En helt underbar överraskning

en dag när jag verkligen behövde det.

Jag deltog så klart i Kim M. Kimselius tävling om en biljett till bokmässan. När vinnarna visades så stod mitt namn där, men det var stavat med e i slutet. Därför kollade jag om det var någon som tävlat som stavade sitt namn så, och det var det. När sedan biljetten dök upp i min brevlåda idag så blev jag mer än överraskad, och överlycklig. Universum verkar vilja ha mig på bokmässan i alla fall : ) Tack snälla Kim, du gjorde min dag.

Redigerandet går uselt just nu. Jag har blivit förkyld och har varit trött idag. Men jag har ordnat med kattförsäkring, beställt kattmat, kört småkillarna till basketen och kollat tågbiljett till bokmässan. Och nu är det kväll igen. Tur att det snart är en ny dag som jag kan fylla med redigering, förhoppningsvis. Under tiden lyssnar vi på ett skrivtips tycker jag.

Lite om sorg

och ett mammahjärta som gör ont.

Igår när äldsta sonen skulle städa buren till sitt älskade djur, hamstern Puff, låg han livlös men andades väldigt lätt. Jag hörde sonens panik och han tog upp Puff och lät honom ligga i en varm handduk. Och han hoppades och hoppades att han skulle vakna upp och vara vanliga pigga Puff igen. Jag ringde veterinären som var ganska övertygad om att han var döende och att allt de kunde göra var att avliva honom. Så jag fick förbereda sonen för vad som skulle komma. Inte lätt och det gjorde ont, både i honom och mig. Sonen satt med Puff och klappade honom ända tills han tog sitt sista andetag. Då brast det och tårarna kom.

Sonen älskade verkligen det lär lilla djuret och kom hem då och då på rasterna för att vara med Puff en stund. Han skötte honom så fint och tyckte om att ha honom runt sig när han läste läxan. Nu är det tomt i hans rum och det känns dystert för oss alla men framför allt för honom. Det är otroligt vilken stor plats ett djur tar i en familj och vad tomt det blir när de är borta. Och barnens tårar och sorg gör oändligt ont i mig.

På natten låg Stella, som vår lilla misse nu heter officiellt, hos sonen. Hon stannade hos honom hela natten. Jag tror att det var väldigt skönt för honom att få ha henne nära just då. Själv fick jag umgås med alla jobbiga tankar som det för med sig att förlora något. Att veta hur föränderligt och förgängligt livet kan vara. Mina tankar spinner vidare i det otänkbara att det skulle hända mina barn något, hur omöjligt det känns att överleva något sådant. Även småkillarna fick sådana tankar. Vad händer när man dör och när ska vi dö? De grät båda två och hade lite svårt att somna på kvällen. Och jag behöver krama mina barn extra mycket och extra länge.

En ungersk liten prinsessa

har flyttat hem till oss.

Bilderna kommer från hennes uppfödare Marietta på Stefillas. Vägen till just den här lilla flickan har varit lång och snårig. Det är nästan ett år sedan vi började leta efter en chinchillaperser, en hona. Vi har tittat på alla svenska uppfödare och ingen har haft en sådan flicka eller så har de sålts innan man de har hunnit födas. Dessutom har många väldigt platt nos, vilket chinchillapersern egentligen inte ska ha. Så letandet har pågått. Tills vi hittade denna fantastiska uppfödare i Ungern. Maken tyckte vi var helt galna, man kan väl inte köpa en katt från Ungern! Jo, det kan man absolut. Därmed inte sagt att det har varit lätt. Kommunikation är något som fungerar väldigt olika i olika länder, har jag fått lära mig. Så frustrerad jag varit många gånger för att jag inte fått svar på mina mail på väldigt lång tid.

Denna lilla ljuvliga dam föddes den 31 maj och redan efter 5 veckor var vi helt säkra på att det var henne och bara henne vi ville ha. Dottern och jag har varit mest aktiva och vi visste direkt. Sedan var det bara att vänta. Jag betalade en reservationsavgift i början av augusti, men maken och jag bestämde oss för att hålla det hemligt ett tag. Överraskningar är så roliga. Dottern frågade och frågade. Jag hade sagt att hon måste övertala maken, som skulle spela tveksam till att köpa katt. Jag sa också att det var så svårt att få något svar på mailen, vilket faktiskt var helt sant. Just den här uppfödaren är en sådan som verkligen älskar sina katter och också åker land och rike runt för att lämna sina kattungar till deras nya ägare. Bara för att få se var de ska bo under sina fortsatta liv och med vilka. Den 7 september var det tänkt att just vår lilla Nancy McPhee skulle komma till oss. Jag försökte få både konfirmation på att betalningen kommit fram och att de skulle komma den 7:de, men jag fick inget svar. Svensk som jag är och uppvuxen med Sverker Olofsson, började jag misströsta och undra om vi blivit lurade. Dels var det ju en del pengar, men det värsta var hur mycket dottern hade förälskat sig i denna lilla katt redan. Jag visste hur ledsen hon skulle bli. Fast inget talade för det då uppfödaren var väldigt aktiv och känd i kattkretsar. Till slut fick jag svar, två dagar innan hon skulle komma. Hon hade haft fullt upp med att resa runt och lämna kattungar, hon hade 11 stycken hemma just då, dessutom hade hon legat sjuk i hög feber. Oj vad jag blev glad. Maken och jag förberedde barnen på ett hemligt besök och de började gissa. Och gissa!

Nu var det dags att förbereda ankomst. Alla saker som jag köpt måste fram men fortfarande gömmas. Så några timmar innan hon skulle komma fick jag ett sms. De hade missat flyget pga en svår olycka på vägen till flygplatsen. Hon försökte komma med nästa plan som var fullt och hittade inget under helgen. Sedan väntade vi igen. Tiden känns lång när man väntar. Och jag började tvivla ännu en gång. Hon föreslog ett kortare besök en veckodag eftersom hon skulle på kattutställning helgen efter. På måndag kväll fick vi veta att hon skulle komma dagen efter. Så tisdag morgon fick vi ta fram alla saker efter att barnen gått till skolan. Mitt på dagen hämtade vi så äntligen Nancy och hennes uppfödare Marietta på stationen. Väl hemma kom barnen hem en efter en. När dottern kom innanför dörren så trodde hon inte att det var sant. Hon började gråta av glädje. Sedan pratade vi allihop längre än vi egentligen hade tid med. Det känns som om vi har känt Marietta länge. Hon är en sådan varm och trevlig kvinna. När hon till slut måste skiljas från sin bebis Nancy, hon har inga barn hennes katter är hennes barn, så började hon också gråta. Men jag visste att hon kände att hennes lilla prinsessa skulle få ett bra hem hos oss. Nancy verkar trivas alldeles utmärkt och verkar så trygg att man kan knappt tro att hon kom till oss för bara drygt ett dygn sedan. Precis så som jag hoppades att det skulle bli när man väljer uppfödare med omsorg. Och så gick det till när vår ungerska lilla prinsessa kom till oss.

It´s a boy

ja, vi har fått tillökning i familjen.

Äldsta sonen som önskat sig ett eget djur länge nu köpte sig en liten hamster för tre veckor sedan. Därför presenterar jag nu allas, eller mest sonens såklart, hamster Puff. Eller Poffi som sonen kallar honom. Och vad kan jag säga, barn och djur de hör verkligen ihop. Fast själv tycker jag att Puff har de mest märkliga motionsvanor. Han kan springa i sitt hjul hur länge som helst. Under natten! Själv har jag hittat ett motionshjul som ska vara helt tyst, i England. En beställning är på väg.

Julen känns fortfarande ganska långt borta, visst gör den. Men när vi skulle ta med oss fika till mina föräldrar, så hittade vi en påse med lussekatter i frysen. Det kändes tveksamt att de gick att äta, men vi tog med dem och en kladdkaka, för säkerhets skull. När lussekatterna var värmda så var de lika goda som nybakta och vi fick en något ovillig försmak på julen. Fast gott var det!

Än så länge har ödet inte låtit mig få min vilja igenom, men jag håller tummarna hårt för att det kommer att hända i början av veckan.

Blev lite full i skratt

när jag läste mitt horoskop som Jonathan Cainer ställt för mitt stjärntecken i morgon.

There is a jazz tune called, When The Saints Go Marching In. I never understood this title. I'm not sure that I've ever actually met any saints but I find it hard to imagine that if I ever did, they would be doing much marching. It really doesn't sound like a saintly activity. And do saints really travel together? Is not martyrdom and loneliness part of every great saint's burden? And if it is, no wonder so few people aspire to saintliness! Life, it seems, is now inviting you to go that little bit further and give that little bit more. Go on, march in!

Jag älskar sådana funderingar.

I morse vaknade jag med lite ny inspiration till novellen som jag skriver för Icakurirens skrivtävling. Det kändes bra, fast jag lever lite för nära den där väntan som jag skriver om just nu och det känns inte bra alls. En väntan och en oro. Den väntan har precis börjat för mig och jag förstår inte alls hur jag ska ta mig igenom den, eller om jag någonsin kommer igenom den. Från och med i dag börjar den och jag ryser vid tanken. Ja, det blev lite kryptiskt spännande där, men man förstår allt när eller om man läser min novell någon gång.

Annars fattar jag inte alls var tiden tar vägen. Jag vaknar och så är det full fart med allt som måste göras här hemma och så är det kväll igen. Någon semester eller något sommarlov har jag inte alls fått känna av. Men en sak i taget. Jag tror kanske jag får ta ett pass yoga ikväll.

Påsken

har varit mysig och härlig på västkusten. Kroppen svek mig dock lite, då jag fick fruktansvärt ont i ryggen redan första kvällen. Jag har aldrig ont i ryggen så det blev en liten chock. Kanske satt jag snett i bilen på vägen dit. Oavsett så blev jag ganska så handikappad och kunde inte vara med och dra allt ris som skulle eldas. Jag fick vila en hel del eftersom jag nästan inte sov alls de första två nätterna. Fast inget ont som inte för något gott med sig, jag hann läsa en hel del istället.

Sedan började det hagla och snöa också. Fast det gjorde inget för då kunde vi mysa inomhus vid den varma öppna spisen.

Påsklunchen var så god och trevlig och vi var 26 personer som var på plats den här gången. Vilken otrolig lycka det är att ha något så fint att vara en del av.

Så åkte vi mot hemmet på söndag morgon igen. Fast på vägen gjorde vi ett stopp hos min syster, som jag nu känt i 6 år. Hos henne finns det väldigt många djur. 3 hästar, 2 hundar, 3 katter och en hamster. Vi tog en skön promenad, den första efter min bråkande rygg. Våren är inget annat än ett mirakel.

Dottern fick rida för första gången på en stor häst. Det var riktigt spännande eftersom hästen var busig och fylld av lust att få röra på sig. Men min syster är så duktig med hästar och särskilt sina hästar, att jag aldrig var orolig : )

Nisse fick vara med på ett hörn också. Han spann så att det ekade i stallet.

Nu är vi hemma igen och vardagen kommer att återgå till sin vanliga lunk imorgon. För mig är det en underbar måndag som den här veckan är en tisdag. Jag är fylld av nya tankar inför skrivandet och det kliar i fingrarna inför att få börja skriva igen. Den nya boken som jag läser nu har hjälpt mig att se en ny väg i mitt eget skrivande och redigerande. Plötsligt känns det som om jag har hittat det som saknas i mitt andra manus. Det är så enkelt när man äntligen ser det.

I går kom vi hem sent och efter att ha lagt trötta barn så kilade jag upp till datorn för att snabbt kolla mina mail innan jag gick och la mig. Jag lovade mig själv att inte fastna fast jag visste att jag knappt kunde hålla mig tills jag fick kolla min blogg och andra bloggar,  Jag kunde dock inte hålla mig från att snabbtitta lite. Man är väl inte mer än människa : ) När jag gjorde det så sattes den här låten på helt av sig själv. Den låg och väntade under mina sparade sidor, men jag slog inte på den själv. Jag blev ordentligt förvånad och jag förstod först inte alls varifrån musiken kom. Kanske var det ett tecken från ovan. See It All heter den och det är Fink som är artisten. Jag älskar den. Se It All som var den känslan jag fick när jag läste ur den nya boken som heter, Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper.



Nu är hela min släkt tillbaka och vi ska avsluta påsken tillsammans med dem och en god fisksoppa och vitlöksbröd hos oss. Efter det hoppas jag få lite tid för att uppdatera mig här i bloggvärlden efter min sköna påsksemester.

Det svåraste

är att jag inte kan sluta klandra mig själv. Jag måste bara skriva av mig för att se om det kan hjälpa mig att komma vidare. Jag vet mycket väl att det finns tusen saker i världen som är värre, men i min värld är det ändå tungt. I mitt huvud ekar det hela tiden, tänk om, tänk om. Tänk om jag missade något, om Ellie inte fick tillräckligt med mat, vatten, hö. Tänk om hon var sjuk och jag missade det, när jag själv låg sjuk inne. När vi köpte henne så fick jag ett liv i mina händer och det plågar mig att inte vara säker på att frånvaron av mina händer gjorde henne illa. Det är något jag inte vet hur jag ska leva vidare med. Det ligger väl i min personlighet att inte ge mig själv tillåtelse att inte alltid klara att göra allt perfekt. Att alltid vara hårdare mot mig själv än jag någonsin skulle vara mot någon annan. Så jag har hamnat i ett mörkt hål där jag inte kan uppbringa tillräcklig kraft att ta mig upp. Utanför köksfönstret gapar platsen tom där Ellies bur stod. Maken var snäll och tog bort den fort för att vi skulle slippa påminnas, men en tom plats är lika illa. Tomhet skapar lika stor saknad. Jag har gråtit med barnen och dottern gråter både morgon, kväll och däremellan. Hon chattar från skolan och vill nog helst hem. Jag behöver verkligen ta mig upp nu, behöver hjälpa henne läka. Jag har gjort en liten minnesplats över Ellie på hyllan på öppna spisen med Ett foto på Ellie och ett ljus med en ängel på. Jag tror att dottern tycker mycket om det.

Jag har en stor tilltro till andlighet och känner ständigt närvaro från dem som inte längre finns bland oss. På kvällen när jag ska sova så gråter jag en stund och vill helst inte stänga ögonen, samtidigt som jag vill sova för att sluta tänka. Men det konstiga är att när jag blundade den första kvällen så kände jag att någon ville visa mig glädje och ro. Jag såg en äng med färggranna kaniner som glatt skuttade omkring. Det strålade runt dem som om de levde mitt i regnbågen. Jag kände att något ville ta sig fram till mig, en ro fyllde mig och jag somnade lätt i sinnet och ändå så vaknar jag på morgonen med samma oro som fyllt upp min värld förut. Det är som om jag inte kan förlåta mig själv, för något som jag inte vet vad det är. Jag är kanske överkänslig, eller rättare sagt, jag vet att jag är känsligare än andra. Jag överbeskyddar allt i min närhet, kanske är det därför jag inte kan låta bli att fylla upp mig själv med plågsamma tankar om jag kunde ha gjort mer.



Så hamnar vi där igen, att det inte alls anses ok att som vuxen människa reagera så starkt när det gäller ett litet djur. Varför är det mer rätt att skaka av sig och gå vidare? Lättare är det ju definitivt, kanske är det därför så många gör det. Nej, jag gör det inte lätt för mig. Jag vill vara säker, säkrare än det egentligen är möjligt att vara.

Era kommentarer har lagt sig som balsam över hela min och dotterns själar. Ni har visat att det är ok att sörja på ett sätt som verkar omöjligt här i världen runt omkring mig. Förutom familjen förstås och maken som får leva med mina anklagelser mot mig själv. Jag vill bara säga TACK för att ni finns och för att ni förstår. Er omtanke utifrån cyberspace, strålar rakt in i mitt och dotterns hjärtan. Den betyder mer än något annat just nu.

När glädje byts mot sorg

På morgonen när jag vaknade så kom det ett litet stycke ord till mig som skulle in i ett av mina påbörjade manus. Jag skyndade mig upp för att skriva ner dem innan frukost. 79 ord blev det och jag hade tänkt fortsätta under dagen. Sedan gick jag ner i köket och tittade min vana trogen till kaninburen för att se om Ellie var ute. Hon låg i uteburen men jag blev orolig, som jag alltid blir när jag inte ser att hon rör sig, så jag gick ut för att kolla henne. Hon reagerade knappt, hon brukar snabbt och nyfiket vara framme när man kommer. Nu blev jag verkligen rädd och försökte att fånga hennes uppmärksamhet men jag kunde bara se små ynkliga rörelser. Dottern och jag försökte först få i henne lite vatten och sedan åkte vi så snabbt vi kunde till veterinären, som ligger nära oss. När vi kommer fram så vet jag nästan säkert att hon inte finns mer men fortsätter hoppas. Veterinären är så gullig och lyssnar på hennes hjärta som inte längre slår och jag börjar gråta. Dottern har gråtit hela tiden och jag vet att jag borde vara stark, men det höll bara inte. Söta, fina Ellie fanns inte mer. Hon blev nästan tre år och jag minns dotterns enorma lycka när vi överraskade henne med en kaninunge som var Ellie.

Så en dag som började så fantastisk är nu helt vänd i sorg. Dessutom kan jag inte låta bli att ha dåligt samvete, tänk om jag missat något som kunde ha räddat henne när jag varit så sjuk. Det gnager så i mitt inre och jag kan inte sluta gråta. Visst är det "bara" en kanin, men det var vår kanin, en härlig levande varelse som inte längre finns hos oss. Det finns liksom inget mer att säga idag! Vila i frid i din djurhimmel, söta fina Ellie!

Vilken härlig dag

Igår jobbade jag med mitt manus hela dagen, så jag lovade barnen att vara med dem hela dagen idag istället. Nu är ju snart höstlovet slut så det gäller att passa på. Vi har varit på Tropikariet och sett på djur. Slemmiga djur, läbbiga djur, färggranna djur och gulliga djur. Väldigt kul, särskilt som småkillarna inte minns att vi har varit där förut. Idag fick vi klappa en stor orm också. Alla vågade! Sedan åt vi på Mc Donalds på vägen hem. Nu ska vi ha myskväll med film och Idol. Jag gillar höstlov, man kan mysa med barnen i en hel vecka.

Nemo och hans kompisar.

Krokodilerna rörde inte en min.

Lemurerna gosade.

Men det är fredag och det är dags att skaka rumpa. Upp och hoppa, så sätter vi igång helgen!

Lika barn

och djur, leka bäst! :D

Vänskap över gränserna

I somras stötte vi på de här två kompisarna. Det var så gulligt och rörande på något sätt. De stod nära varandra hela tiden och mumsade på gräset. Flyttade sig hästen så följde fåret efter. Äkta vänskap är viktig och den håller mot alla odds och i alla väder. Oavsett om man är häst, får eller människa.

Målgång Kolmården

Vårt mål den här gången var Kolmården. Djur är fantastiska även om djurparker aldrig varit någon favorit för mig. Jag hoppas få uppleva en riktig safari en gång i mitt liv. Kolmården är ett fint ställe, så fint som en djurpark kan vara. Jag undrar alltid hur det känns för djuren. Jag hoppas att de mår bra även om utrymmet är begränsat. Det var varmt och långt att gå. Djuren sökte sig till skuggan och verkade lika slöa som vi människor i värmen.

Delfiner och leoparder är mina favoriter. Graciösa, mjuka och följsamma men med ett temperament som man ska akta sig för. Leoparden är dessutom ett nattdjur precis som undertecknad Försöker naturen säga mig något? :D