Ibland blir det mycket

I bland är det mycket som händer samtidigt. Jag har en tendens att bli överväldigad och handlingsförlamad när det är för mycket på en gång. Då börjar jag tänka på hur mina beslut ska påverka andra mer än vad som känns rätt. Jag har blivit mycket bättre på att hantera det men i sällsynta fall så blir det fortfarande jobbigt. Jag litar mer och mer på mina instinkter och försöker att följa dem. Det har varit några mindre beslut som legat och väntat på beslut när den stora tyngden lade sig på mina axlar.

Jag har blivit kallad att vittna i ett kvinnomisshandelsfall. En vän till mig lever i ett förhållande med en man som misshandlar henne både fysiskt och verbalt. Vi umgicks väldigt mycket på grund av att vi delar samma intresse. Vi har pratat i timmar om detta problem. Hon ville inte att jag skulle visa hennes sambo att jag visste något. Så jag skulle spela ett spel när han var närvarande. Mitt inre kokade och jag skulle låtsas som ingenting. Superjobbigt då det finns få saker jag avskyr mer än maktmissbruk. Man kan väl säga att jag undvek att träffa honom. Många, många gånger försökte jag få henne att lämna honom och gå vidare. Erbjöd all hjälp som jag överhuvudtaget kunde komma på. Sista gången han slog såg alla deras barn när det hände (de har inga barn tillsammans). De flydde därifrån och polisen tillkallades. Själv var jag mina sista två veckor på Mallorca innan vi skulle flytta tillbaka hem. Jag fick min familj här hemma att hjälpa henne och hennes barn på alla sätt de kunde. Hon fick sedan bo i vårt hus som stod tomt. När vi kom hem försökte vi ännu en gång få henne att lämna honom på riktigt. Hon vacklade hela tiden trots att han nu var polisanmäld. Ganska snabbt men smygande flyttade hon tillbaka. Hon slutade ha kontakt med mig troligen för att hon inte ville höra mina åsikter mer. Efter jul skriver hon ett mail där hon talar om att åklagaren vill åtala trots att hon själv inte tänker delta. Hon hoppas att vi ska "glömma" vad som hänt. Vi säger att det inte är möjligt vi måste berätta det vi vet. Dagen efter ringer polisen och jag blir kallad till polisförhör.

Så nu nästan ett år efter händelsen är det bestämt att det ska bli rättegång. Jag ska vittna emot min väns önskan. Jag hade inte haft några problem att vittna för att hjälpa henne. Nu känns det inte lika lätt även om det är nödvändigt för min egen skull. Det blir i slutet av september så jag har lång tid på mig att gruva mig och att försöka komma ihåg allt som hon berättat.

Det är problemet. Jag vill inte tänka på det i förväg. Vill inte att det förstör vår semester. Det kommer att gå det vet jag. Jag kommer snart att ha tänkt igenom situationen och jag kommer att kunna lämna det tills det är aktuellt. För jag tänker inte låta det förstöra i mitt liv mer. Jag har mått så dåligt under hela den här historien. Värre än min väninna som faktiskt hela tiden bagatelliserar alla händelser. Hon visar tyvärr nästan ingen känsla för hur barnen påverkas av allt som händer runt dem.

Jag var tvungen att skriva av mig lite av min frustration. Hoppas ni har någon bra uppmuntrande tanke åt mig.

Jag ska försöka att tänka på det här sättet:

Möt inte bekymren halvvägs, låt dem färdas hela vägen. Oftast händer något med dem innan de kommer fram.
Henry Ford