Det spritter

i min kropp idag! Det känns som om det är något riktigt bra på väg till oss. Vilken fantastisk glädje det är att få känna så igen. Som om jag har vunnit högsta vinsten.

Det flyger liksom runt glada små fjärilar i hela mitt inre. Jag vet varför, men borde kanske hejda mig en aning. Öppningen med det strålande ljuset, som visade sig för oss för några dagar sedan, känns ännu mer lysande. Och ändå är det så osäkert och nytt och inte alls något jag borde glädja mig åt ännu. Men jag känner en sådan stark känsla av tilltro. Det känns bra och hoppfullt. Jag kanske har fel och det kanske landar platt fall, men jag passar på att ta ut lite skön glädje i förskott, för jag behöver den.

Jag har petat lite i photoshop idag. Det går sådär. En och annan häftig bild har jag fått till, men inte den som jag har tänkt mig för min bok. Men övning ger färdighet. Dessutom har jag lagt in mina redigeringar i mitt andra manus. 73 sidor och 72 nya ord blev det och nu är jag snart igenom. Det känns så härligt!

Och så hoppas jag att ni inte ledsnar på mig, men Dj Tiestos musik bär mig just nu, så här kommer musiken som mina efterlängtade härliga fjärilar får dansa till idag.

Äntligen Nära dig

Passa på att pröva din lycka för att vinna boken Nära dig av Joanna Björkqvist. Den är rykande färsk och själv hoppas jag verkligen på tur den här gången. Och har jag inte tur, så ska jag självklart köpa den istället.

Ett spinnande i huvudet

gjorde mig vaken trots att jag var supertrött i morse. Vad gjorde min hjärna så tidigt på morgonen egentligen. Ingen annan del av kroppen var redo för att vakna. Jo, den hade börjat fundera över omslagsbild på första manuset. Det var en bra idé, det ska jag erkänna, men varför så tidigt och under den tid som jag annars sover som bäst. Nu är tanken igång i alla fall. Jag vet hur jag vill att min framsida ska se ut och jag tänker jobba lite med den om det blir dags för egenutgivning. Joannas mod och tro på sin egen förmåga, har hjälpt till att starta den tanken. Att faktiskt göra sitt eget omslag. Den tanken hade aldrig korsat mitt sinne innan hon helt sonika gjorde ett fantastiskt omslag till sin bok själv. Kanske fungerar det inte alls för mig, men jag tänker försöka i alla fall. Början gick väl sådär, när jag tog mig an Photoshop för ändamålet. Tålamodet var inte på topp idag, och tålamod måste man ha när man ska mixtra med bilder där. Vi har tränat ett och annat inte så barnvänligt ord här i arbetsrummet idag kan man väl lugnt säga. Så jag har egentligen inte kommit någonstans än, men är det något jag är så är det envis, så jag tar nya tag imorgon igen. Många gånger har jag suttit med till synes omöjliga uppgifter framför mig. Jag har svårt, för att inte säga omöjligt, att ge upp om det är något jag verkligen vill lösa. Så jag ger mig inte innan jag kommit längst ner i botten bland smulor av möjligheter, som jag sedan, ibland mycket mödosamt, bygger ihop till en färdig lösning. Att ge upp är liksom inte min grej.

Den absolut mest mödosamma och viktigaste av dem, var när jag vid 40+  fick veta att jag hade en annan pappa än mina syskon. Jag var ju helt enkelt tvungen att hitta honom.  För mig fanns inget annat. Ytterst få saker fick jag veta, på min väg att hitta honom. Att han ursprungligen var från Ungern, staden och området han bodde i på 60-talet, att han spelade gitarr, att hans intressen var fotografering och sport. Inget namn utan bara ett smeknamn. That´s it! Nål i en höstack var bara förnamnet. Inte ens släktforskaren trodde på att det var möjligt att hitta honom med så lite information. Själv började jag söka under varje liten sten och i varje möjlighet som jag överhuvudtaget kunde komma på. Och hittade honom :D  Trots det så fick jag aldrig träffa honom, eftersom han dog redan när jag var 16 år, alltså många år tidigare. Han fick aldrig veta att jag fanns. Nu träffar jag hans andra två barn, mina halvsyskon, regelbundet. Jag har genom dem fått veta vem han var. Jag har fått se bilder och filmer på honom. Jag vet att han var en god människa som skulle ha velat veta att jag fanns. Tack vare hans änka, som även hon har tagit oss, vår familj, till sitt hjärta. Hon ser honom i mig och inget kan göra mig stoltare. Jag hittade mina rötter och en bit av mig själv, som jag hade saknat i många år. Jag kände tidigt i livet på mig att jag inte riktigt hörde hemma där jag hade hamnat. Men jag hittade vad som saknades. Jag hittade en av de viktigaste pusselbitarna i mitt liv. Det är värt allt sökande och den mödosamma vägen dit. Min pappas närhet har jag känt runt mig i många år nu, så jag tror faktiskt att han vet nu, trots allt.

Award som värmde hjärtat

Nej, jag har inte glömt den fina awarden som jag fick för ett tag sedan av duktiga och mycket inspirerande Ord, idéer och inspiration. Det har bara varit lite mycket på senaste tiden.

Den fina motiveringen är:
Anneli, inte bara för att hon är en härlig skåning utan för att hon har en personlig och öppen blogg. Den har betytt mycket för mig under hela min egen blogg- och skrivresa!

Det finns inget som är roligare än att kunna inspirera andra.

När man har fått den här utmärkelsen är det tänkt att man ska göra det här:
1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personen som gav dig awarden och länka till bloggen.
3. Välj ut fem personer/bloggar som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

Den här gången skickar jag den vidare till alla fina bloggare i min bloggroll som gör mina dagar så mycket roligare och trevligare och ibland också mer överlevbara.

When you know better

you do better!

Så jag försöker lära mig så mycket jag bara kan.

Någon gång kommer jag säkert att berätta om vad som hänt i vårt liv, men just nu känns det för nära och jobbigt. Men var så säker på att vi har tagit tag i problemet och jobbar hårt på att lösa situationen på bästa sätt, så vi är positiva och tror på framtiden precis lika mycket som vi alltid gör. Jag tror faktiskt att det kan vara en av de där sakerna som visar sig vara en väg till det bättre. Vi har redan fått se en liten strimma hopp, även om den fortfarande är mycket svag. Den finns i alla fall och det får räcka än så länge. Dessutom fick vi ett riktigt wake-up-call som gjorde att vi vaknade till och fick ny eld i baken. Vi har tagit tag i saker som legat och väntat på vårt engagemang. Det är aldrig fel :D

Okej, jag har snöat in lite på my man, Dj Tiesto just nu. Men hans musik hjälper mig med mitt jävlaranamma, så att jag kan ta mig framåt på ett bättre sätt. Musik och dans har alltid varit en helande kraft för mig. Trycket i musiken gör mig starkare. Här har Dj Tiesto tagit sig an en annan av mina favoriter, Adagio for Strings och gör en suverän remix. Jag blir salig av lycka och den låter kroppen få utlopp för allt det som behöver komma ut. Fatta när man kan ösa på med ljudet och bara dansa sig in i en jävlaranamma-dans. En som hjälper mig ta mig både framåt och uppåt :D
Ledsen Ebba men jag älskar det :)



Idag har vi en slö skön söndag. Dottern och jag har sett Tre män och en baby. Några små tårar lockades fram ännu en gång av denna film. Nu håller den här helgen på att ta slut och ännu en vecka ska ta vid. Jag ska försöka komma igenom mina ändringar i mitt andra manus, men sedan skulle det behöva få komma iväg till en lektör. Det är nog bra om nya friska opartiska ögon får läsa och ge tips. Kanske måste jag läsa igenom den en gång till för mig själv först. I morgon är det måndag och jag är redo för att ta nya friska tag!

Yes box allright

Vilken märklig dag det blev idag. Igår kväll bestämde vi oss lite hastigt och lustigt för att ta en husbilstur till Ullared för att handla lite. Så i morse packade vi ihop oss och drog iväg. Vi tänkte oss lite shopping och en övernattning med lite mys i husbilen. När vi kom fram så såg vi en vansinnig kö  framför oss och det var verkligen folk överallt. Det kändes inte kul, men vi bestämde oss för att handla i affärerna runt omkring det STORA varuhuset först, i hopp om att köerna skulle minska. Icke sa nicke. Vid halv 3 var det fortfarande kö och vi såg inte något trevligt i att köa in, trängas därinne och samtidigt försöka hålla ihop alla 4 barnen. Dessutom var det grått, grått, grått och regn. Så vad gjorde vi? Vi ät en varm munk och så åkte vi hem igen. Utan att gå in i varuhuset. Nu är vi hemma igen och ska vi ha mys i soffan istället. Så av turen blev det en trevlig åktur med husbilen då maken och jag kunde smida planer inför framtiden. Det gjorde gott för själen och för framtidstron. Vi har en hel del intressanta saker med oss hem av de tankarna, som vi ser fram emot att ta tag i. Dessutom köpte vi ju faktiskt trots allt, ett par vinterskor till äldsta sonen, ett par tofflor till nästyngstingen, papper för tillverkning av julkort, en skål för vatten till kaninen och tre plagg till dottern samt en t-shirt till nästyngstingen ifrån Rabalder. That´s it! Billigt blev det i alla fall. Vi hade med oss en gediger lista på saker som skulle inhandlas, men ALDRIG att vi åket till Ullared i november igen. We will be back, när det inte är helt hysteriskt där.



Bilden är lånad från nätet.

Refusering, one Element of life

Den första dök upp idag. Ganska precis efter 3 veckor. De tackar nej, men enbart för att manuset inte passar in i deras utgivning. De ger ut mer lättsam underhållning, skriver de i mailet. Ja, vad ska man säga? Lättsam är den inte hela tiden. Bitvis är den väldigt tung och sorglig, så ... Men det betyder att vi är igång igen. Kanske är det en av de där olyckorna som inte kommer ensam. Eller så är det vägen till något fantastiskt. Tur eller otur, vem vet? Bara tiden kan utvisa.

Hur det än är med det så är det fredag och jag tänker dansa som aldrig förr. I dag kom jag på vad jag skulle älska att få göra i mitt liv om jag inte skulle få skriva. Dagens dansvideo visade mig vägen. Nu får ni helt enkelt tänka er mig istället för killen på scenen.

Då så, är ni redo att köra igång helgen? Ok, då är helgen officiellt invigd!!!!! Detta ÄR riktigt dansmusik för mig. Den får hela min själ att dansa och gudarna ska veta att den behöver dansa :D



Vilken grej va! Vilket ös. Det är ju inte ens ett jobb, bara hur häftigt som helst. Och precis här får vi väl bortse ifrån att jag helt enkelt är för gammal för uppgiften. Men ponera att vi också bytte ut publiken mot ett gäng härliga snyggingar i den gyllene medelåldern. Då skulle det kunna bli hur übercoolt som helst.
Sedan får jag lite i smyg erkänna att jag blev lite småförälskad i Dj Tiesto. Vilken charm, vilket leende! Han får mer än gärna vara med mig däruppe på scenen :D

Life lessons

Jag var tvungen att få bli lite arg för att komma vidare. Lite barnslig ilsken musik och bara att vara riktigt arg en stund kan göra underverk. Men på eftermiddagen igår satte jag mig ner och fortsatte med att redigera i mitt andra manus. Att dyka in i berättelser och ord igen, kan också göra underverk och jag började känna mig harmonisk igen. Okej, vi hamnade någon helt annanstans än vi hade önskat, men vi är ändå kvar här och vi tänker inte ge upp någonting. Never, never, ever! Vi svänger av på den nya vägen och ser vart den tar oss och vad vi kan göra och uppleva på den.

Jag har haft en helt galen dag idag. Direkt på morgonen så ringde maken som skulle lämna nästyngstingen i skolan. Sonen hade snubblat i stentrappan och slagit i tänderna och läppen. De ringde ifrån skolsystern som trodde att det behövde sys och tänderna behövde kollas upp. Hjärtat slår dubbla slag och fantasin skenar iväg i vad som kunde ha hänt. Bilen stod hemma så jag åkte snabbt och hämtade maken och småkillarna och så åkte vi till akuten. Sonen och jag satt sedan i 2 ½ timme och väntade på vår tur. Han var superduktig och klagade inte en enda gång. Dessutom fick vi tid att träna på klockan. Vi fick faktiskt en riktigt mysig stund tillsammans, bara han och jag. Otippat, men vi gjorde verkligen det bästa av situationen. När jag satt där funderade jag på livet en stund. Man kan lätt tänka sig att en olycka aldrig kommer ensam, men den fällan tänker jag inte gå i. Jag tror mer på att livet ville visa mig på vad som är viktigt. På sjukhus ser man sjuka människor. Man ser sorg, smärta och rädsla i deras ögon. Man kan inte låta bli att fundera över hur svåra problem man egentligen har. Så länge man själv och ens nära och kära är friska så finns det inget annat man  kan önska sig. Inte egentligen, allt annat man får i livet är bara bonus. När vi väl kom in till läkaren så tog det 2 minuter för honom att se att det inte behövde sys. Det var skönt. Efter det åkte vi hem och hann snabbt få i oss lite mat innan vi skulle vidare till tandläkaren. Tandläkaren såg att en bit av framtanden hade gått av, så han slipade till den för att den inte skulle vara vass. Han ville att läppen skulle läka innan de tittar närmare på hur det gick för tänderna, så det får vi göra om en vecka. Sedan tog vi oss snabbt hem för att vända ingen för ett utvecklingsamtal med nästyngstingen. Han måste vara helt slut efter alla äventyr han varit med om idag. Själv har jag fått en viktig och nyttig lektion. Jag har allt det jag behöver här hemma. Bonusarna, som jag vet kommer, får helt enkelt komma när de kommer. Med min och makens hjälp såklart, man kan ju inte få något gratis! Man måste alltid kämpa för att nå sina mål och drömmar. Och ha roligt på vägen! :D

Inspirerande människor är en fantastisk källa till kunskap och eftertänksamhet. Här är en av dem som kan få mig att både skratta och gråta (jag gråter just nu när jag precis har hört slutet på hans lektion i att leva, vilket han själv tyvärr inte gör längre).

Resten av mitt liv

Jag har känt mig både ledsen, deppig och nedslagen om vartannat. Idag bestämde jag mig för att jag behövde ta en promenad och rensa i hjärnan lite. Jag förväntade mig att få igång livsandarna igen. Precis så som jag alltid får ute i friska luften längs havet. Det fick jag väl också, på sätt och vis. Fast jag blev bara mer och mer arg ju längre jag gick. Arg på dem som satt oss i den här situationen. Irriterad över bristen på moral, etik och helt vanligt sunt förnuft. Förbannad rent ut sagt.



Nu har jag gått igenom den fasen och tänker försöka med all kraft jag har, att inte lägga mer tid på det. Nu vill jag vidare. Framåt och uppåt igen. ALLT är fortfarande möjligt. Det må ta mycket längre tid, men fram ska vi. Hela vägen fram.

Det ser möjligen lite dystert ut just nu ...

Tack för all underbar peppning från er här på bloggen, den betyder mycket mer än ni någonsin kan ana.

Om att hitta en ny väg

Vi försöker fortfarande hitta ett sätt att ta oss igenom och ut på andra sidan igen. Stegen är aningen tunga just nu. Så mycket har förändrats och drömmar och mål som vi hade försvinner långt bort i dimman. Och ändå är det bara som det är. Drömmar är till för att jagas. Nu ligger de kanske lite längre bort, men de finns kvar därborta. Redo att uppfyllas.

Inspirationen är borta, för jag måste lägga all energi jag har kvar på att hitta den nya vägen för oss. Ett sorgearbete måste gås igenom för att krafterna och de nya tagen ska komma tillbaka. Maken och jag gör det tillsammans och våra fantastiska barn finns med oss hela tiden. Därför vet jag att allt kommer att bli bra. Mer än bra.

Tur eller otur

Igår fick vi ett besked som gör att vårt liv vänds helt upp och ned. Det har inte med sjukdom att göra, vilket gör problemet världsligt, så egentligen gäller det bara för oss att hitta ett sätt att lyckas att landa på benen igen. Nya tankar och  vägar måste hittas och formas. Fokus har landat någon annanstans än bland mina manus för ett ögonblick.

Hoppet är trots allt alltid min ledstjärna så jag tror på en ny väg, jag tror till och med på en bättre väg. Vi ska bara hitta den.

Här får ni en gammal kinesisk berättelse som handlar om en
fattig jordbrukare, som bara hade ett lite stycke jord, en son
och en häst.
En dag rymde hans häst och sprang sin väg upp i bergen.
Byborna kom till honom och sade: "stackars dig. Nog hade du
otur, nu har du mist din häst."Mannen skakade på huvudet och
svarade: säg inte det, för man vet aldrig vad som är tur eller otur
här i livet.
Efter en tid kom hästen tillbaka i sällskap med en flock
vildhästar, den ena ståtligare än den andra. När byborna såg
de vackra hästarna, sade de avundsjukt: " ja du, nu hade du allt
tur, när du fick så många stiliga hästar." Den gamla mannen skakade åter på huvudet och svarade: " säg inte det, för man vet aldrig vad som är tur eller otur här i livet."
Den gamla mannens son började tämja vildhästarna.
En dag lyckades en av dem kasta honom av sig med en
sådan kraft att han bröt benet och blev sängliggande.
Byborna kom tillbaka till honom och sade: "Stackars dig.
Nog hade du otur när din son blev skadad och inte kan arbeta."
Åter skakade den gamla på huvudet och sade: Säg inte det för
man vet aldrig vad som är tur eller otur här i livet."
Snart utbröt det krig i riket och alla unga män blev inkallade.
Den gamla mannens son, som ännu inte kunde gå på sitt ben,
var den ende man inte ville ha ute i kriget ...

Så om vad som händer oss i livet är tur eller otur, kan bara framtiden utvisa.

Äntligen hemma

Det är så skönt att vara hemma hos mina älsklingar igen efter en mycket intensiv helg. Så trött, återkommer i morgon!