Efterdyningar av en refusering

trots att dagen har varit fantastisk och härlig på alla sätt så kan jag inte låta bli att fundera på min refusering en liten stund till. För det är trots allt något som trycker till ens skrivande självförtroende och bygger tvivel någonstans inuti huvudet.

Men jag försöker vända det och göra något positivt av det istället. Jag försöker lära mig mer, se på min text och göra den ännu bättre. Det värsta är när man kan ana att manuset inte ens är läst för det betyder att man inte ens hade en chans från början.

Det behöver inte vara svårare än så. Så här är något till mina inre tvivel "Thanks for sharing biach, now I will go back kicking ass! Over and out! : )

Drömmar, envishet, passion och musik

är fyra stabila stöttepelare i livet och i skrivandet. Så ser det ut för mig, men drömmar har vi alla så därför gäller att alltid hålla fast vid dem, för vad vore livet utan dem. Ganska tomt och innehållslöst.

Så Hold On Tight To Your Dreams! Always!



Dansandet igår gick utmärkt och gav både själen och kroppen en riktigt omgång. Vi missade allt som gick på tv:n under kvällen, men barnen föredrog dans så dans blev det. Här skulle det nu funnits ett litet klipp från gårdagen, men det är helt omöjligt att få in klippet, allt annat går utom just det klippet. Så ni får vara utan den ljuva upplevelsen : )

Jag går framåt och vidare och skickar ett budskap till whomever it will concern. You won´t bring me down!

Att skriva är det roligaste jag kan tänka mig att få göra och jag får göra det, resten kommer när det är dags. Och med det fortsätter jag lördagen tillsammans med familjen.

Upp som en sol och ner igen med en refusering

och upp igen med reashopping och en positiv Youtubefilm. En liten fredagsrefusering som om det var vad jag behövde idag när jag äntligen vaknade med sol  både i sinne och utomhus. Och av favoritförlaget också. Jag tog tre av barnen till stora shoppingcentret och shoppade loss på rean av det som fortfarande fanns kvar. Det var ganska mycket visade det sig. Dottern fick ett par linnen, en eller ett par tröjor, ett par byxor och ett par örhängen, nästyngstingen en pyjamas och en tröja från Desigual, lillkillen fick ingenting men var glad över milkshake och en cheeseburgare på MC och jag själv ett par glittriga jeans från Mango, ett par örhängen från Pearls for Girls och en precis så färgrik tröja från Desigual som jag behövde idag. Att fynda är härligt för själen när annat faller.

Rex Pickett som skrev Sideways som är en av mina favoritfilmer berättar om hur man fortsätter efter att man blivit refuserad.

Det finns så många sätt att hamna rätt. Till slut! Nu ska jag läsa Sidways och hans nya bok Vertical. Han har precis den energi som man behöver ha för att lägga refuseringarna bakom sig och kämpa vidare. En energi som smittade av sig på mig. Inget kommer att få mig att ge upp det som jag älskar att göra, skriva. Ingen! Jag fortsätter att skriva och fylla min äggkorg med nya berättelser.

Så tack Rex, nu är jag på banan igen. Och kanske hjälper det mig att komma närmare de beslut som jag måste ta för att komma vidare. Kanske finns det en mening med refuseringarna som ska visa sig senare. Allt som händer i livet är trots allt det som gör att man till slut hamnar där man gör. Och om jag ska lita på min intuition som säger att bättre tider är på väg, men som jag tvivlar på när allt verkar gå åt fel håll. Då tänker jag, vem vet egentligen vilket håll som är fel och vilket som är rätt. Det visar sig i slutänden.

Så all is well that ends well, och det förväntar jag mig att det ska göra. Under tiden finns det bara en sak som verkligen hjälper, att dansa. Nu kör vi igång en fantastisk helg! Let´s Whip It!

Jahapp

dagens väder och så även känslan för dagen är grå. Grå, grå, grå! Inte ens makens semesterfunderingar lyckades ändra den känslan.

Fast det kom lite snö nu i eftermiddag. Lite vitt lyser upp en aning. I morse ville jag inte ens gå upp, det kändes som en dag att sova sig igenom. Det gjorde jag såklart inte. Varför det är så klart vet jag faktiskt inte. Jag ägnade därför förmiddagen åt strykning och tv-tittande under tiden. Har någon sett The Real Housewifes of Washington DC? OMG vilken serie, vilka människor, finns de på riktigt och i så fall varför och hur gick det till? Själv är jag hooked bara för att det är helt overkligt hur människor kan bete sig. Det är så sorgligt!

Jag har överhuvudtaget inga vänner som skäller på mig, hittar på saker om mig eller spelar att de gillar mig för att sedan berätta hur illa de tycker om mig när jag vänder ryggen till. Det sista kan jag ju inte vara säker på förstås, men jag hoppas inte det. Det lyser upp min dag!

Nu till dagen skrivtips. Skriv om det du känner till, det är inte så självklart som det låter för alla vet vi saker som vi faktiskt inte vet att vi vet, förrän vi skriver om det. Man kan verkligen hitta saker, kunskap och människor inom sig som man inte visste fanns där. Som små uppenbarelser. Hur coolt är inte det?

Förändrad - Förvandlad - Förädlad

Jag har läst Förändrad - Förvandlad - Förädlad av Helena Milton. Duktiga Helena som jag hade äran att träffa i höstas. Hon har modigt tagit sitt öde i egna händer och gett ut sin bok själv.

Baksidestexten ser ut så här:

"Efter ett destruktivt liv och ett antal tillfälliga förbindelser träffar Erland Cecilia på en fest. De inleder så småningom en relation. Efter att ha varit ett par i drygt två års tid börjar Erland känna sig alltmer frustrerad. Det beror dels på det långa avståndet dem emellan men även på grund av att han känner sig styrd i relationen. Han avslutar relationen med Cecilia vilket får henne att inse att Erland har rätt när han säger att det mesta har skett på hennes villkor. Kommer Erland hitta sig själv och kommer han att finna kärleken igen?"

Här får vi träffa Erland som har lite svårt att hitta sin plats i livet. Han har väldigt bestämda åsikter om det mesta och gör precis det som faller honom in. Han träffar Cecilia som han är tillsammans med i två år innan han förstår att det inte är det förhållande han letar efter. Efter det rannsakar han sig själv och sitt liv och han upptäcker sådant som han inte sett förut. Han hoppas hitta den stora kärleken, den som ska hjälpa honom hitta ett liv som känns rätt och mer värdefullt att leva.

Under hela tiden som jag läste boken så hörde jag en berättarröst i mitt huvud. Det var annorlunda för det har aldrig hänt mig förut. Kanske är det för att den är skriven på ett berättande sätt med ganska få dialoger. Rösten var Tage Danielssons och i form av den text han läser i Karl-Bertil Jonssons Julafton, fast på ett lite mer vuxet sätt så klart. Tage Danielsson var en mästare på att berätta och hans röst är en fröjd att lyssna på. Det var verkligen en spännande ny upplevelse. Jag gillade berättelsen och ser fram emot att få läsa mer av Helena Milton.

Två saker som fungerar sämre för mig för mig är att det är väldigt långa kapitel vilket gör det lite svårt att läsa på kvällen, då jag läser och så är textmassan väldigt kompakt på varje sida, vilket gör att det blir lite tungt att läsa. Fast det har ju inte med berättelsen i sig att göra.

Boken börjar så här:
"Trafiken var tät och intensiv när Erland var på väg hem från arbetet. Han satt i sin mörkblå Mercedes och körde sakta och lugnt genom storstadens gator. Erlands fotoateljé låg mitt i city och själv bodde han mycket centralt så det var inte långt mellan arbetet och hemmet. Detta till trots tog han alltid bilen till jobbet. Det där med att promenera hade aldrig riktigt varit något för honom."

Det känns inte som

om så mycket har förändrats under det nya året. Ännu!

Trots att strykhögen fick växa, i fall i fall. Jag menar om jorden skulle gått under så fanns det ju roligare saker att göra innan än att stryka. Nu MÅSTE jag verkligen ta mig igenom den, om det fanns något jag borde ha lovat mig själv att göra som nyårslöfte så skulle det varit det. Om jag nu hade trott på nyårslöften förstås, förutom sådana som är positiva och omöjliga att misslyckas med. Nu är det dags att ta sig igenom the never ending hög med stryktvätt. Om jag bara fick se den skinande ytan under en liten, liten stund innan den försvann igen, då skulle jag vara nöjd.

Så här vackert var det definitivt inte hos oss idag. Nej, hela dagen har fyllts upp av regn och moln tunga som min egen strykhög. Och varför, varför bor jag i ett land så grått och trist. Varför gör någon det, det är en fråga som inte tycks ha något svar.

Det som lyser upp dagen är manusarbetet. Just nu upptas den av det där andra som inte är skrivande, men som ska bli. Typ! Det är tidskrävande så jag ser fram emot att komma vidare. Jag har en massa beslut att ta, sådana som verkar oöverkomliga innan de är tagna.

Skrivtips kanske kan vara något en grå dag som denna. Ta bort text, ingen kommer att sakna det fantastiska du tar bort (utom möjligen du) och läs din text högt. Bra tips!

Efterdyningar

av ett annat liv, ett härligt lovliv med barnen, hänger mig lite irriterande i hasorna. Irriterande eftersom jag sett fram emot att skriva väldigt, väldigt mycket!

Därför sov jag länge, kanske var det också för att jag drömde något spännande, jag drömde en berättelse. Det är så märkligt, jag drömde att jag var någon som inte är jag och jag upplevde ett annat liv i en annan kropp. Lite häftigt faktiskt. Och det var så spännande, så jag ville nog inte alls vakna innan jag hade kommit till slutet så att jag fick veta hur det skulle gå. Fast det gjorde jag ju till slut ändå förstås, och nu har jag ännu en berättelse som skulle kunna bli bra. Fast man får fundera ett tag på hur man omvandlar en sådan dröm till en bok. Snart är det ju dags att börja skriva på något nytt, så det är bra att ha mycket att välja på.

Jag tror att jag har lite separationsångest nu när barnen går i skolan igen, så jag vänjer mig långsamt. Till slut kunde jag i alla fall ta mig i kragen och jobbade med det annorlunda manusarbetet. När jag väl har börjat så vill jag inte sluta, så nu ser jag väldigt mycket fram emot morgondagen och mer manusarbete.

Annorlunda manusarbete

har jag ägnat en del av min tid åt idag. Ett nytt spännande grepp som jag verkligen gillar att jobba med.

Men i morgon börjar skrivandet på riktigt. Det ska bli så väldigt, helt fantastiskt och oerhört roligt! Nytt år, nya berättelser, nya önskningar och nytt hopp!  Ett helt nytt vitt blad att fylla med liv helt enkelt. Det bästa livet som är möjligt tänker jag.

Åh nej,

nu vet jag inte om jag vill se mer av Downton Abbey. Efter att ha sett det inspelade avsnittet av Downton Abbey - julspecial, så känns det inte roligt längre. Det där slutet passar inte mig alls!

Dagarna som går

är dagar som är oändligt värdefulla. När familjen är tillsammans mår jag allra bäst. Vi är fortfarande lite krassliga så vi sover länge och skrotar mest runt och så ser vi en massa film. Att bara få vara nära är den största rikedomen i livet. I morgon börjar äldste sonen i skolan och på tisdag börjar de andra tre, sedan är vardagen igång igen och vi börjar vår resa mot en efterlängtad vår och sommar.

Nu är julen borta och huset städat tack vara maken som är friskast och har mest energi. Han är bäst! Nu är det ljusare färger och tulpaner som gäller, förutom de julblommor som fortfarande lever och mår bra, men de levande ljusen får lysa upp tillvaron ett tag till.

Tanken var nog att jag skulle skriva en liten stund i dag, men tiden gick alldeles för fort och jag fyllde upp tiden med annat härligt. Stella (prinsesskatten) har lagt sig tillrätta på skrivbordet bredvid mig. Nära, nära så skrivandet är inte lätt, jag måste fixa en bättre plats för henne. Jag tror att hon är redo för vår skrivtid, den där mitt andra manus ska bli färdigt för avfärd. Det är tur att jag har en sådan härlig skrivkompis.

Svävat bland orden

en stund, trots att jag bestämt mig för att min skrivtid får börja på riktigt på tisdag, då alla barn är tillbaka i skolan igen. Men lite stulen skrivtid kan vara nog så underbar.

Det går framåt och snart har jag ett manus att skicka vidare på egna äventyr. Något som alltid skapar en härlig overklighetskänsla ackompanjerad av härligt pirr i magen. Det är ju så det måste vara, hoppet får aldrig falna utan alltid lysa klart och visa vägen framåt. Det kan nog hända att man blir nedslagen många gånger på vägen, men än så länge har jag oändlig kraft att resa mig igen och vandra vidare på den väg som är den enda jag både vill och måste gå. För där finns min stora passion i livet. Det som förgyller min vardag och gör mig till en bättre människa.

Igår var dottern och jag på sedan länge utlovad utflykt till GeKås i Ullared. Vi hade det väldigt trevligt bara hon och jag och fick dessutom med oss fina fynd hem. Det är så underbart och speciellt att umgås med bara ett barn en stund och det ger oändlig glädje både för barn och vuxen. Själv bär jag just nu en av mina fina fynd, en skön oversized angoratröja som ska vara min skrivklädsel tillsammans med bekväma tights under den vintertid som vi fortfarande har framför oss. Idag har jag dessutom varit på fotvård vilket var helt ljuvligt. Där tittade jag i en tidning och hittade något som i fortsättningen kommer att finnas högt uppe på min långa önskelista. Ett sängbord som heter "Pile of books" och finns bland annat här. Visst är det helt underbart!

Lugnet

har till slut lagt sig över vår tillvaro.



Våra nyårsgäster från Stockholm åkte hem i morse och efter det la jag mig för att vila en stund till, medan maken skjutsade dem till flyget. Jag vaknade strax innan 12 och jag tyder det som att jag verkligen behövde sova, särskilt som förkylningen hänger kvar ännu. Efter det har jag inte gjort något vettigt alls. Nästyngstingen har haft en kompis här och maken och jag snackade bort en stund med kompisens pappa. Ja, typ så mycket har jag gjort. Och sett på tv, den eviga mentala gungstolen för övertrötta.

Något sådant! : )

2013 Efter en fantastiskt trevlig nyårsafton är det dags att fundera en stund på vad det är man vill ska hända under det nya året. Det känns som vanligt och ändå hoppfullt och pirrigt i magen på något sätt. Kanske är det bara vetskapen om att skrivtiden närmar sig, kanske är det något helt annat! Oavsett vill jag bara klargöra något för mig själv och för 2013, I am ready, bring it on!!!

Bild 1 är lånad här.