Jag ville verkligen inte

rensa bland mina gamla recept och annat småplock idag . Jag ville bara redigera den lilla tid som blir över mellan hämtningar av barn, egen powerwalk, dusch och matlagning. Men maken som fortfarande är i städtagen tyckte att det var en lysande idé. Han kunde rensa själv tyckte han i och för sig, men när han rensar blir det inget kvar. Man kan ju aldrig veta vilka guldkorn som gömmer sig bland recept och andra sparade saker. Jag sparar ju på inspiration och annat som kan vara bra att ha. Till exempel när man inreder, bakar, lagar mat eller skriver. Så lite sur och irriterad började jag ändå rensa. Det fanns faktiskt ett och annat guldkorn även om 90% åkte i papperskorgen. En artikel ur Privata Affärer som jag var med i när jag var 21 år. Det var min dåvarande arbetsplats, tidningen Bilsport, som presenterades. Lite, a walk on memory lane, får man väl säga. Det gjordes i samma veva som jag träffade maken. Tänk vad annorlunda livet såg ut då.

Sedan hittade jag den här texten som jag hade sparat.

Om jag fick leva ett liv till . . .

Om jag fick leva ett liv till, då skulle jag göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle vilja koppla av mera och vara mjukare, jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan.
Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt. Jag skulle vilja våga ta fler chanser, bestiga fler berg och simma i flera sjöar.
Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor.
Jag kommer kanske att ha flera verkliga bekymmer men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår . . . jag är en sådan där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.
Oh, visst har jag haft mina fina stunder och om jag fick göra om det skulle jag försöka att ha bara stunder.
En stund efter en annan, istället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm.
Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och fortsätta med det längre in på höstarna.
Jag skulle dansa mera, åka mera karusell och jag skulle plocka fler tusenskönor.
Dikt av Nadine Stair, 85 år, Louiseville, Kentucky.

Översättningen är inte min : ) men man förstår andemeningen i alla fall.

Det är onekligen något att tänka på. Hur vi lever våra liv. Det går så fort och vi har bara ett. Jag vill också leva i stunder. Goda, fina, minnesvärda, hissnande och ljuvliga stunder.

Att lämna något bakom sig

Vi vårstädar så att det står härliga till. Eller inte så härligt enligt mig. Oavsett vad jag tycker, så är det vad som behöver göras hos oss och det är också vad som görs. Rensa, rensa, rensa! Jag är inte särskilt bra på att rensa. Jag är en sådan som kommer ihåg var, när och varför jag köpte våra saker. Därför så dyker det upp otaliga minnen när jag ska försöka rensa. Maken säger att han ska fixa det och att jag bara behöver blunda. Det skulle vara perfekt egentligen, men tänk om han slänger något riktigt viktigt. Han kan slänga precis vad som helst, han har inga känslor knutna till saker. Så jag kämpar, rensar och minns.

Idag sålde vi barnvagnen och det innebär att vi definitivt lämnar något bakom oss. I praktiken har vi redan gjort det, men när alla de där sakerna som man levt med i så många år till slut måste säljas, då gör det faktiskt fysiskt ont. Tänk vad många timmar jag gått och hållit i det där handtaget och samtidigt tittat på mina små underverk. Tiden går och i år fyller vår minsting fem år. Var det inte alldeles nyss jag bar, vyssade och var helt nödvändig för hans överlevnad? Jag hoppas att den nya ägaren till vagnen kommer att få lika många underbara minnen tillsammans med den som jag har fått.

Samtidigt så är jag helt färdig med spädbarn. I alla fall egna. Helt och fullkomligt nöjd. Jag har trots allt haft fyra stycken av den sorten. Egentligen är det bara minnena som spökar. Jag trivs med tiden som är just nu. De är så goa alla fyra, oavsett ålder. Nu är vi inne i nästa fas. Fasen när de frigör sig från mig. Sakta men säkert. Och jag försöker motvilligt att göra detsamma. För deras skull. Barn ska ha djupa starka rötter men de ska också lära sig tekniken att flyga högt och långt. Det vill jag ge dem. Mer än något annat.

Så att lämna något bakom sig är smärtsamt, men jag vet att i minnet är det alltid nära till alla känslor och underbar tillfällen som jag upplevt tillsammans med barnen. Jag blundar bara så är jag tillbaka för en stund. Efter det fortsätter vi att leva här och nu. Ett här och nu som kommer att läggas till i minnesbanken för att kunna tas fram i framtiden när jag behöver det. Därför gäller det att göra här och nu så att det blir så bra och minnesvärt som det är möjligt.

Här och nu innebär också att jag skriver på min andra roman. Det är verkligen något som kommer att vara värt att minnas. I söndags blev det 1347 ord skrivna. Igår 0 och idag bara 500 än så länge. Allt som allt har jag nu passerat 20 000 ord. Jag befinner mig en bra bit in i berättelsen och jag känner huvudkaraktären ganska bra nu. Hon skapar en massa problem som jag ska försöka hjälpa henne att lösa. Jag ska inte vara för hård mot henne, hon har trots allt en bakomliggande orsak till att hon beter sig som hon gör.

Beautiful sunday

Time flies! 1972?! Var det verkligen så länge sedan?