Blev lite full i skratt

när jag läste mitt horoskop som Jonathan Cainer ställt för mitt stjärntecken i morgon.

There is a jazz tune called, When The Saints Go Marching In. I never understood this title. I'm not sure that I've ever actually met any saints but I find it hard to imagine that if I ever did, they would be doing much marching. It really doesn't sound like a saintly activity. And do saints really travel together? Is not martyrdom and loneliness part of every great saint's burden? And if it is, no wonder so few people aspire to saintliness! Life, it seems, is now inviting you to go that little bit further and give that little bit more. Go on, march in!

Jag älskar sådana funderingar.

I morse vaknade jag med lite ny inspiration till novellen som jag skriver för Icakurirens skrivtävling. Det kändes bra, fast jag lever lite för nära den där väntan som jag skriver om just nu och det känns inte bra alls. En väntan och en oro. Den väntan har precis börjat för mig och jag förstår inte alls hur jag ska ta mig igenom den, eller om jag någonsin kommer igenom den. Från och med i dag börjar den och jag ryser vid tanken. Ja, det blev lite kryptiskt spännande där, men man förstår allt när eller om man läser min novell någon gång.

Annars fattar jag inte alls var tiden tar vägen. Jag vaknar och så är det full fart med allt som måste göras här hemma och så är det kväll igen. Någon semester eller något sommarlov har jag inte alls fått känna av. Men en sak i taget. Jag tror kanske jag får ta ett pass yoga ikväll.