Äventyrsdag

på äventyrsbad tillsammans med familjen, syster och kusin. Härligt tyckte vi alla.



Skönast för mig var den varma bubbelpoolen och ångbastun. Värme med andra ord. Mysigt!

Orden har också fått ta lite plats i dag, vilket är minst lika härligt. Jag är halvvägs igenom, men sedan väntar ännu en redigeringsomgång. Det ser jag fram emot nu. Jag vill ju se och känna det färdiga resultatet. Det är en alldeles speciell känsla när det är färdigt och ute på egna äventyr samtidigt som fjärilarna dansar sin vilda dans i magen ännu en gång.

I övrigt väntar jag fortfarande ivrigt och känner hur jag börjar bli otålig. Jag är en sådan sort. Och jag önskar och längtar och funderar på fortsättningen på ett kapitel i mitt liv. Det som kan bli en fantastisk berättelse i sig själv. En som kan bli lite läskig, spännande och fantastisk och alldeles underbar. Tålamod, tålamod!

Nåja, tålamod eller inte så är det fredag och dags att dansa. Nu kör vi igång ännu en härlig helg!

Tid

är något som jag skulle önska lite mer av just nu. Det mesta går ju som det ska, men skrivandet och redigerandet har verkligen fått lägga sig på kölistan. Inte bra, inte bra. Jag längtar verkligen efter att sätta igång med det igen. Tålamod är något jag tränar väldigt mycket på just nu.

Istället har vi handlat mat inför morgondagen och delvis till den kommande festen. Sedan har vi fixat konfirmationspresenten, det känns mycket bra. En gång i tiden var jag hysteriskt organiserad och det fanns inget jag glömde. Någonsin. Barnen hade alltid rätt saker med sig till skolan, jag packade deras gympapåsar och de hade alltid frukt och en bra matsäck med sig när de skulle ha det. Jag gick aldrig utanför huset utan väskan fylld med saker som kan behövas när man har barn. Plåster, våtservetter och salvor av olika slag, leksaker, vattten och kex. Och extrakläder så klart. Samma dag som fjärde barnet kom så försvann all min organisationsförmåga helt. Puts väck och det gick inte alls att hitta den igen. Numera sker det mesta i en handvändning. Matsäckar skrapas ihop fem minuter innan läggdags. Gympapåsarna packar alla barn själva. Ibland saknas det något i den, men det fungerar ändå. Smutsiga små munnar får fortsätta vara det, då våtservetterna oftast finns hemma och plåster lånas titt som tätt av andra. Organiserade mammor. Fast hon var jag förut, då lånade jag ut våtservetter och plåster och kex. Nu är det min tur!

Jag vet inte alls vad som hände då när lillkillen kom, och det tog tid att acceptera mitt nya jag. Numera har jag lärt mig att jorden inte går under även om inte allt fungerar helt perfekt. Att det faktisk är ganska skönt att inte ha behov av att allt ska kontrolleras hela tiden. Jag har en del bitar kvar här och där fortfarande där kontrollbehovet tränger sig fram. Ibland får det ta plats igen en stund, och ibland får det helt enkelt ge vika för spontaniteten, glädjen och sorglösheten istället.

Strykning ligger högt upp på listan, eftersom jag ska försöka komma igenom min enorma strykhög i källaren innan den sjunde juli. Det är helt enkelt hög tid för extreme ironing. Jag har inte ens någon aning om vad som ligger längst ner i den högen. Det kan ju dyka upp kläder som jag kan ha stor nytta av nu. Det ska bli spännande. Fast jag skulle kunna tänka mig en ny strykbräda förstås, den jag har börjar bli lite sliten. : D

Tålamod

är något som är väldigt viktigt att ha här i livet.

Först har vi varit och hjälpt till på barnens skola där de haft skolbarnens dag idag. I ösregn fick vi alla försöka att upprätthålla lite glädje och vårkänsla. Vi stod på stationen där ettorna, dvs nästyngstingen hade tre-kamp. Vi skötte bollkastning och basket i tjugo minuter. Det räckte för sedan kändes det riktigt kallt och ruggigt. Då gick vi vidare till dotterns klass som sålde fika och det var inomhus. Lyxigt! Där fikade under tiden som hon sålde fika. Det var riktigt skönt och gott. Själv hade jag bakat bokstavsmuffins.

Sedan åkte vi hem för att ge småkillarna en snabblunch innan basketen, som söta dottern var snäll och följde med på den här gången. Precis nu kom svärföräldrarna tillbaka efter sin Lund utflykt och när småkillarna och dottern kommer tillbaka från basketen blir det tre-kaffe med bokstavsmuffins.

Igår fortsatte jag redigera i mitt första manus och har nu bara cirka 30 sidor kvar. Jag hade hoppats hinna komma igenom dem under tiden som småkillarna var på basket men så kom svärföräldrarna lite tidigare än beräknat, så nu får jag se när det kan bli gjort. Jag längtar så mycket efter att vara igenom. När jag vaknade så fanns manuset i tankarna direkt. Snart så!

Tålamod

är något som kommer väl till pass när man väljer att börja skriva på ett manus och försöka få det utgivet. Det har jag lärt mig. Fast det skulle självklart vara lättare om man visste att det till slut skulle ge utdelning. Det vet man nu inte alls, men man vet att man faktiskt kan ge ut det själv. Så alla vägar är öppna och möjliga. Det känns väldigt bra.

Idag har jag kommit förbi det ställe som jag kom till förut i min redigering. Vi får se om jag lyckas komma hela vägen fram den här gången. Jag har använt mig av något som jag upptäckte när jag läste en bok under påskledigheten. Något som kändes väldigt spännande och det blev lite av en ögonöppnare. Det ska bli intressant att se hur det blir.

Jag avslutar med en liten berättelse om tålamod och oändlig kärlek. En påminnelse om att ha tålamod med de små och inte glömma bort dem som en gång hade tålamod med oss.
 

Tålamod

Jag har verkligen försökt ha tålamod. Nu börjar det ta slut. Man kan inte längre kommentera på alla bloggar. Man kan inte ens svara på kommentarena på sin egen blogg. What´s up with that! Meningen med att blogga försvinner ju då. Om man inte kan föra en dialog med sina läsare, då blir det ju supertråkigt. Nej, nu hoppas jag att blogger snart, och då menar jag mycket snart, har löst alla de problem som uppstått den senaste tiden.

Refuseringar, tålamod och envishet

Det är många som tycker att jag tar mina refuseringar och motgångar på ett bra sätt. Vad ska man säga. Shit happens and then you die, brukar jag säga när det känns motigt. Fast det gör jag med glimten i ögat för jag tycker att livet är ett härligt fantastiskt äventyr som jag älskar att vara med på. Men hur gör man då? Jag har lärt mig både den hårda och långa vägen att ha tålamod. Mitt liv har bestått av mycket väntan på saker som jag önskat mig. Jag har stått ut, levt på och kämpat vidare i alla lägen. Vissa saker går bara inte att skynda på. Vissa saker kanske aldrig händer överhuvudtaget. När saker inte alls går åt rätt håll, ja, då är det bara att bryta ihop och gå vidare. Vad finns det annars att göra? Lägga sig ner och ge upp. Aldrig!

Jag är väldigt envis. När jag vill något riktigt mycket, så gör jag allt som överhuvudtaget är möjligt, för att det ska blir så. Att skriva och att bli utgiven är en sådan sak. Det är min passion och det som jag vill göra under resten av mitt liv. Här kommer tålamodet in. Det är något åren och livet har lärt mig. Jag har tränat på det så länge nu att jag behärskar det näst intill perfektion. Jag är övertygad om att jag kommer att bli testad och till och med nedslagen många gånger under vägens gång, men jag kommer att resa mig upp precis så många gånger som det behövs.