En helg full av extra allt

det händer faktiskt att de dyker upp då och då.

En skön fredagskväll tillsammans med familjen avlöstes av en mysfrukost på lördagen. Maken och jag firade att vi varit tillsammans i 30 år. Man kan verkligen känna sig gammal när man tänker på det, men det tänker jag inte göra. Jag känner mig precis lika ung nu som då. Ja, nästan i alla fall. Det enda som förändrats är att jag är klokare. I alla fall lite.

Nu borde jag, trots att jag sällan lägger upp bilder här på familjen, ha med bilden maken hade på gratulationskortet till mig. Så sött. Så länge sedan. Så därför gör jag det.

Vår historia börjar med ett oändligt stort avstånd, då maken åkte iväg långt norrut dagen efter det att vi blivit tillsammans. Sedan fick vi inte träffas mer än en helg var fjärde vecka i ett halvår. Han gjorde lumpen och skulle bryta is i Norrland. Det var de längsta halvåret i mitt liv. Vi skrev brev varje dag och hördes på telefon så fort de la till i en hamn. Han var den som kopplade in båten på telelinjen och gissa vilket samtal som var det första. Por moi, såklart. Och gissa om det var efterlängtat. När bilden tas får vi träffas efter en och en halv månad. Vi var på väg till Idre för att fira nyår. Vår allra första tillsammans.

Nåja, kvällen firades såklart med fin middag. Vi bestämde oss för att fira hemma tillsammans med barnen. Det är lite så det brukar sluta. Tillsammans mår vi bäst.

Jag har dessutom strukit en hel massa tvätt. Familjen har faktiskt uppmärksammat att strykhögen minskar drastiskt. : D Jag ser på inspelade program på tv:n samtidigt. Level expert! Yay på det!

Idag har vi slappat och suttit och hängt över våra datorer. En skön promenad blev det också. En hel del funderande över manus nummer två har det också blivit. På ett mycket bra sätt. Nu vet jag att det inte är långt kvar tills det ska få ge sig iväg till förlagen. I går jobbade jag med det en stund och kom en bit vidare. Yay på det också!

Dagens skrivinspiration handlar om något så stort som att skiva en bästsäljare. Barbara Taylor Bradford vet svaret på den frågan. Och hon har så rätt. Karaktärerna är berättelsen. Charakter is destiny! Eller, det går inte att försöka skriva en bästsäljare, det går bara att skriva. Så sant, så sant!

När luften går ur en liten stund

tar man till familjen som stöd. Och så känns allt mycket bättre!

Det blev så många tankar runt både skrivandet och annat att hjärnan gick i spinn ett tag. Redigerandet fick därför vänta och vi tog oss istället en riktigt skön avkopplande helg. Och så har jag rensat, inte ett av mina önskejobb men just nu var det en väldigt skön avkopplande sysselsättning och så fick vi fint i garderoben med lakan som inte har varit en vacker syn tidigare. Det känns riktigt härligt nu när det är gjort. Äntligen! Lite strykning hann jag också med. Jag är så nöjd just nu.

Så avslutar jag dagen med lite inspiration inför morgondagens redigering. The writing spirit.

Små kläder

blir efter hand allt större kläder. 

När jag strök idag funderade jag på just det, att de minsta kläderna som jag stryker bara blir större och större. Jag har strukit många små kläder i femton år nu, men jag måste inse att de snart inte är särskilt många små kvar att stryka. Det är lite sorgligt. Inte för att kläderna blir större utan för att det innebär att barnen blir större. Snart har jag inga små kläder eller små barn kvar. Livets gång! Livet som går fort, för fort men som kan stanna upp i en tanke där strykjärnet gör tyget i ett litet barnplagg skrynkelfritt.

Nu åter

till verkligheten.

Efter en hel helgs firande så kan vi nu återgå till vardagen igen. Jag tror att jag har en mycket nöjd nybliven 70-åring till mamma idag. Härligt!

Annars har jag jobbat med strykningen en stund. Jag såg då en film som heter "Den sanna Enid Blyton" en film om just Enid Blyton. Den fick mig att fundera lite över skrivandet och barn. Hon var ju inte en särskilt bra varken mamma eller hustru. Själv vill jag aldrig att mina barn ska känna sig bortvalda över mitt skrivande. Tvärtom så hoppas jag att de alltid vet att de kommer först. Alltid!

Med det sagt så har jag fortsatt läsa ur mitt första manus idag också. Det känns fortfarande riktigt bra.

På tal om att läsa så måste jag bara lägga upp en bild som jag hittade på facebook.

Visst är det häftigt att det går att läsa!

Det känns inte som

om så mycket har förändrats under det nya året. Ännu!

Trots att strykhögen fick växa, i fall i fall. Jag menar om jorden skulle gått under så fanns det ju roligare saker att göra innan än att stryka. Nu MÅSTE jag verkligen ta mig igenom den, om det fanns något jag borde ha lovat mig själv att göra som nyårslöfte så skulle det varit det. Om jag nu hade trott på nyårslöften förstås, förutom sådana som är positiva och omöjliga att misslyckas med. Nu är det dags att ta sig igenom the never ending hög med stryktvätt. Om jag bara fick se den skinande ytan under en liten, liten stund innan den försvann igen, då skulle jag vara nöjd.

Så här vackert var det definitivt inte hos oss idag. Nej, hela dagen har fyllts upp av regn och moln tunga som min egen strykhög. Och varför, varför bor jag i ett land så grått och trist. Varför gör någon det, det är en fråga som inte tycks ha något svar.

Det som lyser upp dagen är manusarbetet. Just nu upptas den av det där andra som inte är skrivande, men som ska bli. Typ! Det är tidskrävande så jag ser fram emot att komma vidare. Jag har en massa beslut att ta, sådana som verkar oöverkomliga innan de är tagna.

Skrivtips kanske kan vara något en grå dag som denna. Ta bort text, ingen kommer att sakna det fantastiska du tar bort (utom möjligen du) och läs din text högt. Bra tips!

En annan typ av dag

blev det idag.

Min arbetsplats har varit upptagen hela dagen då maken har haft ett jobbmöte i vårt arbetsrum. Så jag har fått göra annat. Strukit en hel massa kläder och trots det är det enorma strykberget bara skapat av på toppen. Men vi har i alla fall fått lite kläder att lägga i garderoberna. Dessutom har jag sett på inspelade program, bland annat Babel. Ett inslag gav mig lite att tänka på. Ett inlägg på en blogg gav mig ännu mer att fundera över. Så trots att jag inte tillbringat dagen vid datorn så är det full aktivitet i huvudet. Det är bra. Det är lite som en tvättmaskin som jobbar och jobbar, tills den är helt färdig och allt är rent och användbart.

Om att göra allt med stil

även stryka kläder.

Och smart är det också, så slipper man släpa strykbrädan upp och ner från källaren. Idén hittade jag här. Där fans många andra kul saker också. Till exempel en bänk man kan göra om till en gungbräda. Smart.

En diabildsklänning med LED ljus, som jag tycker är så cool. Härligt då skulle vi äntligen få någon användning av alla diabilder.

Eller varför inte ett höghus med privat pool. Fast nej, jag tror jag hoppar över det. Hua för att hoppa i någon av de poolerna. En pool ska INTE hänga fritt i luften om du frågar mig.

Då gillar jag idén med ett energigym bättre. Ett utomhusgym som alstrar energi, sätt in sådana i alla gym så får vi en massa gratis energi, för tänk vad många gym det finns i världen.

Jag gillar också de här hängande stolarna och skulle gärna ha några sådana i trädgården. Mysigt värre ju.

Nej, nu får det vara slut på prokrastineringen och dags att fortsätta arbeta. Tillbaka där jag började det här inlägget. Både mer strykning och stekning av minihamburgare ligger näst på listan.

Tid

är något som jag skulle önska lite mer av just nu. Det mesta går ju som det ska, men skrivandet och redigerandet har verkligen fått lägga sig på kölistan. Inte bra, inte bra. Jag längtar verkligen efter att sätta igång med det igen. Tålamod är något jag tränar väldigt mycket på just nu.

Istället har vi handlat mat inför morgondagen och delvis till den kommande festen. Sedan har vi fixat konfirmationspresenten, det känns mycket bra. En gång i tiden var jag hysteriskt organiserad och det fanns inget jag glömde. Någonsin. Barnen hade alltid rätt saker med sig till skolan, jag packade deras gympapåsar och de hade alltid frukt och en bra matsäck med sig när de skulle ha det. Jag gick aldrig utanför huset utan väskan fylld med saker som kan behövas när man har barn. Plåster, våtservetter och salvor av olika slag, leksaker, vattten och kex. Och extrakläder så klart. Samma dag som fjärde barnet kom så försvann all min organisationsförmåga helt. Puts väck och det gick inte alls att hitta den igen. Numera sker det mesta i en handvändning. Matsäckar skrapas ihop fem minuter innan läggdags. Gympapåsarna packar alla barn själva. Ibland saknas det något i den, men det fungerar ändå. Smutsiga små munnar får fortsätta vara det, då våtservetterna oftast finns hemma och plåster lånas titt som tätt av andra. Organiserade mammor. Fast hon var jag förut, då lånade jag ut våtservetter och plåster och kex. Nu är det min tur!

Jag vet inte alls vad som hände då när lillkillen kom, och det tog tid att acceptera mitt nya jag. Numera har jag lärt mig att jorden inte går under även om inte allt fungerar helt perfekt. Att det faktisk är ganska skönt att inte ha behov av att allt ska kontrolleras hela tiden. Jag har en del bitar kvar här och där fortfarande där kontrollbehovet tränger sig fram. Ibland får det ta plats igen en stund, och ibland får det helt enkelt ge vika för spontaniteten, glädjen och sorglösheten istället.

Strykning ligger högt upp på listan, eftersom jag ska försöka komma igenom min enorma strykhög i källaren innan den sjunde juli. Det är helt enkelt hög tid för extreme ironing. Jag har inte ens någon aning om vad som ligger längst ner i den högen. Det kan ju dyka upp kläder som jag kan ha stor nytta av nu. Det ska bli spännande. Fast jag skulle kunna tänka mig en ny strykbräda förstås, den jag har börjar bli lite sliten. : D

Jag är glad

över att jag strök så mycket tvätt igår.

 Och jag är glad över mina fina solgula påskliljor som står på bordet.

Men mest glad är jag över lillkillens kärleksförklaringar. Det är vi två på bilden. Så mycket kärlek!

Som om det inte var nog så har jag börjat redigera mitt andra manus efter lektörsutlåtandet. Fortfarande lite stapplande, men jag har i alla fall börjat. Det gör mig väldigt glad.

Bröllop, strykning och drömlandet

Ska jag vara riktigt ärlig så visste jag inte ens för en vecka sedan att de skulle gifta sig.  Inte heller visste jag att det var idag. Men eftersom jag passade på att stryka tvätt idag när det inte var så fint väder så råkade jag hamna mitt i bröllopet. Jag gillar bröllop. Detta var magnifikt. Och jag tycker att de såg lyckliga ut. Jag hoppas att de får ett långt och lyckligt liv tillsammans och att den envisa, påstådda förbannelsen över Monaco äntligen ska släppa sitt grepp om dem .

Ett annat bröllop som var en otrolig händelse på sin tid. Då Alberts pappa gifter sig med hans mamma Grace Kelly. Vilken glamour. Vilken saga!

Själv lever jag min egen saga där strykning av tvätt står på ska-göra-listan. Måste, måste komma till botten i den högen. Det har inte blivit något skrivet i dag i min förtrollade värld. Men under perioden där man pendlar mellan sovande och vaken så hade jag en berättelse på näthinnan. Fast nu har jag inte längre någon aning om vad den handlade om. Det känns som om det var en bra berättelse, men vad vet man om det. Drömmar kan vara konstiga, så om man tänker sig en berättelse i ett halvsovande tillstånd, kan ingen veta om det är en berättelse som någon skulle förstå överhuvudtaget. Samtidigt. Kanske är det en väldigt bra idé att skriva en dröm och strunta helt i om det går att hitta någon röd tråd eller om den går att förstå. Helt klart ett nytt grepp :) Jag får tänka på det i morgon för nu är det tacofest som dottern har önskat. Och det är vackert väder igen.

Bilderna är lånade från nätet.

En ung författare

Att skriva kan man göra i vilken ålder som helst. Det gäller bara att ha något att säga. Den här killen kan lära många killar och män hur man ska behandla en tjej/kvinna. Gullig är han också. Det kommer att gå bra för honom på alla plan.

Själv har jag kämpat vidare med min ständigt pågående strykhög. Ibland minskar den men så växer den helt plötsligt igen. Jag har också hunnit skriva lite. Oh what a joy. 1 896 ord fick jag ner. Jag har nu skrivit 28 961 ord allt som allt. Det går framåt.

Jag skojar inte

Om någon tror att jag skojar när jag säger att jag ligger efter med strykningen så kan jag visa att så inte är fallet. Precis så här ser det ut i min tvättstuga just nu. Ingen rolig syn och man måste undra vad vi har för kläder att ha på oss egentligen. Idag känner jag mig ganska effektiv. Jag stryker, hjälper barnen med ditt och datt, lagar mat, tvättar och så redigerar jag mitt manus emellanåt. Vilken lördag. Men det är inte så illa som det kan låta. Efter min promenad i solen där jag fick en massa energi går det riktigt bra faktiskt. Det gäller att stryka medan järnet är varmt. Åter till strykningen!