När man väntar

så dyker det upp många tankar.

Jag tittade lite, bara på kul, hur lång tid det tog att få svar från förlagen förra gången. Det var allt från två månader till ett år. Det hjälpte mig inte alls. Däremot var det kul att titta lite närmare på favoritförlagen. Jag väntar fortfarande på deras svar.

Sedan har jag gått en powerwalk som avslutades med att köpa joggingbyxor till nästyngstingen till 70 % rea, vilket fynd. Sedan har jag tittat lite mer på webbshopmöjligheten. Köpt ett par skridskor till dottern och äldsta sonen fick en ny flieströja. Vi fikade lite också, jag, dottern och lillkillen. Mysigt! Maken och nästyngstingen var hos tandläkaren för efterkontroll angående tanden han slog i en stentrappa innan jul. Det såg bra ut som tur var.

Det jag däremot inte har gjort är redigerat. I morgon hoppas jag på en dag som är mindre upphackad och därmed också tid för redigering. Jag hade en sådan märklig dröm i natt och jag tänkte på hur mycket hjärnan jobbar på natten, borde den inte vila? Min borde det i alla fall : ) En bra berättelse som kommer till en under nattens timmar säger man förstås inte nej till. Fast det var inte den här, den var så splittrad och lite här och där. Det gick inte ens att förstå vad mitt inre försöker säga mig.

Här har jag hittat en mycket vacker historia som berättas med hjälp av lika vacker musik. Lite drömlikt faktiskt.

Jag ville verkligen inte

rensa bland mina gamla recept och annat småplock idag . Jag ville bara redigera den lilla tid som blir över mellan hämtningar av barn, egen powerwalk, dusch och matlagning. Men maken som fortfarande är i städtagen tyckte att det var en lysande idé. Han kunde rensa själv tyckte han i och för sig, men när han rensar blir det inget kvar. Man kan ju aldrig veta vilka guldkorn som gömmer sig bland recept och andra sparade saker. Jag sparar ju på inspiration och annat som kan vara bra att ha. Till exempel när man inreder, bakar, lagar mat eller skriver. Så lite sur och irriterad började jag ändå rensa. Det fanns faktiskt ett och annat guldkorn även om 90% åkte i papperskorgen. En artikel ur Privata Affärer som jag var med i när jag var 21 år. Det var min dåvarande arbetsplats, tidningen Bilsport, som presenterades. Lite, a walk on memory lane, får man väl säga. Det gjordes i samma veva som jag träffade maken. Tänk vad annorlunda livet såg ut då.

Sedan hittade jag den här texten som jag hade sparat.

Om jag fick leva ett liv till . . .

Om jag fick leva ett liv till, då skulle jag göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle vilja koppla av mera och vara mjukare, jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan.
Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt. Jag skulle vilja våga ta fler chanser, bestiga fler berg och simma i flera sjöar.
Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor.
Jag kommer kanske att ha flera verkliga bekymmer men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår . . . jag är en sådan där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.
Oh, visst har jag haft mina fina stunder och om jag fick göra om det skulle jag försöka att ha bara stunder.
En stund efter en annan, istället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm.
Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och fortsätta med det längre in på höstarna.
Jag skulle dansa mera, åka mera karusell och jag skulle plocka fler tusenskönor.
Dikt av Nadine Stair, 85 år, Louiseville, Kentucky.

Översättningen är inte min : ) men man förstår andemeningen i alla fall.

Det är onekligen något att tänka på. Hur vi lever våra liv. Det går så fort och vi har bara ett. Jag vill också leva i stunder. Goda, fina, minnesvärda, hissnande och ljuvliga stunder.

En award i vintermörkret

som faktiskt börjar ge vika mer och mer. Ljuset är på väg tillbaka! Det är jag extra tacksam över.

Jag fick den fina awarden av Ebba med bloggen Skrivarvisioner.

Motiveringen lyder såhär: För att du är den du är i min värld och för att du är nära genom cyberspace fastän att du är så långt borta geografiskt sätt. Det går inte en enda dag utan att jag kikar in hos dig för att få ta del av det du så oreserverat bjuder på. Jag vet att det är många, många som läser din blogg - men det känns ändå som om det är till mig.

En motivering som värmer ända in i hjärteroten och Ebba, du vet att jag känner precis samma sak för dig! : )

Eftersom jag tror på att låta ringarna på vattnet sprida sig så mycket och så långt det går, så skickar jag den här gånger awarden vidare till:

Valadonastories, för att hon bjuder på så många djupa funderingar och livsvisdom. Det är alltid lika spännande att titta in hos henne.

Min plats i solen, för att hon har en otrolig gåva, som gör att hon sprider glädje, visdom och skönhet i bloggvärlden, med kloka tankar, vackra bilder och ett varmt hjärta.

Fruntimmerslivet, för att hon med värme sprider kloka tankar och funderingar om allt och inget här i livet. Och så har hon en underbart vacker hund som får vara med på ett hörn här och där.

♥ ♥ ♥

Om att lära om

Dagens horoskop säger mig detta:

You’re a family-oriented sign, Cancer, which sometimes makes it hard to go your own way, no matter how much you want to. If you find yourself acting more in line with the way your family or close friends expect you to act, rather than seizing your independence and power, check yourself. Isn’t it time you stepped truly into yourself? Today, drop the expectations and the pressure, and just be. Love your family, but don’t let them run your life.

—The AstroTwins (Tali & Ophira Edut), Lifetime astrologers

Jag har alltid längtat någonstans. Velat se mer. Uppleva mer. Under många år mådde jag väldigt dåligt av att ha hittat kärleken i någon som jag ville leva hela livet tillsammans med, för att vi inte behövde eller ville riktigt samma saker. Jag var alltid rastlös och ville vidare, han var nöjd och lycklig där han var. Jag hade otroligt svårt att hantera det och undrade varför det skulle vara så svårt? Ibland kändes det som om det inte kunde bli bra hur jag än gjorde. Med ett fritt liv utan honom skulle jag vara olycklig. Ett liv i ofrihet med honom gjorde mig inte heller helt och hållet lycklig. Att ha allt och ändå inte. Att känna att man borde vara fullkomligt nöjd och ändå inte vara det. Visst var det bra för det mesta och vi hade väldigt roliga år med många resor innan barnen kom. Det var bara den där vardagen som spökade. Den som jag inte alls gillar. Den som på ett sätt, långsamt dödade min själ.

Precis som horoskopet säger så betyder familjen allt för mig. Utan den är jag inget. Men känslorna och all längtan inombords försvinner inte ändå. Jag har följt min familjs önskemål över mina egna, inte av tvång utan för att jag velat. Även om det har gjort ont i själen ibland. Till slut förstod maken, som fortfarande är the love of my life, min enorma längtan som alltid brusade inom mig, och vi tog oss bland annat iväg på ett helt underbart familjeäventyr. Vi bodde ett år på Mallorca och det blev på alla sätt mitt år. Som jag skrivit flera gånger förut så förändrades mitt liv helt under det året, jag hittade vägen till skrivandet och jag hittade tillbaka till mig själv. Nu gör jag mer saker för mig själv och mår tusen gånger bättre, även när jag måste vara stilla på samma plats länge. Ibland suger det till i äventyrsådran igen, men nu har jag så roligt var jag än är, så det gör inte ont i själen längre. Nu vet jag att vad jag än gör så blir det bra. Jag kan bara sätta mig ner och skriva på min berättelse så är jag lycklig! Jag behöver bara titta på min familj, så vet jag att tillsammans med dem så är jag alltid hemma.

Det blev ett både längre och djupare inlägg än jag hade tänkt mig idag. För det jag skulle skriva om var att småkillarnas basketträning går utmärkt och alla är imponerade över hur duktig och fokuserad lillkillen, som egentligen är för liten för att börja spela ännu, är. Det är så roligt! Den nya skolan fungerar redan utmärkt och det bästa betyget är barnens glädje och dottern som sa att hon var så lycklig för att hon nu går i en magiskt bra skola. Hon var i stort behov av större utmaningar. Även på kattfronten går det framåt och vi har några kullar på gång som kan innehålla just vårt lilla gosetroll. Det ser vi mycket fram emot.

Här är en bild på mamman till en av kullarna som liten, som jag har lånat här på deras hemsida:

Smått och gott en lördag

Lillkillen och jag skulle byta en jacka till en större storlek idag så vi åkte iväg till shoppingcentret. Då råkade jag springa på lite reaböcker och det är aldrig fel.

Den man älskar av Emily Giffin, en kärleksroman med humor och hög igenkänningsfaktor. Det låter väl lite mysigt. Fyrvaktaren av Camilla Läckberg, en författare som jag inte alls fastnat för innan, men jag har bara läst en av hennes böcker, så nu ger jag det ännu en chans. Varför gråter inte Emma av Magnus Wennerholm och Emma Jangestig, en bok som jag dragit mig för att läsa in i det längsta. Men har Emma behövt uppleva något så fruktansvärt så ska väl jag orka läsa hennes berättelse som hon vill berätta.

Lite nya tidningar blev det också. En alldeles ny och fräsch tidning som jag inte har sett förut.Woman har en framsida som drar ögonen till sig, så jag vill definitivt testa den. Man får passa på när det är kampanjpris för sedan blir den 20:- dyrare. Vi Läser, har jag velat köpa länge men den säljs inte överallt. Även denna har just nu ett kampanjpris och det passar mig utmärkt.

Då är det bara att frigöra lite tid för att läsa. Nattsömnen blev inte så bra då den stördes av ett gallstensanfall. Fy vad de är jobbiga! Första gången jag hade det var när jag var gravid med mitt första barn, sedan har det gått lite upp och ner med anfallen. Det var länge sedan sist, men nu har jag haft ett par ganska tätt. Man borde säkert ta bort dem, men jag och sjukhus är inte någon höjdare tillsammans, vi har aldrig varit bästisar om man säger så, så jag avvaktar nog ett tag till. Jag tror inte att det blir mycket läsa ikväll i alla fall, för jag behöver sova. Tidningarna kan jag bläddra i medan jag väntar på mina basketkillar när de tränar i morgon. Ett perfekt sätt att utnyttja den dyrbara tiden på : )

Om att vänta på svar

Ja, någon måste ju vara villig att se min brillians, så varför inte jag själv? Kanske behöver man kämpa med det för det mesta, men man måste  i alla fall försöka : ) Jag tror, jag tror, jag tror . . .



Idag är det precis 3 månader sedan jag skickade in mitt första manus till förlagen. Trots att det är svårt att vänta så måste jag erkänna att tiden har gått enormt fort. Man sitter och pillar och petar in i det sista, bestämmer sig till slut för att petandet måste få ett slut och skickar sedan ut sitt skötebarn för att granskas, bedömas och refuseras. Hoppet om ett enda ja, gör ändå resan värd all vånda, all väntan och all sorg när det ratas. För det finns hopp ända tills det allra sista förlaget säger nej. Hopp är mitt andra namn.

Tiden som man väntar, vad betyder den egentligen. Man väntar 3 veckor och får en refusering. Det känns som en snabb vända och förmodligen är inget eller väldigt lite läst. Jag vet inte hur många ja som kommer snabbt men jag antar att de är ganska få. Man väntar 2 månader och känner att det är en mellanperiod och man förväntar sig ingenting, men det är mycket möjligt att det dyker upp en och annan refusering. 3 månader går och den magiska gränsen för de flesta förlagens tidsram har gått och man börjar undra vad det betyder. Är det bra eller dåligt? Betyder det att manuset fortfarande ligger i en hög och väntar på sin tur? Betyder det kanske att det redan har blivit refuserat men någon ska ha tid att skriva och skicka refuseringsbrevet? Eller betyder det rentav att flera läser det och bedömer dess innehåll? Betyder det att någon faktiskt har läst och är intresserad?

Jag vet ju att det inte betyder någonting alls. Jag har fått en standardrefusering efter 1 år. Och ändå så kan man inte hindra tanken och hoppet om att någon funderar på att ge ut just min bok. Vilken värld jag har valt att leva i. Full av osäkerhet, tvivel och avvisande. Men det är den bästa av världar för mig. Jag vill leva i den. Jag till och med måste leva i den. För mellan allt det jobbiga finns allt det helt underbara. Ruset som drogen att skriva ger mig. Allt det magiska!

Nu är det fredag och musik och att dansa är min andra drog. Därför kör vi igång helgen med lite härlig dans. Jiiihaaa!!

Tankar om bokomslag

är kanske inte det första man har i min situation, men ibland så dyker det upp en tanke och det är alltid lite spännande.



Några lite häftiga varianter att tänka på, inte om utan när det blir dags!

Själv fick jag en idé som jag gillar, men jag tror kanske inte att den är genomförbar för den innehåller en bild på en kändis. Som jag sagt förut, så har en kändis en ganska så stor roll i min andra bok. Får man använda bilder på vem som helst? Jag har ingen aning. Jag såg på Malou igår där en konstnär målar kändisar i annorlunda situationer. Lite kul och han ska ha en utställning med dem. Det verkar i alla fall vara tillåtet att måla avbilder av kändisar. Det är ändå lite kul att tänka på ibland. Kanske hjälper det att visualisera framsidan av boken för att lyckas, vad vet jag? Det kan vara värt att prova i alla fall :)

Tid och brainwave massage

är något jag behöver just nu! Det känns som om min kropp är uppe i alldeles för högt varv. Jag försöker att få tid för allt. Samtidigt har maken fått för sig att det är dags för storstädning. Det gör mig smått galen. Jag har fullt upp med allt annat just nu. Inte för att det inte behövs, för det gör det verkligen, men jag behöver både välja och välja bort en hel del just nu. Man måste få fokusera lite ibland. Just nu har jag redigeringen av mitt andra manus och webbshoppen i mina tankar. Sedan är det allt runt barnen och huset som liksom alltid finns där.



Nej, maken får nog pyssla med städningen själv en stund till, för jag behöver ta mig tid för att färdigställa mina projekt just nu. Jag får fortsätta jobba bland mina högar av papper och drivor av kläder. Det ska nog gå!

För trötta människor rekommenderar jag brainwave massage. Jag provade den alldeles nyss och wow vilken känsla. På med hörlurarna, blunda och låt hjärnan och kroppen njuta i tio väl investerade minuter.

My

Jag har läst My av Desirée Fredlund. Desirée tog ett helt nytt, djärvt grepp som egenutgivare och skickade ut 200 gratisex av sina böcker till familj, vänner, bloggvänner och kanske några till. Jag beundrar Desirée enormt mycket för hennes energi, mod, värme och styrka. Hennes My hade levt tillsammans med både henne och många av oss andra under en lång, tid innan Desirée bestämde sig för att publicera den själv.

My är ett naturbarn som sällan ser några hinder på sin väg. My som levt ett spännande liv utomlands kommer hem till Sverige för att bygga sig ett tryggt och ett lite mer vanligt liv. Problemet är att hon inte är vanlig, så hon fortsätter att leva på det sätt som hon vet är rätt för henne. Hennes liv är färgstarkt och yvigt. Hon gör allt hon gör med stor passion. Ganska snart blir hon kär i en polis, vilket inte blir helt lätt, eftersom de träffas när My blir gripen av honom. Fortsättningen på deras historia blir minst lika dramatisk för det nykära paret. Mys visdom och kunskaper om örter blir till stor hjälp för henne, när hon bestämmer sig för att hjälpa människor med lite speciella problem.

My är avväpnande och lätt att tycka om. Hon går sin egen väg och vågar ta stora bett av det goda livet. Ibland är hon såklart lite väl naiv och den inneboende Kittyfiguren får tar över en stund. Det är också vad som gör henne så charmig. My har många likheter med Desirée och jag kan tänka mig att hon levt ut en del hämningar i boken, som vi människor som inte lever i böcker har blivit påtvingade. Det tycker jag är härligt!

Grattis Desirée! Jag önskar dig all lycka och att du säljer väldigt, väldigt många böcker!

Crazy days

Det har varit en helt galen dag. Maken och jag har sovit lite för lite i natt eftersom en granne behövde någon att prata med sent i går kväll. Det gör vi så gärna, men lite trötta har vi allt varit idag.

Vi har hastigt och lustigt bytt skola för två av våra barn. Tanken har funnits länge på grund av flera olika anledningar, bland annat ett oändligt strulande med lärare. Nu bestämde vi oss för att det var dags att göra något så fort som möjligt. Så dottern provade den nya skola i fredags och det blev en mycket positiv känsla för henne. Vi bestämde oss på eftermiddagen och startade flytten mellan skolorna. Hon gick i sin gamla skola igår, sa hej då och packade ihop sina saker. Började sin ny skola idag och är redan nöjd över vårt gemensamma beslut. Perfekt! Samtidigt visade det sig att det hade dykt upp en plats i ettan också så den bestämde vi oss för att ta när vi fick chansen. Igår när sonen skulle hämtas fick han veta att det var dags att säga hej då till sina klasskompisarna och sin fröken. Som den mest overkligt trygga och lättsamma kille han är, så tyckte han att det var helt ok. Vi hade pratat lite om att vi skulle byta skola förut, så det kom inte helt ur det blå som tur var. Han började i sin nya klass idag och han hade tre kompisar redan i den nya klassen, så det gick hur bra som helst. Det var ganska rejält pirrigt i magen både igår kväll och i morse, både för barn och föräldrar. Därför var vi också med i skolan både maken och jag i morse, i fall de skulle behöva oss. Vi stannade i en kvart ungefär och sedan var båda barnen redo att låta oss gå. De är glada och lyckliga och vi föräldrar ser fram emot en skola som är lugn och harmonisk för barnen. Och vi hoppas att de får ha kvar sina fröknar länge för att skapa kontinuitet.

Till slut fick jag lite ro att sätta mig vid datorn igen och jag bestämde mig snabbt för att det var dags att sluta förhala.



Därför har jag börjat läsa igenom och redigera mitt andra manus igen. Det känns riktigt bra. Jag måste koncentrera mig mer och göra en sak i taget och inte låta huvudet fyllas av måsten och sedan bli så överväldigad att det är svårt att göra någonting. Nu ska jag läsa igenom mitt andra manus helt och hållet och sedan ska jag skicka iväg det. Nu är det slut på procrastinating!

Lite skrivtips brukar alltid göra mig inspirerad.

Om jag inte kände

min lillkille väldigt bra, så skulle jag bli lite orolig!

Det är väldigt mycket svart. Han gillar blått också och han har tryckt hjärtan med potatisstämplar. Jag tror att han tycker att svart är väldigt coolt! :)

Här har lillkillen målat den delen som är till vänster ?! Den till höger har nästyngstingen målat! Han är en lättsam och go kille i alla lägen. Trygg som få och snäll och gullig. Men det är ju lillkillen också, han älskar att kramas och pussas och han kommer gärna fram till mig lite då och då, bara för att han vill säga att han älskar mig och kramas lite. Den sidan av honom kommer inte riktigt fram i hans teckning kan man väl säga :)

One Lovely Blog Award

Denna helt underbara och fantastiska bloggsfär ger mig ständigt glädje och värme. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan den, nu när jag väl fått tillträde till den. Jag fick en underbart fin award av Joannas Universum med fina motiveringen: du har fått mina ögon att tåras flera gånger och faktiskt även av glädje. Du skriver så varmt och fint att det känns som om vi träffats flera gånger. Varför har vi inte det?
Tack gulligaste Joanna, det känns verkligen som om vi känner varandra så väl, trots att vi aldrig har träffats "på riktigt". Jag är säker på att vi kommer att göra det alldeles snart! :)

Det är så otorligt svårt att välja några att skicka awarden vidare till. Bloggsfären är full av inspirerande bloggare, men den här gången skickar jag dem vidare till:

Lovable, för att hon har en sådan fantastiskt fin blogg, fylld med flärd, vackra kläder och en värld fylld av ord. Jag älskar hennes blandning av skrivande, mystik, astrologi och prasslande tyger.

Alla har en bok inom sig, för att hon är så fantastisk generös med tips om skrivande. Vi får följa hennes liv och skrivande med både humor och allvar. Hon var den första som hjälpte mig att våga tro på att jag kanske kunde skriva trots allt. Och så skriver hon otroligt spännande och bra böcker.

Pennelina, för att hon är en fantastisk kvinna. Trots oändliga motgångar och svårigheter så ser hon alltid (nästan) livet från den goda sidan. Och hon peppar med sina underbara kommentarer som alltid får mig att bli varm i själen.

Ord, idéer och inspiration, för att hon delar sin skrivande värld med oss. Den innehåller både hennes dagjobb och hennes skrivande vid sidan om. Hon är fylld av inspiration som jag gärna läser om och tar åt mig av. Nu blir hon utgiven med sin barnbok under året. Härligt!

Blås på, Märta, för att jag alltid blir glad när jag läser hennes blogg. Nästan, för ibland händer det saker i livet som inte är så roliga också. Hennes humor är förlösande och hon bjuder på sig själv på ett varmt och fint sätt. Och så har hon en stor gosig nallebjörn till hund, som också får visa upp sig ibland.