Jag har läst Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce.
Boken beskrivs så här:
"En morgon får Harold Fry ett brev ifrån en tidigare kollega, Queenie Hennessy, som berättar att hon är döende i cancer. Harold vill skriva något till Queenie, men vad ska han skriva? Hon har gjort något oerhört fint för honom en gång, men han kan inte minnas riktigt vad.
Han skriver några korta rader och säger till sin hustru Maureen att han går med ett brev till närmsta postlåda. Men när Harold kommer till postlådan kan han inte lägga på brevet. Han går vidare till nästa postlåda och nästa efter den. Harold stöter ihop med en ung flicka som berättar om sin faster som drabbats av cancer. Inspirerad av samtalet får Harold idén att han skall promenera hela vägen upp till sjukhuset där Queenie ligger för döden.
Promenaden från södra delarna av England till Skottland blir till en resa genom Harolds liv och de många minnena. Här finns glimtar från ett äktenskap som allt mer kommit att bli till en börda för de båda. Här finns det ansträngda förhållandet till sonen David som Harold inte har pratat med på länge. Och Queenie som täckte upp för det Harold gjorde den där kvällen på kontoret, det som hon fick sparken för - men vad hände egentligen?"
Det här är en fin liten berättelse om hur olyckligt livet kan utveckla sig. En där huvudpersonen Harold till slut måste göra något för att inte drunkna i glömda, gömda och fortfarande levande känslor. Harold klänger sig fast vid ett hopp om liv. Allt verkar hänga på honom. På vägen hittar han sanningar som både gör ont och befriar. Det är en tuff väg att vandra, men kanske den enda som leder tillbaka.
Boken börjar så här:
"Brevet som skulle förändra allt anlände en tisdag. Det var en vanlig förmiddag i mitten av april som doftade ren tvätt och klippt gräs. Harold Fry satt vid frukostbordet, nyrakad och i ren skjorta och slips, med en skiva rostat bröd som han inte åt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar