Om att samla på ord och om refuseringar

Jag samlar på ord. Ja, inte bara ord utan meningar och stycken. Jag samlar på dem som jag tycker extra mycket om. De som berör på olika sätt, eller de som bara är vackra. De finns i böcker, i filmer, i musiken och i vardagen. Jag skriver ner dem på små lappar och så tittar jag på dem ibland. En del kan användas när jag skriver och en del som inspiration. Ibland stjäl jag ord och meningar och gör om dem till mina. Kan man göra det? Jag tycker det. Jag tror att det görs hela tiden. Det ligger liksom i den kreativa naturen att låta sig inspireras av andra.

I dag har jag läst igenom ungefär fyrtio sidor till i mitt andra manus. Jag tycker fortfarande att det är en bra och tänkvärd berättelse och jag blir glad av att läsa det jag skrivit. Tankarna har dessutom snurrat runt det här med förlag och refuseringar, då det har tagits upp bland några av bloggarna idag. Nina, Annelie och Pernilla har diskuterat ämnet under dagen. Frågan är om något av mina manus kommer att få en ärlig chans bland förlagen. Som aspirerande författare så svävar man hela tiden i ovisshet. Det kan inte nog framhållas hur betydelsefullt det skulle vara med ett ärligt svar ifrån förlagen. En kort beskrivning om varför det refuseras. Om det inte håller utan behöver mer arbete, om det redan finns ett liknande manus som redan är antaget eller vad det nu än kan vara. Jag har gett mig in i leken som jag kanske också borde tåla. Samtidigt blåser det många föränderliga vindar i den här branschen. Kanske kan det vara dags för eftertanke. Och tro mig, jag tål leken, jag ska leka den tills jag står kvar som vinnare. På ett eller annat sätt!

Så dagens redigeringsmusik passar in på min huvudkaraktär, men också som avslut för detta inlägg :D

Niceville

Jag har läst Niceville av Kathryn Stockett. Det är en bok som det liksom inte går att låta bli att beröras av. Fylld av värme och oväntad vänskap. Den handlar om ett antal svarta hembiträden och deras vita arbetsgivare. Handlingen utspelar sig i 1960-talets Söder i USA och de olika karaktärerna i boken sammanflätas i en serie händelser som så småningom kommer att sluta som berättelser i en bok. Ny vänskap byggs upp samtidigt som utanförskapet blir väldigt påtagligt. Det är så mycket som kan hända i livet som bygger på ren rädsla och så är också fallet i den här berättelsen. Rädsla för det som är annorlunda och för att hamna utanför.

Skeeter är en ung vit kvinna som bor hemma hos sina föräldrar. Det som hon drömmer om är att skriva böcker. Hon reagerar starkt på de orättvisor som de svarta får stå ut med. Trots det så umgås hon med sina vänner på ett ytligt och bortskämt sätt. Hon får ett jobb på lokaltidningen som gör att hon får närmare kontakt med en svart hemhjälp. Efterhand som hennes insyn i de svartas ofta mycket svåra arbetsvillkor ökar, så bestämmer hon sig för att skriva en bok om det. Om hur de förnedras och ses ner på varje dag. Men också om hur deras egna drömmar ser ut. Om deras vardag och varifrån de kommer. Det är inte ett helt ofarligt arbete som Skeeter startar tillsammans med de svarta hembiträdena. Det är mycket som står på spel och det kommer att förändra många liv på olika sätt.

Ljuvlig julmusik och klappjakt

Dotterns julkonsert i kyrkan igår var så fin. Hon spelade perfekt och vackert så att jag nästan började gråta, och jag är så stolt över henne. Både hon och sonen, som spelar saxofon som en gud, vill sluta spela på musikskolan. Det känns så sorgligt eftersom de är så duktiga och när de spelar så blir jag salig av lycka för det är så underbart fint. Men de måste välja själva för det viktigaste är såklart att de gör vad som är bäst för dem. Fast det gör lite ont i hjärtat. Jag får kanske återgå till att bara lyssna på andras musik igen. Men jag tänker i alla fall se till att de alltid har ett instrument här hemma, så att de kan spela om de vill. Maken missade att spela in dotterns fantastiska uppträdande, vilket gjorde mig till en något sur fru igår. Han satt långt fram och fick med sig kameran, för jag satt längre bak med lillkillen. Well, well, det hjälper ju inte att sura. Hade det gjort det så skulle jag fortsatt :)

Det var den här hon spelade i alla fall med klarinett till piano och inte saxofon. Kenny G spelar himmelskt. Nästan lika fint som dottern.



Redigerandet går inte undan precis för idag har vi handlat julklappar, maken, jag och lillkillen. Lillkillen är så rolig för han märker absolut ingenting. Vi kan köpa julklappar till honom framför näsan på honom utan att han uppfattar något. Han går och pysslar och tittar på saker och testar och grejar istället :) Fast nu var det ju inte i leksaksaffären vi var, då hade han kanske varit mer uppmärksam. Men bara kanske!

Så jag har bara redigerat tretton sidor, men det roliga är att jag faktiskt gillar det riktigt mycket. Det känns bra. Man får njuta av det så länge det varar. Nu ska jag njuta av barnen och lite julefrid en stund.

Dagen redigeringsmusik andas glädje, lycka och framtidshopp. Heart is King.

Så hur gick det då

med de två meningarna som förvillat sig in i mitt andra manus men egentligen hörde hemma i mitt första? De flyttades såklart dit där de hör hemma och en ny första mening har fått ta plats i mitt andra manus. Jag har inte riktigt vant mig vid den nya vändningen ännu men jag håller på att låta det sjunka in. Så kan det också gå tydligen! :)

Annars har dagen varit fylld av allt annat än redigering. Jag lyckades bara redigera tio sidor men jag hittade också en ny första mening på mitt andra manus. Jag får vara glad för det.

Nu ska vi ila vidare för vi ska få höra dottern spela klarinett i kyrkan. Sedan hem och kraschlanda i soffan efter en fullproppad dag. Där brukar jag få lite bloggtid samtidigt som jag tittar på tv. Det gäller att ha simultankapacitet :) Sedan avslutar jag dagen med att fortsätta läsa Nära dig av Joanna Björkqvist.

Dagens redigeringsmusik är Unwoken dream med Justin Nozuka, där min huvudperson befinner sig ganska ofta, både i sovande och vaket tillstånd.

Plötsligt slog det mig

att de första två meningarna i mitt andra manus egentligen borde vara de första meningarna i mitt första manus. Hur skumt kändes inte det? Handlingarna i de här båda manusen är inte överhuvudtaget lika, men på något sätt fanns det ändå två meningar som fick dem att bindas ihop. Nu vet jag inte hur jag ska göra med den tanken? Jag får bestämma mig i morgon helt enkelt.

Mitt andra manus som jag jobbar med just nu, är det som innehåller en verklig kändis. Jag kan ju inte låta bli att undra hur det kommer att uppfattas. Både av förlagen och av kändisen i fråga. Det är lite extra läskigt, pirrigt att det finns något annat än bara min berättelse som kan ha betydelse för hur det ska gå.

Idag har jag fortsatt med min sista (hoppas jag) genomläsning av mitt manus och det var då det slog mig, tanken om de första två meningarna som passar ännu bättre i mitt först manus. Om jag flyttar dem dit så måste jag hitta en ny lysande första mening till mitt andra manus :)

Havet har en ganska stor roll i mitt andra manus, så dagens redigeringsmusik är därför denna:

Varför

ska detta behöva finnas? Mitt hjärtat blöder!!



Och oändlig styrka byggs! Även om man önskar att den aldrig hade behövts byggas upp på det sättet. Aldrig!

Lär alla barn allt om empati och att verkligen bry sig om sina medmänniskor. Våga se och våga säga ifrån! Låt inget barn vara ensam, rädd och övergiven.

Jag såg filmen hos Bina och kände att alla behöver se för att förstå smärtan, hopplösheten och sorgen hos de här barnen.

Första meningen

hur viktig är den egentligen? Kanske inte så viktig om man betänker att ett manus innehåller 10 000-tals, kanske 100 000-tals fler ord än dem som första meningen utgör. Men, en första perfekt mening är ändå något att sträva efter. En som sätter stämningen över hela boken eller fångar upp läsaren på ett genialiskt sätt. En mening, det är inte lätt alls. Men kul om man lyckas.

Idag har jag skrivit en ny första mening i mitt andra manus. Den känns riktigt bra. Jag gillar den så mycket. Fast egentligen är det två. Två som hänger ihop och ställer en fråga. Låter det spännande? :) 

Jag läser igenom manuset ännu en gång och det finns fortfarande en del som behöver ändras. Föga förvånande förstås eftersom jag alltid hittar något litet att ändra, hur många gånger jag än läser mina manus. Det är väl så att inget någonsin blir perfekt, det går alltid att förbättra något. Så är jag då där igen och frågar mig: När ska jag vara tillräckligt nöjd? Vi får se, snart tror jag. Det känns sådär härligt pirrigt igen. Det måste vara ett bra tecken.

Dagens redigeringsmusik är ljuvlig:

Jag är tillbaka

i cyberspace igen!

Nej, riktigt så bra blev det inte och jag skulle dessutom valt att ha mousserande vin i min istället, men vi har fixat ett snabbare bredband. Det innebar en hel dag utan uppkoppling till nätet, men nu är jag här igen och det känns tryggt och bra :)

Refuseringsfredag

Då var det fredag igen! Åh hej vad det går! Nätanslutningen fungerar inte hemma hos oss idag, så jag får göra mitt inlägg via mobilen. Hur lost är man inte, utan nätuppkoppling, det är ju nästan galet. Man kan ju inte göra någonting, allt kollar man ju på nätet. Det är inte förrän det inte fungerar som man inser hur beroende man är. Ett behov som man har skapat själv förstås, eftersom det gick fullkomligt utmärkt att leva utan det helt och hållet en gång i tiden, men ändå. Jag hoppas verkligen att allt är som vanligt i morgon igen.

Ännu en refusering har landat i min inbox. Jag tycker faktiskt att de kunde skicka sina refuseringar någon annan dag än fredagar. Fredagar ska vara härliga och inte störas av tråkigheter. Den här hade förstås en lite trevligare formulering än den vanliga standardrefuseringen har. De skriver såhär:

Hej Anneli

Vi ha nu läst (boktitel).

Tyvärr måste vi meddela att (förlag) tackar nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus.

Önskar istället lycka till på annat förlag

Det är nu man hoppfullt tänker följande:
De har läs hela manuset, det känns väldigt bra.
De tycker att just mitt manus var intressant, men kunde inte hitta någon plats för det på sitt förlag, det är faktiskt mycket hoppfullt, även om jag här undrar vilket förlag som faktiskt skulle kunna få plats med ett intressant manus på sitt förlag? Och om det är intressant så undrar man också vad det föll på?

Några frågor utan svar. Fast jag är just nu ganska glad och nöjd över att slippa se bara standardrefuseringar, för de är rätt ordentligt jobbiga och tråkiga!

Nåja, tillbaka den härliga fredagen och början på helgen! Dags för fredagsdans igen. Dans gör både kropp och själ lycklig, så nu kör vi!  För er som ska julshoppa i helgen, glöm inte att även den kan göras till en fest! När ni hör julmusiken fylla butikerna, så passa på att dansa!

Hela vägen igenom

mitt andra manus. Jag är äntligen igenom hela redigeringen. Nu känns det som om jag måste läsa igenom en gång till. Det är ju en konstig känsla att ha gjort en massa ändringar och samtidigt inte ha full koll på det nya resultatet. Det skapar osäkerhet ännu en gång. Jag tappar lite av helheten och behöver få kontroll över den igen, innan jag kan skicka det vidare ut i vida världen. Jag känner mig ändå aningen upprymd just nu. Den har ett namn, den har ett bra och lättläst format och den har det lilla ordet SLUT på sista sidan.

Om det bara hänger på entusiasm, så kan jag inte misslyckas :) Det kan ju vara så att det behövs en bra historia också. Jag jobbar på den biten också!

Som bakgrundsmusik idag har jag haft julmusik. Inte så mycket skrivmusik kanske, men jag har ju trots allt bara redigerat och det kräver inte riktigt lika mycket inspiration. Julmusik gör mig så harmonisk. Det är en mysig tid vi får leva i nu. Härliga juletid! Det är den första december och nedräkningen har börjat för barnen. Det är nästan lite smörigt mysig och alldeles underbar amerikansk julfilm över livet just nu, men jag klagar inte. Man kan ha det sämre. Mycket, mycket sämre!

Tro, vikt och tankens kraft

Jag läste hos Maria Engelwinge om vikt och vikten av våra tankar. Jag tycker alltid att man ska vara kritisk i sitt tänkande. De flesta så kallade sanningar är påhittade i alla fall. Man ska ifrågasätta och hitta sin egen tro. För mig är det självklart att jag styr en stor del av mitt liv med min tankekraft. Det är självklart eftersom jag har sett att det fungerar. Första gången jag började fundera över mitt utseende och  bantade, var jag 13 år och hade en fullkomligt normal vikt, då startade jag den destruktiva viktcirkeln som fick mig att istället gå upp i vikt. Att aldrig vara nöjd gör inget nytta för varken kropp eller själ och min tid som jojobantare tog fart. Jag tror att jag hade klarat mig mycket bättre både viktmässigt och på andra områden, om mina tankar inte hade börjat fokusera på det omöjliga här.

Jag har också, kanske hänger det helt enkelt ihop, haft dåligt självförtroende under min uppväxt. Av en mängd olika anledningar, så trodde jag aldrig att det jag gjorde hade någon egentligt värde. Uppvuxen som jag är tillsammans med herr Jante och hans vänner. Däremot tror jag att jag faktiskt är född med en extremt stark självkänsla. Inget har kunnat rubba mig i min tro, på vad det än må gälla. Jag vet vem jag är och vad jag står för. Här vänds aldrig någon kappa för någon vind.

Sammanhållet så ledde  min väg i livet mig mot en hel del jobbiga tankar och lätt depression i omgångar. Jag kunde inte för mitt liv hitta den inre och trygga harmonin. Trots att jag hade precis allt man kunde önska sig, så gnagde det i mitt inre av en odefinierbar längtan efter något. Bara att inte veta vad det var, gjorde tillståndet så mycket värre. Man känner sig rätt misslyckad när man inte ens vet varför man är ledsen eller vad man vill och vad man längtar efter. Man får dåligt samvete inför dem som faktiskt ger en så mycket. Här spelade vikten också en väldigt stor roll i mitt liv, för samtidigt som jag saknade och längtade, så var jag så rädd att den giriga längtan efter mer, skulle ta allt ifrån mig. Så övervikten blev det som skulle väga upp för allt det perfekta i mitt liv och skapa en balans. Mina märkliga tankar gjorde mig till ett offer och min tro fick mig att inte våga söka efter den totala lyckan.

Jag var i desperat behov av rejäl  soul seaching, så för några år sedan började jag läsa alla möjliga böcker i ämnet om att hitta tillbaka till kärnan i mig själv. Att hitta den som jag egentligen skulle ha varit, om jag inte följt alla de så kallade sanningar och andras tankar som dykt upp på vägen. Jag fastnade till slut för mediet Carmen Harras böcker. Hon har en andlighet som tilltalar mig och en stark tro på kraften av våra tankar. Jag har läst och lärt av många, däribland Carmen Harra. Jag började snart läsa en bön varje kväll, som hon har ett exempel på i en av sina böcker. Tanken är att visa sin tacksamhet över livet och att bli påmind varje dag om allt det fantastiska som vi har. Den hjälper mig hitta min styrka. Sedan den dagen så har min själ blivit lugn. Det var också då jag började skriva och hittade min stora passion i livet. Det är också anledningen till att jag aldrig kommer att ge upp mitt skivande. Vägen till skrivandet har varit alldeles för lång och ibland smärtsam och lyckan över att ha hittat rätt väg i mitt sökande är för stor för att jag någonsin skulle kunna lämna det bakom mig igen. Det är vad som gör mig lycklig och harmonisk. Jag tar tag i det jag vill själv och litar på min egen förmåga.

Bönen ser ut såhär:
Be om uppmärksamhet för de tecken som visar vägen till kunskap.
Be om kunskap som hjälper dig att upptäcka signalerna.
Be om visdom och självinsikt.
Be i tacksamhet över livets mirakel.
Be om beskydd från negativa krafter, både yttreoch inre.
Be för din hälsa och ditt välbefinnande.
Be för dina närståendes hälsa och välbefinnande.
Be om sinnesro.
Be om allt som gör livet rikt.
Be om välgång för dina vänner och tacka för deras vänskap och generositet.
Be för dem som har det svårt.
Be om andlig utveckling.
Be för de döda.
Be om förmåga att lyssna till Guds röst och att rätta dig efter hans vishet.
Be att du ska bli en bättre människa.
Be om förlåtelse för de negativa gärningar och ord du gjort dig skyldig till under dagen.
Be för fred på jorden.
Be för en bättre värld.

Här kommer också min religiösa tro in. Där har jag också hittat min väg. Religion gör så mycket illa i världen, så min tro finns bara i det goda och det som bejakar livet. Jag backar långt ifrån det som vill ge pekpinnar och regler att följa. I min tro är det viktigaste att söka lycka och harmoni på det sätt som passar varje individ. Men jag tror på en högre makt, jag har varit med om för mycket som visar på den, att det skulle vara vansinne för mig att förneka den. Hur den ser ut däremot är också helt min egen tanke. För mig finns den inte i någon kyrka. Den finns i mig och runt mig hela tiden. En andlighet och ett enormt lugn.

Min dotter som är elva år är en riktig tvivlare. Hon tror inte alls på något högre väsen. Inte än i alla fall. Vi diskuterar det ibland, hon och jag. Jag är stolt över att hon redan tänker själv. Det ger mig hopp om att hon ska slippa en del av de fällor som jag själv ramlade i. Men hon har tid än. Tid att uppleva och lära sig nya saker. Hon har tid att hitta sin egen väg.

Och jag har äntligen hittat min och är så tacksam och lycklig över det! Allt för många människor lever hela sina liv utan att hitta sin väg. Den som ger lycka men framför allt inre harmoni. Jag känner att när jag äntligen  tog kontroll över mina tankar, så kunde jag hitta tillbaka till mig själv igen.

Sedan är det de där karaktärerna i berättelserna som tar sina egna vägar titt som tätt. Jag måste ju ta upp dem, eftersom jag tycker att det är så spännande. Jag tror att våra tankar och allt som vi gör i livet gömmer sig långt  inne i vårt medvetande, för att, när tillfälle ges, kunna ta sig fram på olika sätt. Alltså tror jag att vi omedvetet använder vår tankes kraft i allt vi gör. Även om vi inte alltid vet om det.

Hoppas att ni orkat läsa ända hit. Det var nog mitt längsta inlägg hittills. Jag tänker avsluta med Bibeln på en minut för oss som inte har tid att läsa bibeln utan mycket hellre läser något annat.

Måste försöka behålla

glädjen!

Jag har vunnit en bok, bland annat, hos Christina Stielli. Underbart! Sådant gör mig glad. Jag ska läsa den för min lillkille som inte ser särskilt mycket fram emot att tappa någon tand. Vilket också var vad jag skrev som anledning till varför jag ville vinna just den här boken. Tack snälla Christina!

Sedan har jag fått ännu en underbar sak i  min brevlåda. En som jag har hunnit längta efter ett tag nu. Nära dig av Joanna Björkqvist. Jag ser mycket fram emot att få läsa den. Tack gulliga, duktiga och modiga Joanna och tack för den fina texten inne i boken till mig.

Idag har jag fortsatt med redigeringen av min andra bok. Nu har jag inte många sidor kvar och det känns härligt! Sedan borde det vara dags för att skicka den till lektör. Jag är rätt så stolt över att jag har skrivit två hela manus färdigt. Det trodde jag ALDRIG att jag skulle lyckas med för några år sedan. Nu har jag gjort det! Nu är det bara resten kvar!!!

Nu är det bara en sak som gäller, The World Or Nothing: