Halva min Måne

Jag har läst Halva min Måne av Anna Granström.

Baksidestexten ser ut så här:
"Ida faller handlöst för Karibien. Och för Luis såklart, puertoricanen med de glittrande ögonen, en fjäder i hatten och alldeles för stor kostym. Hon flyttar till den lilla ön Puerto Rico och gifter sig, egentligen alldeles för ung, men där i gettot med ett hänglås på dörren och kackerlackor som närmaste grannar känner hon varken soplukten eller ser de förfallna husen. Hon ser bara kärlek.

Att Luis dricker för mycket och använder lättare droger blundar hon för. När hans festande övergår i missbruk och tyngre droger blir det svårare och svårare att fortsätta blunda, men hon klamrar sig fast vid honom och inser inte att det inte bara är han som är beroende. Hon är lika beroende av honom som han är av sina substanser."

Det är en mycket berörande berättelse om beroende, medberoende och beroende igen. Vi får följa Ida i det som skulle vara hennes livs äventyr, men som i stället får henne att tappa bort sig själv. Här finns kärlek som är oändligt stark men osund och komplicerad. Kärlek mellan människor och till speciella platser.

I början av boken är det mycket att ta in, namn, platser och spanska ord, men när man väl fått ordning på allt det så är det en fantastisk berättelse. Anna en mästare på att beskriva platser så att man får en känsla av att vara där. Att man faktiskt upplever alla dofter och den speciella känslan av de olika platserna, både de som är smutsiga och skrämmande och de överjordiskt vackra. Hon beskriver kärlek och hopplöshet med samma skicklighet. Jag tycker väldigt mycket om boken och Idas berättelse är en som både känns och berör.

Boken börjar så här:
"Han stod och vinglade på barscenen med en drink i handen. På huvudet satt en svart hatt med en röd fjäder  och håret var mörkt och trassligt. Han såg ut att vara i hennes ålder och hade nästan ett indianskt utseende med stora bruna ögon. Allting skar sig med den illasittande kostymen och den ljusblå uppknäppta skjortan."