Jag har tänkt mycket på det här med tid. Bland annat tid och bloggande. När man är mitt i livet och allt vad det innebär. När man skriver, för att man måste skriva. Trots att man egentligen inte har så mycket tid som man skulle önska. Eftersom man inte är utgiven så är det inget "riktigt" jobb. Man kan liksom inte hänvisa till att man är författare och därmed behöver göra research, eller behöver läsa böcker för att man faktiskt också behöver läsa vad andra skriver. Eller att prioritera skrivtid överhuvudtaget, det är ju trots allt bara en liten "hobby" man har. När man kämpar med att få den tid man behöver, för att få göra det man älskar att göra. När refuseringarna får en att tappa fotfästet för en stund. Och man svajar och försöker att fortsätta att hålla kvar det hårda greppet om drömmen. När man får kämpa hårt för att behålla tron på sig själv.
Mitt i allt det så tar bloggandet en massa tid. MEN den ger så mycket mer än den tar. Utan bloggandet hade jag förlorat så mycket inspiration och aldrig fått kommunicera med alla inspirerande människor som finns här. Utan bloggandet hade jag inte kommit så långt som jag faktiskt har kommit. För här får jag hela tiden inspireras, tänka vidare, bredare, djupare och jag utmanas ständigt på ett positivt sätt. Så trots att bloggen tar mycket av den tid jag har, så är det nödvändigt för mig att få leva här mitt i bloggsvären. För precis som det känns när
Malin och jag håller i varandras händer, som vi gör ibland när det känns tufft, så är det precis det som är kärnan i bloggandet. Tillsammans är vi så mycket starkare. Hold my hand!
Bilden är lånad från nätet.
