Utmaning

Jag har inte glömt din utmaning Nina. Jag tycker bara att den var svår. Jag ska beskriva något som jag är bra på. Alla har vi någon egenskap eller förmåga som är sådär lite extraordinär. En förmåga som är nyttig eller fullständigt onödig, men vi har den i alla fall.

Jag kan inte komma på någon extraordinär egenskap som jag har men jag är  intuitiv och kan ofta "läsa" människor väldigt lätt. Jag är rätt hyfsad  i ämnet psykologi utan att ha någon utbildning, förutom den ur livet. Under tiden som jag lyssnade i oändligt många timmar på min väninna som blev misshandlad av sin man så hade hon samtidigt kontakt med en psykolog. Min väninna berättade för henne en del om det vi pratat om och hur jag uppfattade hela situationen. Psykologen var imponerad och tyckte att jag borde bli psykolog. Det är dock ett yrke som jag skulle ha svårt att klara av eftersom jag är alldeles för blödig. Jag tror att mitt eget liv, mitt intresse för människor och människors handlande är grunden till min kunskap i det ämnet. Det är, om inget annat, en perfekt egenskap att ha när man skriver.

Jag skickar utmaningen vidare till:
Life is like a box of chocolates, Channal, Monika Häägg, Kim Kimselius och Skrivarvisioner.

Framtidsutsikter

En grupp väninnor i 40 års åldern diskuterade var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där hade servitörerna strama byxor och fina rumpor.

10 år senare, vid 50 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där var maten god och vinlistan utmärkt.

10 år senare, vid 60 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där kunde de äta i lugn och ro och restaurangen hade en härlig utsikt över havet.

10 år senare, vid 70 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för restaurangen var rullstolsanpassad och det fanns hiss.

10 år senare, vid 80 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där hade de aldrig varit förut....

Inspirerande

Ibland dyker det upp författare som beskriver skrivandeprocessen så perfekt att det inte behövs några egna ord. Det är en fantastisk känsla att känna hur lika författare upplever skrivandet. Inte alla förstås, precis som i alla yrken är man olika och man skriver av många olika anledningar men mer ofta än sällan känner man hur lika man fungerar. Skrivruset verkar finnas med om än i olika mängd. I exemplet ovan så berättar författaren om hur lycklig skrivandet gör henne och det känns härligt eftersom man ofta säger att skrivande kommer genom lidande. Själv lider jag aldrig när jag skriver, inte ens när jag skriver om något som är jobbigt. Att skriva är ett lyckorus för mig. Det är det absolut bästa som jag kan tänka mig att få göra.

Fredag

och jag känner dansen, och glädjen över att helgen är här, sprida sig i hela kroppen.

Lost and found

Jag har hittat dem igen. Orden. De fanns bland mina egna dokument. Där fanns både dem jag redan skrivit och några helt nya. Musiken lockar alltid fram dem. De kan aldrig gömma sig när musiken tar sig in i kroppens alla gömda vråer. Bokstäverna älskar att dansa. De dansar med varadra och tillsammans bildar de ljuvliga ord, meningar och stycken. Nu jobbar vi tillsammans igen. Jag, musiken och orden. Vi är ett riktigt bra team. Nu får vi se om vi kan åstadkomma något magiskt tillsammans.

Bilden är lånad från nätet.

Drömmar och ord

Det är kallt och blåser iskallt regn på tvären. Jag är förkyld och jag undrar var våren, som var på så god väg, är. I mina drömmar befinner jag mig på Mallorca i behaglig värme där jag blickar ut över det inspirerande havet. I den miljön finns det andra ord. Mina ord. Här finns inga ord, de verkar ha försvunnit helt. Bortblåsta. Dränkta i regn och allt det gråa. Eller så finns de gömda på ställen som jag inte kan hitta.

Nej, det duger inte att fundera på det. Jag måste leta, jag måste hitta orden igen. Jag vet ju att de finns här någonstans. Mallorcadrömmen finns också här. Den dör aldrig. Snart sitter jag där igen och njuter av det magiska Medelhavet. Just nu finns det så nära, men ändå så långt bort.

Bilderna har jag lånat hos First Mallorca och det finns fler bilder här.

Min skrivande värld

Sedan jag kom hem ifrån Teneriffa, där jag läste mer än jag brukar hinna göra, har jag tänkt en hel del på skrivande i allmänhet och mitt skrivande i synnerhet. Vad är det jag vill säga, vad vill jag förmedla. Bland alla fantastiska beskrivningar och underbara berättelser känner jag mig plötsligen väldigt liten. Hur ska jag någonsin kunna skriva så vackert och djupt som jag vill. Hur hittar jag språket som stämmer med mina tankar. Hur gör jag för att beskriva alla de världar som finns inne i mig på det magiska sätt som är nödvändigt för mig. För att det är det är så berättelsen ser ut inuti mitt huvud. Mina berättelser behöver precis de trollbindande orden som bygger den rätta känslan som en äkta berättare måste hitta. Jag vill inte vara medelmåttig jag vill få läsaren att känna, minnas, förstå, tänka och hålla i boken i ett järnfast grepp där endast slutet av boken låter greppet lätta. Jag vill skapa en känsla som följer med hela livet.

Det låter som totalt storhetsvansinne och kanske kommer jag aldrig någonsin dit, men det är dit jag siktar. Det finns ingen annan väg för mig.

A professional writer is an amateur who didn´t quit.
Richard Bach

Bilden är lånad  från nätet.

Songs of the Humpback Whale

Så blev jag då färdig med Songs of the Humpback Whale av Jodi Picoult. Det är ett relationsdrama berättad ur fem olika personers synvinkel. Det är en berättelse om att förlora sig själv under livets gång och en stark önskan om att hitta tillbaka. Det är en nyanserad väv där "sanningen" finns i olika versioner. Inget är någonsin så enkelt som det först kan verka och alla människor ser verkligheten på sitt helt unika sätt. Det är väl en ganska vanlig berättelse ur den synvinkeln att kvinnan i ett förhållande ger hela sin själ och förlorar den i andra människors liv. Här går den djupare och hittar kärnan i kvinnans själ. Vi följer vägen där tankarna snurrar runt ett liv där barndomen bär med sig stor smärta och ett äktenskap som inte blev så som man trott i början, när kärleken övervinner allt. Det är en viktig väg att följa men inte alls enkel.

Jodi Picoult skrev den här boken när hon var 26 år och man har förundrats över hur hon då kunde beskriva en kvinna som varit gift i 15 år och hennes närhet till en tonårig dotter så fantastiskt bra. Man har till och med spekulerat i om hon kan ha levt ett sådant liv någon gång. Hon beskriver detta så bra att man tror att reinkarnation är en definitiv möjlighet. Jag har ingen egen klar åsikt i det ämnet, jag tror man kan sätta sig in i sådana känslor genom att läsa och se på filmer, men hon har definitivt lyckats fånga känslor som hon inte hunnit uppleva fantastiskt bra. Jag har flera böcker med Jodi Picoult i bokhyllan som väntar på att läsas och jag ser fram emot att få göra det snart.

Rättelse:
Efter att ha hört Jodi Picoults egen version så vet jag nu att hon skrev den när hon var 23år och publicerade den när hon var 25 år.

Min läsande resa

Dagarna på Teneriffa började ju med att sonen var sjuk och låg inne på rummet i feber vilket gav mig en hel del extra lästid medan han sov. Jag började med den efterlängtade The Farmished Road av Ben Okri. Det är en mustig mycket annorlunda berättelse som jag ska berätta mer om när jag läst ut den.

Jag upptäckte nämligen flera bokhyllor med böcker som andra människor lämnat kvar när när de åkt hem. Det är en skattkista för en bokälskare och det var en för svår frestelse för mig. Det är en speciell känsla i sig att läsa vad andra bestämt sig för att ta med sig på resan. Att få uppleva de världar som andra valt. Ibland finns det böcker där som jag aldrig skulle läst annars. Ben Okri´s bok som jag själv hade med mig fick vänta lite till och jag började läsa Kärlekens raseri av Ian McEvan. Efter ett tag förstod jag att det var en svensk översättning av Enduring Love som jag själv har hemma, i engelsk version, och som väntat på sin tur ett tag. Nu fick jag läsa den svenska översättningen istället.

Kärlekens raseri har precis en sådan början som man själv önskar åstadkomma. Den är annorlunda och griper tag redan från första sidan. Spänningen är uppbygd på ett fantastiskt sätt. Efter det byggs en ganska komplex historia upp, bit för bit. Den startar i en olycka som leder till en rad olika oväntade händelser. Språket är fantastiskt målande och berättelsen mycket speciell. Jag har inte läst något av Ian McEvan förut men jag kommer att läsa mer av honom efter detta mycket lyckade möte.

Jag har förstått  att denna bok gjorts som film och den ska jag försöka se så fort jag kan. Det är en bok som man bli nyfiken på hur den fungerar som film.

Nästa bok jag hittade var Vågspel av Ed McBain. Jag har inte läst Ed McBain förut heller men känner till honom. Det känns inte som min typ av böcker men baksidan av denna gjorde mig nyfiken. McBain har kallats den moderna polisromanens fader och polisromaner är inte min favorit. Jag ger gärna alla författare en chans så jag läste den. Har har vi en ganska klassisk berättelse där maken försvinner under en segeltur och nästan ett år senare kidnappas barnen och kvinnan ska försöka få dem tillbaka. Hon har inga pengar efterson hon väntar på att försäkringspengarna ska betalas ut. Detta är tyvärr en ganska förutsägbar historia och det tog inte så lång tid innan jag räknat ut hur det skulle sluta.

Till sist hittade jag Songs of the Humpback Whale av Jodi Picoult. Jodi Picoult finns i min bokhylla med flera böcker men jag har inte läst någon av dem ännu. Den här har jag inte och den ska jag berätta om när jag läst den färdigt. Jag läste nästan, men bara nästan, ut den på planet hem. Som alltid just nu här hemma så blir det inte så mycket läst på kvällarna, så de få sidorna som var kvar tar lite längre tid att läsa än det skulle gjort på Teneriffa. Snart kommer mer om den.

Lycka bland andras ord

När jag kom hem väntade ett välfyllt bokpaket på mig. Helt underbart! Tyvärr hinner jag inte läsa så mycket som jag skulle önska men jag älskar känslan av att de bara finns där. De står i bokhyllan och väntar på att öppnas. Jag går och tittar och känner på dem ibland. Luktar på alla blad som är fyllda av ord som bildar nya spännande världar redo att upptäckas.

Böcker är det trognaste som finns. De väntar alltid tills du har tid.
Författaren Rolf Fridholm

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Kvällen innan vi åkte till Teneriffa läste jag färdigt Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Det är verkligen en hjärtevärmande historia berättad i brevform. I början var det svårt att hänga med i vem som var vem men när man greppat det så växte en fantastisk berättelse fram. Här får man verkligen förstå hur viktig litteratur kan vara för människor och hur den kan knyta dem närmare varandra. Det är en berättelse som visar hur en liten del av världen påverkades av andra världskriget och hur man gjorde för att överleva under mycket speciella  och svåra förhållanden i en annars så idyllisk miljö.

Livet från en annan sida

Resan till Teneriffa startade sådär. Yngste sonen fick hög feber under natten så vi fick hålla honom sval med alvedon under resan. Hans lycka över att få åka flygplan blev en aning avslagen men han höll humöret uppe och det gick bra ändå. Väl framme låg han mest i sängen i feber och det efterlängtade badet i poolen fick vänta.

Själv var jag glad att lägenheten hade en stor härlig balkong med solstolar där jag kunde sitta och njuta av solen och läsa medan han sov. I tre dagar hade han feber och kände sig hängig. Det var synd om min älskling men mig gick det absolut ingen nöd på där på balkongen. Det var skönt att bara koppla av och läsa. Sonen började till slut att tycka att vi hade det ganska mysigt på rummet bara han och jag.

Så till slut gav äntligen febern med sig och vi kunde följa med ut på de dagliga promenaderna. Då kände jag hur skönt det var att få röra på mig och att få uppleva Teneriffa igen.

Mat fanns det av i överflöd och det finns ingen (nästan) härligare känsla än att gå till dukat bord och slippa laga mat och diska. Vi hade för första gången all-inclusive vilket var riktigt skönt. Allt ingår och man behöver verkligen inte tänka på någonting. Barnen kände sig som prinsar och prinsessa när de kunde hämta allt möjligt själva i baren vid poolen. Det är så härligt att se glädjen och lyckan över sådana ganska enkla saker i barnens ögon.

Minidisco hör till och mina äldre barn kan alla låtarna men var för stora för att vara med den här gången. De små hade däremot desto roligare. Hunden Smiley kom och dansade med barnen. Lycka i en stor hårig version.

Att få uppleva blomsterprakt som vi snart ska få uppleva hemma igen är fantastiskt. Det är som om ögonen plötsligt vet varför de varit så trötta, så länge. Här får de äntligen uppleva världens alla underbara färger ännu en gång.

Shopping får man inte glömma. Själv älskar jag att handla utomlands, då kan man få med sig fina kläder och saker som inte alla har. Shoppingen på Teneriffa blir faktiskt bättre för varje gång vi är där.

Havet. Det underbara djupblå havet. Trots att jag bor vid havet så slutar det aldrig att fascinera mig.

Äldsta sonen hade kul med klubben för äldre barn och fick vara med på alla möjliga sporter. Det passar honom utmärkt. Här får han medalj för att han vunnit bordtennistävlingen. Ledarna, som var helt fantastiska med barnen, var mäkta imponerade över hans spel och själv var han stolt som en tupp.

Slushen var härlig och svalkande i värmen.

Margaritan var både god och svalkande tillsammans med en god bok på balkongen på kvällen.

Så var det dags att åka hem igen efter fantastiska avkopplande dagar i sol och värme. Det blev inget skrivande men det blev en idé till en ny berättelse. Alltid något. Vad som blev, var mycket läsande och det är gott nog på en resa som denna. Det kommer mer om böckerna som jag läst senare. Själen har fått värme och en massa härlig energi. Nu är jag laddad till tusan och ser fram emot att skriva och blogga igen. Det har inte varit lätt att vara ifrån något av dem så, nu är jag igång igen. Det ska bli så härligt att möta våren och alla tankar runt skrivande, ja alla tankar överhuvudtaget, tillsammans med er.