Har du en penna

eller sh*t writers say!

Penna och anteckningsblock är verkligen en författares bästa vän, förutom datorn då och sin fantasi förstås. Ett glas vin då och då är inte heller fel : )

Idag har det inte blivit skrivet eller läst ett enda ord. I alla fall inte i något av mina manus. Däremot händer det saker i huvudet som är fullt av idéer och planer. Gott nog!

Men jag har kört dansträning med inslag av kettlebell i en timme. Jag har hämtat barn i skolan. Jag har varit tillsammans med barn. Jag har jobbat en stund i tvättstugan. Jag umgåtts en del med Google och jag har tagit en promenad med familjen. Vilken kall men fantastiskt vacker promenad det blev.

Sverige på vintern kan verkligen vara sagolikt vacker.

Den skummaste drömmen ever

har jag haft i natt. Vi var på husbils/husvagnssemester med våra vänner och hade hamnat på ett ställe där vi besökte ett shoppingcenter. Vi gick omkring och tittade på allt möjligt och skulle till slut ta oss upp till övervåningen i rulltrappan. Våra vänner och nästyngstingen åkte först. Innan vi hinner åka efter så ramlar de ihop och vi får panik och drar dem därifrån. Här får jag också en olycksbådande känsla i kroppen. Jag tar med mig nästyngstingen och lägger honom på en bänk med huvudet på något mjukt och vänder mig sedan om för att hjälpa våra vänner. Av dem finns nu bara deras huvud kvar. Det är som stela provdockshuvud med små stumpar som hals. Maken och sonen står och vet inte vad de ska göra. Till slut lägger vi ner huvudena i en bag för vi måste ju få med oss dem, och jag tittar upp på övervåningen där jag bara ser en massa stela provdockor. Samtidigt kommer lillkillen fram till mig och säger, titta vad som har hänt med nästyngstingen. Han håller en plastleksak i sin hand och det är en liten grön fantasivarelse. Det känns så hemskt, jag fattar inte alls vad som händer. Hur kan han ha blivit en leksak och hur ska jag få tillbaka honom? På något sätt vet vi att vi måste skynda oss därifrån, så vi tar bagen med oss och springer iväg till husbilen. Jag ser till att barnen sitter fast och frågar maken om allt är inpackat i bilen, samtidigt som jag går runt den. Där ligger det en massa saker utanför bilen så jag börjar slänga in allt där bak. Det känns som om det ligger grejer överallt. Precis när jag slänger in den sista saken, så kommer det en man gående från sjön som ligger precis bredvid oss där vi parkerat. Han har en röd jacka och glasögon och han bär på ett fiskespö. Han börjar prata om hur roligt han tycker det är att fiska och berättar om hur han började med det och att han har köpt en massa roliga fiskegrejer sedan dess. Själv börjar jag ana oråd och hoppar in i bilen och vi kör iväg i en väldig fart. Då springer han iväg och snart är vi jagade av en bil. Vi lyckas till slut skaka av oss den och kommer till slut hem. Inte det hem vi har i verkligheten, utan en lägenhet där entrédörren ligger precis vid en hårt trafikerad väg. Det finns bara en smal trottoar mellan dörren och vägen och jag reflekterar över hur farligt det är för barnen. Äldsta sonen går ut direkt och håller på med några konstiga leksaker. Jag vill att han ska komma in, dels för att vi måste lösa problemet med nästyngstingen och våra vänner, och dels för att jag är orolig över att han ska bli påkörd. Maken börjar greja hemma och jag blir riktigt irriterad på honom och undrar hur han kan göra det när vår son har blivit en leksak. Sedan vaknar jag!
Den skulle jag vilja att någon tyder åt mig för det skulle vara mycket intressant att veta vad mitt undermedvetna försöker säga mig. : )

Nya böcker och nya bokidéer

Vi har fått hem två nya böcker. Solbarnet och Månguden av Monika Häägg. Det är framför allt dottern som ska läsa dem men även jag och sonen måste också få läsa. Det ska bli väldigt spännande!

I morse drömde jag om något som jag bestämde mig för att omvandla till en bok. En ungdomsbok tror jag att det kommer att bli. Det var en väldigt tydlig dröm som var lite annorlunda kan man väl lugnt säga. Om man skulle drömtyda den så vet jag faktiskt inta alls vad man skulle få för förklaring. Fast jag undrar lite om inte det kan vara så att om man skriver, så är fantasin i full gång även på nätterna och därför blir kanske drömmarna skapade därefter. Under min promenad fick den utvecklas lite i mitt huvud och en löpsedel hjälpte mig ta berättelsen till den plats där den i huvudsak ska utspela sig. Den här har nog en liten känsla av science fiction blandat med historia. Jag berättade för dottern om den nya idén och hon tyckte att det lät väldigt spännande. Det är bra för jag tror att hon kommer att tillhöra målgruppen.

Vem tänder stjärnorna

egentligen? Jag måste ju dela med mig av hur det egentligen går till. För nu vet jag. Min lillkille som är fem år har upplyst mig. ♥



Jag gick och sjöng på Vem tänder stjärnorna när vi pysslade, lillkillen och jag. Jag frågade honom vem det egentligen är som tänder stjärnorna. Han tvekade inte länge innan jag fick svaret. Tomten, det är tomten som tänder stjärnorna såklart! Jaha, sa jag, varifrån tänder han dem? Från Nordpolen. Ja, varifrån trodde jag, det är ju där han bor. Lillkillen upplyste mig också om vad solen är för något. Guld som limmats ihop till en rund sol och ljuset kommer bakifrån. Månen vet jag också vad den är gjord av nu. White stone, ja han sa så, white stone! Det låter vackert tycker jag. Regnet har ni kanske också undrat över någon gång, ingen fara, för lillkillen talade om att det var tomten som fixade det också. Hur? Jo, han har en hink med vatten som han häller ut över oss uppifrån Nordpolen. Han måste vara snabb för han häller ut vattnet över kanten, och så springer han iväg och hinner fylla på mer för att hälla ut nytt innan den första hinken når oss. Vid ösregn vågar jag inte ens tänka på vilket jobb han måste ha, stackars tomten. Kanske hjälper nissarna honom då.

Ja, det är ju klart att det skulle bli lite trist att jobba bara på julen, det förstår jag ju. Jag är så glad att jag äntligen vet hur allt det där fungerar :D ♥

Född till att skriva eller inte

Image: Simon Howden / FreeDigitalPhotos.net

Jag läste hos Malin som undrade om man var född till att skriva eller inte. Jag funderade väl inte så mycket på det då, men jag vet att jag när jag nu själv, efter en ansenlig tid, hittat mitt sätt att skriva så kan jag inte tänka mig något som skulle kunna få mig att inte skriva längre. Att skriva ligger för mig numera långt upp bland livsnödvändigheter som mat, vatten, syre, hälsa, familj och kärlek. När jag började skriva så öppnades något i mig och nu går det inte att stänga igen. Det bubblar i huvdet som om det var fullt av såpbubblor. Därinne finns så många berättelser som vill ut. Jag tänker låta dem komma ut.

Nej, jag tror faktiskt inte att jag någonsin tänkte på att jag ville bli författare när jag var liten. Journalist ville jag bli, så skriva ville jag. Skrev gjorde jag, mycket. Brev, berättelser och dikter, men jag hade aldrig en tanke på att bli författare. Betyder det då att jag aldrig kan bli någon riktig författare? Självklart tror jag inte det. Många författare säger att de alltid velat bli författare. Om det är sant eller en efterkonstruktion spelar egentligen ingen roll. Varje människa lever sin egen sanning. Andra säger att de halkade in på skrivandet, är de då låtsasförfattare? Självklart inte. Människor har så olika förutsättningar både i uppväxt och senare i livet. Varför skulle vi då inte hitta det vi älskar att göra på olika sätt och vid helt olika skeden i livet. Precis som i många andra yrken så kommer man på vad man vill göra i livet olika fort. En del vet redan när de är barn vad de vill bli andra utbildar sig till sitt drömyrke efter 50.

Jag tror att författare för mig, när jag växte upp, var något som man var född till och därmed borde man veta om man var det redan när man föddes. Jag hade inga sådana känslor så tanken föresvävade mig inte ens. Att lilla jag skulle kunna bli...... nej, Jante hade koll på det där åt mig. Jag hade extremt stor respekt för författare som tangerade gudar, för mig som älskade att läsa. Numera har författaryrket en mer avslappnad ton. Det finns många genrer att skriva i och vem som helst kan bli författare. Med vem som helst menar jag i den meningen att det är precis på samma sätt som att vem som helst kan bli rik på lotteri. Det är inte så många som verkligen blir det, men vem som helst kan.

Med allt detta menar jag verkligen inte att förringa författaryrket på något sätt. Att skriva är ett extremt tufft jobb. Det är ensamt och det innefattar väldigt mycket ångest och tvivel. Och ändå är det helt fantastiskt, underbart, obeskrivbart ljuvligt när det är som bäst.

Att vara författare innebär inte bara att kunna skriva, man måste ha en hjärna som har vilda fantasier och kan se berättelser i de mest triviala saker. Att möta en människa på en bro kan fylla tankarna med en hel berättelse. Att gå förbi en båt, en lekpark, en sten, eller en dröm en natt. Överallt finns de där. Historierna som pockar på att få komma ut. Precis här kommer jag att avrunda mitt resonemang, som bara är mitt och är helt utan vetenskapliga bevis. För jag fick en flashback, förmodligen frammanad av Malins tankar. När jag var fem, sex år så lånade vi en stuga på sommarlovet mitt i djupaste skogarna i Småland. På vägen till badsjön gick man förbi en nedlagd tågstation. Det var något av det mest spännande jag varit med om. Jag gick utanför och kikade in genom springorna. Därinne fanns övergivna väskor. För mig var det som en skatt som bara jag upptäckt. Jag undrade och fantiserade över vem som ägde väskorna och vilka livsöden som följde dem. Varför hade väskorna hamnat här och framför allt vad fanns i dem? Vilka viktiga saker fanns  i de där väskorna som någon nu sakande? Jag var helt förtrollad.

När jag tänker tillbaka på den här händelsen så vet jag att jag redan som litet barn hade en viktig del i mig av det som gör en författare. Fantasin. Nyfikenhet. Förmågan att skapa berättelser. Det tog väldigt många år att förstå att jag också kan skriva. Kanske behövde allt mogna ordenligt, kanske var det andra saker som var viktigare att ta hand om på vägen. I vilket fall som helst så har jag nu hamnat på helt rätt ställe i livet. Oavsett om jag var född till att skriva eller inte. Det är gott nog. För mig.