Igår när äldsta sonen skulle städa buren till sitt älskade djur, hamstern Puff, låg han livlös men andades väldigt lätt. Jag hörde sonens panik och han tog upp Puff och lät honom ligga i en varm handduk. Och han hoppades och hoppades att han skulle vakna upp och vara vanliga pigga Puff igen. Jag ringde veterinären som var ganska övertygad om att han var döende och att allt de kunde göra var att avliva honom. Så jag fick förbereda sonen för vad som skulle komma. Inte lätt och det gjorde ont, både i honom och mig. Sonen satt med Puff och klappade honom ända tills han tog sitt sista andetag. Då brast det och tårarna kom.
Sonen älskade verkligen det lär lilla djuret och kom hem då och då på rasterna för att vara med Puff en stund. Han skötte honom så fint och tyckte om att ha honom runt sig när han läste läxan. Nu är det tomt i hans rum och det känns dystert för oss alla men framför allt för honom. Det är otroligt vilken stor plats ett djur tar i en familj och vad tomt det blir när de är borta. Och barnens tårar och sorg gör oändligt ont i mig.
På natten låg Stella, som vår lilla misse nu heter officiellt, hos sonen. Hon stannade hos honom hela natten. Jag tror att det var väldigt skönt för honom att få ha henne nära just då. Själv fick jag umgås med alla jobbiga tankar som det för med sig att förlora något. Att veta hur föränderligt och förgängligt livet kan vara. Mina tankar spinner vidare i det otänkbara att det skulle hända mina barn något, hur omöjligt det känns att överleva något sådant. Även småkillarna fick sådana tankar. Vad händer när man dör och när ska vi dö? De grät båda två och hade lite svårt att somna på kvällen. Och jag behöver krama mina barn extra mycket och extra länge.
