Blev lite full i skratt

när jag läste mitt horoskop som Jonathan Cainer ställt för mitt stjärntecken i morgon.

There is a jazz tune called, When The Saints Go Marching In. I never understood this title. I'm not sure that I've ever actually met any saints but I find it hard to imagine that if I ever did, they would be doing much marching. It really doesn't sound like a saintly activity. And do saints really travel together? Is not martyrdom and loneliness part of every great saint's burden? And if it is, no wonder so few people aspire to saintliness! Life, it seems, is now inviting you to go that little bit further and give that little bit more. Go on, march in!

Jag älskar sådana funderingar.

I morse vaknade jag med lite ny inspiration till novellen som jag skriver för Icakurirens skrivtävling. Det kändes bra, fast jag lever lite för nära den där väntan som jag skriver om just nu och det känns inte bra alls. En väntan och en oro. Den väntan har precis börjat för mig och jag förstår inte alls hur jag ska ta mig igenom den, eller om jag någonsin kommer igenom den. Från och med i dag börjar den och jag ryser vid tanken. Ja, det blev lite kryptiskt spännande där, men man förstår allt när eller om man läser min novell någon gång.

Annars fattar jag inte alls var tiden tar vägen. Jag vaknar och så är det full fart med allt som måste göras här hemma och så är det kväll igen. Någon semester eller något sommarlov har jag inte alls fått känna av. Men en sak i taget. Jag tror kanske jag får ta ett pass yoga ikväll.

Jaha

så kan det också gå. Jag skulle ju inte alls vara med i Icakurirens skrivtävling för jag tyckte inte att jag skulle hinna, men i går innan jag somnade så kom det en berättelse om väntan till mig. Så då måste jag ju skriva den, sedan får jag se om jag hinner och om jag skickar in den. Det kändes i alla fall helt underbart att få skriva igen.

Utöver de 1136 ord jag skrivit om väntan så har jag tagit tag i träningen igen. Ett pass på gångbandet och ett pass kettlebell. Att träna med kettlebells är väldigt bra och rolig träning som ursprungligen kommer ifrån Ryssland.

Jag var helt slut efter men det var så skönt att vara igång. Efter det har jag gjort tre tårtbottnar och lagt in lax för gravning. Det går framåt. När jag gick på gångbandet lyssnade jag på musik och hörde då tre nya låtar som hamnar på sountracket till mitt första manus. En av dem fick mig att gråta en skvätt och det känns helt otroligt att känna så mycket för sin huvudperson. Hur skumt var inte det att gå där och svettas samtidigt som tårarna kom. Nåja, den låten var Some die young med Laleh. En helt underbar låt alldeles oavsett min huvudkaraktär.

   

 Sedan hörde jag låten som samanfattar hela mitt manus och som nu ligger på Spotifylistan med mitt manus soundtrack. Stronger med Kelly Clarkson. Vilken powerlåt det är.