hur svårt det är att bli antagen av ett förlag. Man får inte ta det personligt, man måste bara gå vidare tills man lyckas. Dessutom är artikeln i Expressen intressant läsning om hur det börjar gå rundgång i kultursystemet, vilket gör det ännu mer omöjligt att bli antagen som debutant. Vill vi verkligen bara läsa sådant som skrivits av redan kända författare? Det vill inte jag i alla fall, hur trist skulle det vara? Nej, jag tror det är dags för förlagen att tänka om och tänka rätt, annars kommer de små modernare förlagen och egenutgivningen till slut att ta över. Vi människor behöver nytänkande och det innebär också nya författare. Det vore allt för andefattigt i böckernas värld annars. Nej, jag tror inte att debutanter och vardande debutanter är ett utdöende släkte, för vi är envisa och har vårt mål inställt på målgång. Vi är obändiga, vi kommer att hitta en väg!

Sista refuseringen

för det här utskicket har landat i min mailbox. Två så snabbt efter varandra tar lite extra på självförtroendet får jag erkänna. Någonstans där inne viskar en liten röst saker som jag inte vill höra. Tänk om det verkligen inte är bra, trots att jag tycker att det är det.



Med detta klipp vill jag egentligen inte alls göra det till en tävling där någon vinner eller förlorar, utan helt enkelt göra klart för mig själv och alla andra som skriver och försöker bli publicerade att:
Bara för att du blir refuserad betyder det inte att din berättelse inte är bra, det betyder bara att läsandet är subjektivt. Det är oändligt många författare som har blivit refuserade före dig. Den som läste ditt manus kanske inte alls gillade det för att det inte föll i deras smak. Han/hon kanske hade en dålig dag, en dålig vecka eller rent av ett dåligt liv. Det kanske inte passade in i utgivningen eller så fanns det redan en likande berättelse i kommande utgivning. Anledningarna kan vara precis lika många som refuseringarna. Ingen vet vilket manus som senare kommer att visa sig bli en bästsäljare.

Så där, nu har jag tvivlat nog. Nu går jag vidare, starkare, bättre och ännu mer envis. Det finns absolut ingen annan väg än upp, det värsta som kan hända är ju ändå att man får en refusering. So what! Det betyder ju bara att man kämpar och att man faktiskt kommer närmare sitt mål. Så nu kör vi igen!

Lite ostrukturerat

gör jag läsandet och redigeringen av mitt andra manus. Jag tittar lite här och sedan lite där. Tar bort en del och skriver mer. Funderar på lektörens ord och tittar lite mer i mitt manus. Det är inte som jag brukar jobba, så det känns lite ovant, men jag tror att det blir bra till slut.

Lite skrivtips för dagen ska vi ha. Kort och koncist, ge aldrig upp!
 

Afternoon tea med författarmingel

är sådant som får höst/vintermörker att blekna en aning och sprida ljus över hela mitt universum.

Efter att ha anlänt och fått med mig en tallrik med diverse godsaker och en kopp te hittade jag en plats som väl inte kändes som optimal, nästan längst bak och jag såg absolut ingenting av scenen. Mina bordsgrannar var inte nöjda alls, det var för trångt, det kunde jag hålla med om. Det fanns inte något att äta som kunde göra de 200:- vi betalat någon rättvisa, det kunde jag däremot inte hålla med om. Dessutom var jag inte där för maten överhuvudtaget så . . . På andra sida var det två säten lediga, likaså mitt emot, var det något med mig . . .?! : ) Jag såg framför mig en lång timme innan författarsamtalen skulle börja när min räddande ängel dök upp i dörren. Åsa Hellberg med författarkollegor kom in och sökte sittplatser, varav i alla fall en fanns vid min sida. Åsa satte sig där och kvällen såg mycket ljusare ut på en gång. Det är alltid lika trevligt att träffa Åsa. Till och med mina småtjuriga bordsgrannar lyste upp. Åsa och de övriga författarna såg dessutom till att de hade barstolar istället för fåtöljer på scenen, vilket gjorde att alla såg dem när de pratade. Utmärkt! När sedan författarsamtalen började så var kvällen en succé. Leenden blandades med handklappningar och skratt och alla verkade ha det trevligt. Jag hade det definitivt!

Åsa tog sig an scenen precis så proffsig och rolig som hon alltid gör. Hennes feelgood brättelser skapade nyfikenhet hos publiken. Övriga författare gjorde detsamma och fick mig att trivas och skratta i en härlig blandning. Dag Öhrlund fick publiken att fundera över hur många som vill skriva och hur få som faktiskt lyckas få sina alster utgivna på förlag. Han tycker att aldrig ge upp är receptet till framgång. Det känns lovande, för det är något jag är riktigt bra på, att aldrig ge upp. Eftersom jag just läst hans bok visste jag precis vad han pratade om och det gjorde hans samtal extra trevligt att lyssna på. Tyvärr glömde jag ta med hans bok för att få den signerad. Trist! Carin Hjulström hittade den mest fantastiska berättelsen i knät hos en man hon var förälskad i. Som så ofta överträffar verkligheten dikten. En kokbok som gör det lättare att skapa en fröjdefull jul berättade Johanna Westman och Jens Linder om. Jag fick lära mig göra nyttiga grymma grönkålschips. Christer Nylander berättade om den politiska scenen och hur man skapar en spännande berättelse där. Christoffer O´Regan hade en spännande historisk roman att berätta om. Han berättade på ett sätt som fick mig mycket intresserad, duktig på berättande som han är.

Julstämningen tog sig in i sinnet mycket subtilt. Den fanns där även om alla de författare som talade, tillsammans med Lotta Bromé, var höjdpunkten på kvällen. Själv fick jag med mig en skön känsla och härlig inspiration blandat med en spirande julkänsla.

Och en goodiebag som heter duga! Två spännande pocketböcker varav en är den mycket spännande Döden på en blek häst av den fantastiska författaren Amanda Hellberg, en värmande filt med dalahästar på, ett fint halsband med pärlor, ett mascara och ett läppglans och ett exemplar av tidningen Books & Dreams. Perfekt alltihop!

Och jag kommer inte att ge upp. Aldrig och det är ett löfte! : )

Fast all den där tiden

som jag skulle ha att göra vad jag vill med, var är den? Det mesta får än så länge ske i huvudet. Fast där händer det å andra sidan enormt mycket.

Igår fick jag skriva lite och pyssla lite med en del andra skrivrelaterade saker. Att få skriva är att leva och aldrig märker jag det mer än när jag faktiskt skriver. På nätterna börjar alla de där fantastiska drömmarna och oväntade orden dyka upp igen. Jag anade inte hur mycket semester jag tagit ifrån orden. Nu är jag glad att få vara tillbaka bland dem igen. Den skrivande processen är både lång och strävsam och vore det inte för den stora lyckan och ruset det också ger, så skulle det kanske inte alls vara värt det. För det gäller att vara beredd att aldrig, aldrig ge upp. Jag ger aldrig, aldrig upp!

Refuseringar, tålamod och envishet

Det är många som tycker att jag tar mina refuseringar och motgångar på ett bra sätt. Vad ska man säga. Shit happens and then you die, brukar jag säga när det känns motigt. Fast det gör jag med glimten i ögat för jag tycker att livet är ett härligt fantastiskt äventyr som jag älskar att vara med på. Men hur gör man då? Jag har lärt mig både den hårda och långa vägen att ha tålamod. Mitt liv har bestått av mycket väntan på saker som jag önskat mig. Jag har stått ut, levt på och kämpat vidare i alla lägen. Vissa saker går bara inte att skynda på. Vissa saker kanske aldrig händer överhuvudtaget. När saker inte alls går åt rätt håll, ja, då är det bara att bryta ihop och gå vidare. Vad finns det annars att göra? Lägga sig ner och ge upp. Aldrig!

Jag är väldigt envis. När jag vill något riktigt mycket, så gör jag allt som överhuvudtaget är möjligt, för att det ska blir så. Att skriva och att bli utgiven är en sådan sak. Det är min passion och det som jag vill göra under resten av mitt liv. Här kommer tålamodet in. Det är något åren och livet har lärt mig. Jag har tränat på det så länge nu att jag behärskar det näst intill perfektion. Jag är övertygad om att jag kommer att bli testad och till och med nedslagen många gånger under vägens gång, men jag kommer att resa mig upp precis så många gånger som det behövs.