Bäst att skynda sig

att lägga in en fredagsdans innan det dyker upp någon tråkig refusering så här på fredagen :)

Här blir det mycket jul idag. Jag vill bara påminna om att inte glömma att dekorera utsidan av huset också. Lite trevlig belysning ute kan lysa upp vår annars så gråa vardag.



Så, nu är det då äntligen fredag igen. Fredagsdansen går i julens tecken men också godhetens och livsglädjens. En klass gjorde en musikvideo till sin lärare som skulle sluta. En sådan skola måste man ju bara önska att ens barn fick gå i. Nu dansar vi in helgen!

Tankar om genrer

Jag tycker att det kan vara svårt att sätta en genre på det jag skriver. Det betyder att det inte är en deckare, inte romance och inte en ungdomsbok. Då har man ju renast bort några som det INTE är. Men vad det är vet jag inte riktigt. En blandning skulle jag kanske säga. När man ska skicka in sitt manus till förlag önskas det en genre på underverket. Själv har jag hoppat över det eftersom jag för det första inte vet och för det andra har jag överlag lite svårt för det där med att kategorisera och lägga in i bestämda fack. Det känns inte så dynamiskt. Och litteratur borde väl få vara dynamiskt om något.

Jag har också funderat lite över begreppet crossover litteratur. Det känns lite nytt och modernt på något sätt. Jag vet nu att det är litteratur som är skriven för unga vuxna 17-27 år men som också kan läsas av vuxna. Jag tycker att det är en ganska svår bedömning att göra. Ibland måste gränsen vara flytande där också. Mitt andra manus handlar om en ung tjej på 20+ som förvillar sig bort i livet i sin längtan efter det som är hennes dröm. Ni vet det där livet som man lever runt 20 när man försöker hitta både sig själv och sin egen väg. Jag har tänkt mig den som en vuxenbok men problemen som min tjej lever med, skapar känslor och tankar som både unga vuxna och vuxna kan känna igen sig i. Nej, det är inte lätt att sätta en genre alla gånger. Jag kanske struntar i det den här gången också :)

Idag har jag bara kommit igenom ca femton sidors läsning i mitt andra manus, som inte har en genre :) Men det beror på att jag har skrivit nytt samtidigt, ungefär 800 nya ord. Det känns rätt kul. Det finns alltid något litet nytt som vill få komma med.

Dagens redigeringsmusik är helt utan värmande solsken men är väldigt vacker och sorglig musik. Och i mitt manus försvinner både det ena och det andra.

Om att samla på ord och om refuseringar

Jag samlar på ord. Ja, inte bara ord utan meningar och stycken. Jag samlar på dem som jag tycker extra mycket om. De som berör på olika sätt, eller de som bara är vackra. De finns i böcker, i filmer, i musiken och i vardagen. Jag skriver ner dem på små lappar och så tittar jag på dem ibland. En del kan användas när jag skriver och en del som inspiration. Ibland stjäl jag ord och meningar och gör om dem till mina. Kan man göra det? Jag tycker det. Jag tror att det görs hela tiden. Det ligger liksom i den kreativa naturen att låta sig inspireras av andra.

I dag har jag läst igenom ungefär fyrtio sidor till i mitt andra manus. Jag tycker fortfarande att det är en bra och tänkvärd berättelse och jag blir glad av att läsa det jag skrivit. Tankarna har dessutom snurrat runt det här med förlag och refuseringar, då det har tagits upp bland några av bloggarna idag. Nina, Annelie och Pernilla har diskuterat ämnet under dagen. Frågan är om något av mina manus kommer att få en ärlig chans bland förlagen. Som aspirerande författare så svävar man hela tiden i ovisshet. Det kan inte nog framhållas hur betydelsefullt det skulle vara med ett ärligt svar ifrån förlagen. En kort beskrivning om varför det refuseras. Om det inte håller utan behöver mer arbete, om det redan finns ett liknande manus som redan är antaget eller vad det nu än kan vara. Jag har gett mig in i leken som jag kanske också borde tåla. Samtidigt blåser det många föränderliga vindar i den här branschen. Kanske kan det vara dags för eftertanke. Och tro mig, jag tål leken, jag ska leka den tills jag står kvar som vinnare. På ett eller annat sätt!

Så dagens redigeringsmusik passar in på min huvudkaraktär, men också som avslut för detta inlägg :D

Niceville

Jag har läst Niceville av Kathryn Stockett. Det är en bok som det liksom inte går att låta bli att beröras av. Fylld av värme och oväntad vänskap. Den handlar om ett antal svarta hembiträden och deras vita arbetsgivare. Handlingen utspelar sig i 1960-talets Söder i USA och de olika karaktärerna i boken sammanflätas i en serie händelser som så småningom kommer att sluta som berättelser i en bok. Ny vänskap byggs upp samtidigt som utanförskapet blir väldigt påtagligt. Det är så mycket som kan hända i livet som bygger på ren rädsla och så är också fallet i den här berättelsen. Rädsla för det som är annorlunda och för att hamna utanför.

Skeeter är en ung vit kvinna som bor hemma hos sina föräldrar. Det som hon drömmer om är att skriva böcker. Hon reagerar starkt på de orättvisor som de svarta får stå ut med. Trots det så umgås hon med sina vänner på ett ytligt och bortskämt sätt. Hon får ett jobb på lokaltidningen som gör att hon får närmare kontakt med en svart hemhjälp. Efterhand som hennes insyn i de svartas ofta mycket svåra arbetsvillkor ökar, så bestämmer hon sig för att skriva en bok om det. Om hur de förnedras och ses ner på varje dag. Men också om hur deras egna drömmar ser ut. Om deras vardag och varifrån de kommer. Det är inte ett helt ofarligt arbete som Skeeter startar tillsammans med de svarta hembiträdena. Det är mycket som står på spel och det kommer att förändra många liv på olika sätt.

Ljuvlig julmusik och klappjakt

Dotterns julkonsert i kyrkan igår var så fin. Hon spelade perfekt och vackert så att jag nästan började gråta, och jag är så stolt över henne. Både hon och sonen, som spelar saxofon som en gud, vill sluta spela på musikskolan. Det känns så sorgligt eftersom de är så duktiga och när de spelar så blir jag salig av lycka för det är så underbart fint. Men de måste välja själva för det viktigaste är såklart att de gör vad som är bäst för dem. Fast det gör lite ont i hjärtat. Jag får kanske återgå till att bara lyssna på andras musik igen. Men jag tänker i alla fall se till att de alltid har ett instrument här hemma, så att de kan spela om de vill. Maken missade att spela in dotterns fantastiska uppträdande, vilket gjorde mig till en något sur fru igår. Han satt långt fram och fick med sig kameran, för jag satt längre bak med lillkillen. Well, well, det hjälper ju inte att sura. Hade det gjort det så skulle jag fortsatt :)

Det var den här hon spelade i alla fall med klarinett till piano och inte saxofon. Kenny G spelar himmelskt. Nästan lika fint som dottern.



Redigerandet går inte undan precis för idag har vi handlat julklappar, maken, jag och lillkillen. Lillkillen är så rolig för han märker absolut ingenting. Vi kan köpa julklappar till honom framför näsan på honom utan att han uppfattar något. Han går och pysslar och tittar på saker och testar och grejar istället :) Fast nu var det ju inte i leksaksaffären vi var, då hade han kanske varit mer uppmärksam. Men bara kanske!

Så jag har bara redigerat tretton sidor, men det roliga är att jag faktiskt gillar det riktigt mycket. Det känns bra. Man får njuta av det så länge det varar. Nu ska jag njuta av barnen och lite julefrid en stund.

Dagen redigeringsmusik andas glädje, lycka och framtidshopp. Heart is King.

Så hur gick det då

med de två meningarna som förvillat sig in i mitt andra manus men egentligen hörde hemma i mitt första? De flyttades såklart dit där de hör hemma och en ny första mening har fått ta plats i mitt andra manus. Jag har inte riktigt vant mig vid den nya vändningen ännu men jag håller på att låta det sjunka in. Så kan det också gå tydligen! :)

Annars har dagen varit fylld av allt annat än redigering. Jag lyckades bara redigera tio sidor men jag hittade också en ny första mening på mitt andra manus. Jag får vara glad för det.

Nu ska vi ila vidare för vi ska få höra dottern spela klarinett i kyrkan. Sedan hem och kraschlanda i soffan efter en fullproppad dag. Där brukar jag få lite bloggtid samtidigt som jag tittar på tv. Det gäller att ha simultankapacitet :) Sedan avslutar jag dagen med att fortsätta läsa Nära dig av Joanna Björkqvist.

Dagens redigeringsmusik är Unwoken dream med Justin Nozuka, där min huvudperson befinner sig ganska ofta, både i sovande och vaket tillstånd.

Plötsligt slog det mig

att de första två meningarna i mitt andra manus egentligen borde vara de första meningarna i mitt första manus. Hur skumt kändes inte det? Handlingarna i de här båda manusen är inte överhuvudtaget lika, men på något sätt fanns det ändå två meningar som fick dem att bindas ihop. Nu vet jag inte hur jag ska göra med den tanken? Jag får bestämma mig i morgon helt enkelt.

Mitt andra manus som jag jobbar med just nu, är det som innehåller en verklig kändis. Jag kan ju inte låta bli att undra hur det kommer att uppfattas. Både av förlagen och av kändisen i fråga. Det är lite extra läskigt, pirrigt att det finns något annat än bara min berättelse som kan ha betydelse för hur det ska gå.

Idag har jag fortsatt med min sista (hoppas jag) genomläsning av mitt manus och det var då det slog mig, tanken om de första två meningarna som passar ännu bättre i mitt först manus. Om jag flyttar dem dit så måste jag hitta en ny lysande första mening till mitt andra manus :)

Havet har en ganska stor roll i mitt andra manus, så dagens redigeringsmusik är därför denna:

Varför

ska detta behöva finnas? Mitt hjärtat blöder!!



Och oändlig styrka byggs! Även om man önskar att den aldrig hade behövts byggas upp på det sättet. Aldrig!

Lär alla barn allt om empati och att verkligen bry sig om sina medmänniskor. Våga se och våga säga ifrån! Låt inget barn vara ensam, rädd och övergiven.

Jag såg filmen hos Bina och kände att alla behöver se för att förstå smärtan, hopplösheten och sorgen hos de här barnen.

Första meningen

hur viktig är den egentligen? Kanske inte så viktig om man betänker att ett manus innehåller 10 000-tals, kanske 100 000-tals fler ord än dem som första meningen utgör. Men, en första perfekt mening är ändå något att sträva efter. En som sätter stämningen över hela boken eller fångar upp läsaren på ett genialiskt sätt. En mening, det är inte lätt alls. Men kul om man lyckas.

Idag har jag skrivit en ny första mening i mitt andra manus. Den känns riktigt bra. Jag gillar den så mycket. Fast egentligen är det två. Två som hänger ihop och ställer en fråga. Låter det spännande? :) 

Jag läser igenom manuset ännu en gång och det finns fortfarande en del som behöver ändras. Föga förvånande förstås eftersom jag alltid hittar något litet att ändra, hur många gånger jag än läser mina manus. Det är väl så att inget någonsin blir perfekt, det går alltid att förbättra något. Så är jag då där igen och frågar mig: När ska jag vara tillräckligt nöjd? Vi får se, snart tror jag. Det känns sådär härligt pirrigt igen. Det måste vara ett bra tecken.

Dagens redigeringsmusik är ljuvlig:

Jag är tillbaka

i cyberspace igen!

Nej, riktigt så bra blev det inte och jag skulle dessutom valt att ha mousserande vin i min istället, men vi har fixat ett snabbare bredband. Det innebar en hel dag utan uppkoppling till nätet, men nu är jag här igen och det känns tryggt och bra :)

Refuseringsfredag

Då var det fredag igen! Åh hej vad det går! Nätanslutningen fungerar inte hemma hos oss idag, så jag får göra mitt inlägg via mobilen. Hur lost är man inte, utan nätuppkoppling, det är ju nästan galet. Man kan ju inte göra någonting, allt kollar man ju på nätet. Det är inte förrän det inte fungerar som man inser hur beroende man är. Ett behov som man har skapat själv förstås, eftersom det gick fullkomligt utmärkt att leva utan det helt och hållet en gång i tiden, men ändå. Jag hoppas verkligen att allt är som vanligt i morgon igen.

Ännu en refusering har landat i min inbox. Jag tycker faktiskt att de kunde skicka sina refuseringar någon annan dag än fredagar. Fredagar ska vara härliga och inte störas av tråkigheter. Den här hade förstås en lite trevligare formulering än den vanliga standardrefuseringen har. De skriver såhär:

Hej Anneli

Vi ha nu läst (boktitel).

Tyvärr måste vi meddela att (förlag) tackar nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus.

Önskar istället lycka till på annat förlag

Det är nu man hoppfullt tänker följande:
De har läs hela manuset, det känns väldigt bra.
De tycker att just mitt manus var intressant, men kunde inte hitta någon plats för det på sitt förlag, det är faktiskt mycket hoppfullt, även om jag här undrar vilket förlag som faktiskt skulle kunna få plats med ett intressant manus på sitt förlag? Och om det är intressant så undrar man också vad det föll på?

Några frågor utan svar. Fast jag är just nu ganska glad och nöjd över att slippa se bara standardrefuseringar, för de är rätt ordentligt jobbiga och tråkiga!

Nåja, tillbaka den härliga fredagen och början på helgen! Dags för fredagsdans igen. Dans gör både kropp och själ lycklig, så nu kör vi!  För er som ska julshoppa i helgen, glöm inte att även den kan göras till en fest! När ni hör julmusiken fylla butikerna, så passa på att dansa!

Hela vägen igenom

mitt andra manus. Jag är äntligen igenom hela redigeringen. Nu känns det som om jag måste läsa igenom en gång till. Det är ju en konstig känsla att ha gjort en massa ändringar och samtidigt inte ha full koll på det nya resultatet. Det skapar osäkerhet ännu en gång. Jag tappar lite av helheten och behöver få kontroll över den igen, innan jag kan skicka det vidare ut i vida världen. Jag känner mig ändå aningen upprymd just nu. Den har ett namn, den har ett bra och lättläst format och den har det lilla ordet SLUT på sista sidan.

Om det bara hänger på entusiasm, så kan jag inte misslyckas :) Det kan ju vara så att det behövs en bra historia också. Jag jobbar på den biten också!

Som bakgrundsmusik idag har jag haft julmusik. Inte så mycket skrivmusik kanske, men jag har ju trots allt bara redigerat och det kräver inte riktigt lika mycket inspiration. Julmusik gör mig så harmonisk. Det är en mysig tid vi får leva i nu. Härliga juletid! Det är den första december och nedräkningen har börjat för barnen. Det är nästan lite smörigt mysig och alldeles underbar amerikansk julfilm över livet just nu, men jag klagar inte. Man kan ha det sämre. Mycket, mycket sämre!