Jag vandrar omkring

i en bubbla där allt jag hör ekar. Eller vandrar och vandrar, jag sover och sitter och ser på tv. Det har slagit lock i mina öron av den här jobbiga förkylningen och det är så obehagligt. Eftersom det känns som om jag skriker när jag pratar så hör ingen vad jag säger när jag viskar för att det inte ska eka i mitt huvud. Fast jag tror och hoppas på att det har vänt och att jag snart ska bli bättre.

Tankarna vandrar visserligen, men de formar väl inte något varaktigt precis. Det är väl förkylningen får vi hoppas. Fast det har börjat byggas upp en längtan efter att titta på mitt andra manus, det som blev liggande när jag inte kunde komma fram till hur jag skulle hantera lektörsutlåtandet. Det var inget negativt, bara något annat än jag själv tyckte. Nu är jag nyfiken på vad lite tid kan ha gjort för att komma vidare i de tankarna. Kanske kan jag se på det klarare nu och förhoppningsvis kan nya insikter och utsikter uppenbara sig för mig. Det har nog blivit dags att jobba vidare med det manuset nu.