Vingar

stjärnor och fjärilar är något jag har en förkärlek för. Både i kläder och inredning. Och glitter. Alltså har jag shoppat två tröjor med vingar. De var slut i alla affärer som sålde dem länge, så när de kom åter i lager var jag snabbt framme och köpte två.

En grå.

Och en svart.

Nej, det är inte jag på bilden, tyvärr! : )  Jag har lånat bilderna från Tintin Style. Tröjorna är mjuka och gosiga med både vingar och glitter. Det är så sköna och snygga.

Olika färger som hjälpmedel vid redigering

vilken fullkomligt strålande idé.



Att använda olika färger går ut på att välja märkpennor i olika färger för att använda i olika delar av manuset.  Till exempel blå för dialog, rosa för bakgrundstext, grön för action eller spänning osv. Sedan märker man de olika delarna med olika färger för att se om berättelsen har en bra balans.

Jag tycker att det är en strålande idé som jag ska använda mig av nu när jag ska redigera manus nummer två. Att skriva ut och läsa sitt manus på papper är väldigt viktigt. Det gör att man hittar fel och ser på det man skrivit på ett helt nytt sätt. Ett absolut måste vid redigering. Det gör jag redan flera gånger under redigeringsarbetet, däremot de olika färgerna för de olika delarna i manuset som gör det lättare att få balans i berättelsen, det är en ny och spännande idé för mig.

Tankarna vandrar titt som tätt till manus nummer ett. Jag har redan lagt till ännu en mening som har funnits hos mig ett tag och nu har den fått en plats bland orden. Den har hittat hem.

Små kläder

blir efter hand allt större kläder. 

När jag strök idag funderade jag på just det, att de minsta kläderna som jag stryker bara blir större och större. Jag har strukit många små kläder i femton år nu, men jag måste inse att de snart inte är särskilt många små kvar att stryka. Det är lite sorgligt. Inte för att kläderna blir större utan för att det innebär att barnen blir större. Snart har jag inga små kläder eller små barn kvar. Livets gång! Livet som går fort, för fort men som kan stanna upp i en tanke där strykjärnet gör tyget i ett litet barnplagg skrynkelfritt.

Så var det dags för avfärd

igen! Det pirrar i magen av förväntan och en lätt nervositet. Jag önskar mitt manus all lycka på vägen.

Nya äventyr och nya möjligheter. Mitt första manus ska nu få visa vad det går för ännu en gång. Kapitlet som flyttades igår fick inte ens vara med den här gången. Det blev lite kaka på kaka och jag kunde helt enkelt inte hitta någon perfekt plats för det, så det får vänta bland en massa andra ord som finns bland mina dokument. Tids nog hittar det sin plats. Däremot pillades det lite med den första meningen, den som det är roligt om den är lite spännande och skapar nyfikenhet.

Då så, då är det bara att vänta igen då! Och att fortsätta redigera manus nummer två. Full fart framåt och uppåt!

Yay

det satt hårt åt, men nu är jag igenom genomläsningen och redigeringen av mitt första manus för den här gången!

Fast nu är jag supernervös, jag har flyttat upp ett av de sista kapitlen till början och jag har inte hunnit känna på om det blir rätt ännu. Dessutom pirrar det i magen av hur fortsättningen ska se ut. Inte på berättelsen utan dess väg till möjlig utgivning. Lite läskigt faktiskt. Samtidigt känns det som ett stort YAY!!!

Nu vidare och framåt. Barnen behöver mig en stund innan de somnar. Sedan ska jag äta lite kycklingsallad som jag hoppas att maken har fixat medan jag suttit djupt försjunken i mitt manus ända tills nu. Livet är så härligt!

När barnet lagt sig

Jag har läst när barnet lagt sig av Michael Nyqvist.

Baksidestexten ser ut så här:
"En dag var vår blå Saab utbytt mot en guldfärgad Ford Fairlaine av sextiofyra års modell. Den svenska lite sura doften hade bytts ut mot en mera plastig amerikansk. Vi var de enda på gatan som hade en amerikanare.

Att sitta i bilen kändes som att vara i en agentfilm. Man kunde skjuta iväg raketer med cigarettändaren och radion såg ut som en polissändare. En dag när jag satt själv bakom ratten och jagade en bov fastnade tutan och det gick inte att få den att tystna. Pappa bar mig, som var livrädd, ut ur bilen och sa att det inte var något som gått sönder. Den sommaren åkte vi iväg i bilen på min viktigaste resa - över alperna, söderut. 

Efter den resan var inget mera sig likt. Det visade sig att ingenting var som det var sagt. Och jag hade ingen aning om varifrån jag kom.

På hösten sålde pappa Forden och köpte en Volvo. Då brydde jag mig inte längre. 

En dag satte jag mig ner och började skriva. 
Jag ville försöka förstå den där luftfärden, när jag sträcks över från en famn till en annan och i den nya famnen får jag ett namn och en adress. 
Och det är nog därför jag har skrivit boken."

Michael Nyqvist är en fantastisk skådespelare som jag beundrar enormt mycket. Men jag känner mig lite kluven inför den här läsupplevelsen. Det känns lite som om man tjuvtittar in i någon annans alldeles privata liv. Ibland så att det känns lite obekvämt. Trots att jag känner igen mig en i berättelsen på många sätt så gör jag det inte alls på andra sätt. Det är onekligen en gripande och välskriven berättelse och varje människa gör sin egen resa här i livet. Men ibland tror jag att människor gör det svårare för sig själva än de behöver. Eller så behöver de verkligen göra det.  I den här boken känner jag inget avslut. Frågorna får liksom aldrig några riktiga svar och det tycker jag är lite sorgligt.

Boken börjar så här:
"Vi åker i den stora Forden, en Ford Fairlane av sextiofyra års sportmodell. I handen håller jag en fallskärmssoldat i hårdplast med linor som är fästa i en sladdrig kamouflagefärgad plastpåse. Jag är fem år, mina föräldrar i framsätet är runt fyrtio."

Den här dagen

vet jag knappt var den tog vägen!

Eller det vet jag ju egentligen, det är bara det att den inte användes så som jag tänkt mig. Jag hade tänkt redigera och gå en promenad med familjen. Men mina föräldrar bjöd oss på mat istället och där satt vi sedan länge, länge. Men först hann dottern och jag åka iväg till det stora shoppingcentret för att se om det fanns något att fynda på slutrean. Det gjorde det. Dessutom skulle en av favoritaffärerna stänga, tråkigt, men där var det 70% rea. Inte illa. Så lite blev det faktiskt gjort, även om det inte blev det som jag tänkt. Det viktigaste är att man gör det som är viktigast. Manuset finns kvar i morgon och jag satsar på att komma igenom hela då.

Redigera som en läkare

tja, alla sätt är väl bra utom de dåliga!

Och dessutom stämmer det ju precis. Nu gäller det bara att ta reda på om min roman behöver Alvedon, en skalpell eller en stor operation.
Add conflict, jag tycker nog att jag har en hel del av den varan. Punch up your characters, det går kanske att göra mer där, men jag tycker ändå att det räcker för att det inte ska bli för mycket. Lagom är alltid bäst!

Sitta still

nej, inte länge till. Efter att ha pratat länge, länge i telefon blev det inte mycket tid kvar för redigerande. Men det blev. Och det går mot slutet. The End!

Nu är det dags att köra igång helgen med dans. Man måste bara röra på benen nu när vi har en härlig helg framför oss!

Har du en penna

eller sh*t writers say!

Penna och anteckningsblock är verkligen en författares bästa vän, förutom datorn då och sin fantasi förstås. Ett glas vin då och då är inte heller fel : )

Idag har det inte blivit skrivet eller läst ett enda ord. I alla fall inte i något av mina manus. Däremot händer det saker i huvudet som är fullt av idéer och planer. Gott nog!

Men jag har kört dansträning med inslag av kettlebell i en timme. Jag har hämtat barn i skolan. Jag har varit tillsammans med barn. Jag har jobbat en stund i tvättstugan. Jag umgåtts en del med Google och jag har tagit en promenad med familjen. Vilken kall men fantastiskt vacker promenad det blev.

Sverige på vintern kan verkligen vara sagolikt vacker.

En apa i hjärnan

som får oss att prokrastinera, det känns inte särskilt bra. Men som tur är finns det sätt att lura den där apan.

Det är ingen idé att vänta, det är bara att sätta igång!

I refuseringarnas bakvatten

sitter jag och undrar om jag gör det jag gör i rätt ordning.

Bild hittad här.

Kanske skulle jag ha redigerat manus två färdigt först och skickat iväg det till förlagen innan jag började läsa igenom manus nummer ett ännu en gång. Att vänta på svar från förlag tar ju så oändligt lång tid. Men eftersom jag inte har de rätta svaren jobbar jag vidare som jag gör. Jag är dessutom snart igenom, så det blir nog bra i vilket fall som helst.

Idag behöver vi prata om refuseringar på Debutantbloggen. Det är en värld där tvivel kan växa sig starkare och starkare om man inte förstår hur svårt det är att bli antagen av ett förlag. Man får inte ta det personligt, man måste bara gå vidare tills man lyckas. Dessutom är artikeln i Expressen intressant läsning om hur det börjar gå rundgång i kultursystemet, vilket gör det ännu mer omöjligt att bli antagen som debutant. Vill vi verkligen bara läsa sådant som skrivits av redan kända författare? Det vill inte jag i alla fall, hur trist skulle det vara? Nej, jag tror det är dags för förlagen att tänka om och tänka rätt, annars kommer de små modernare förlagen och egenutgivningen till slut att ta över. Vi människor behöver nytänkande och det innebär också nya författare. Det vore allt för andefattigt i böckernas värld annars. Nej, jag tror inte att debutanter och vardande debutanter är ett utdöende släkte, för vi är envisa och har vårt mål inställt på målgång. Vi är obändiga, vi kommer att hitta en väg!